Stillestånd

Efter att det varit minus femton och lite snö några dagar, så är det nu plus två och den lilla snön har förvandlats till snorhalka, eftersom den frusna marken inte släpper igenom nån väta.
Några broddar har jag ju inte lyckats få på, så nu lutar det åt lite "vintervila" istället... Hade ju tänkt mig en promenad idag i alla fall, men efter att ha känt på väglaget, så... nej! Det blir en liten gosestund i hagen istället, med klappar, morot och pussar och blås i ansiktet.
Jag har med mig grep och kärra med, för att mocka lite, så när Lillstrumpa lyfter på svansen, så hinner jag lagom dit med grepen för att fånga upp det! Nästa steg blir att få henne att bajsa direkt i skottkärran. :-)

Felinställd

Solen strålar idag, det är frostigt och minusgrader och marken är stenhård och alla leriga pölar är förvandlade till is. Både för- och nackdelar alltså. Men när vi väl ska rida ut, så är min lilla pålla på totalt fel våglängd. Efter trettio meter så stannas det och nacken blir stel och stum och hon vägrar helt att gå åt något som helst håll annat än bakåt!? När jag efter en stund ilsknar till lite, och trycker till lite hårdare med skänklarna, så svarar hon bara med att lätta på rumpan. Riktigt tyken attityd, om jag får säga min mening. Och jag får inte henne att röra sig!
Jag sitter av och börjar gå med henne. Hon rör sig visserligen, men även nu försöker hon stanna och backa. Märklig häst.
Efter en stund verkar hon dock traska på som vanligt. Tror jag. Så vid ett lämpligt ställe sitter jag upp igen. Men då är det plötsligt likadant igen! Helt förstelnad och kan bara gå bakåt. Känner mig ganska uppgiven nu och ser dessutom att jag råkat korsa tyglarna så jag sitter av igen för att fixa detta.
Ok. Att inte jag får åka med idag, betyder inte att promenaden blir inställd, om hon nu tror detta.
Vi ger oss av inåt skogen och klättrar uppför branter, över stock och sten, genom frost-frasande farligt gräs och genom vattensjuk mark och möter en hel flock med skällande hundar med två människor. Sedan ut på vägen igen och jag sitter upp. Sådär ja. Nu går hon framåt!

Vi avverkar resten av rundan med mig uppsutten och nu verkar hennes största problem vara att hålla sig till enbart skritt. Men så sjutton heller, nu är det skritt kommenderat och min vilja som gäller! Först när vi närmar oss stallet får hon tillåtelse att trava en liten bit.
Ser fram emot att få sitta på hela vägen i morgon!

Julafton

Idag är det julafton och det firar vi med att tvätta benet med klorhexidin och sedan smörja med mjukgörande. Det går ju bra, men varför stå åt det hållet som matte binder upp mig, när jag kan stå åt andra?

Sedan masserar matte bogarna på mig, där som täcket skavt. Det är så skönt att jag inte kan hålla mig från att stöna lite. Men när hon sedan vill lägga på täcket igen, då säger jag ifrån! Snap, snap i luften mot täcke som läggs över bogarna... Som tur är, så begriper matte och jag slipper. Hon säger att hon inte tror att jag kommer att frysa ihjäl och att det inte ska regna i morgon. Det är tydligen sådant som hon kan bestämma. Regnet, menar jag. Täcket bestämmer jag om.
Innan jag får min julgröt, så ska det fotograferas också. Det är visst kutym med julhälsningar på foto, så okej då!
Men sedan blir det mums med morötter och lite annat gott, imnan jag ger mig ut i hagen igen.

Frostigt

Jag är i stallet tidigt idag, för jag har utsläpp av alla de som bor i stallet om nätterna. De är alla mycket ivriga att få komma ut. Ett lika stort antal påsar med hö bärs också ut. Det är bara de i lösdriftshagen som har en stor rundbal och alltså fri tillgång.
Det har utlovats aningen sol idag och det är fyra minus och vattnet i karen är täckta av en isskorpa. Den långa vattenslangen har inte heller blivit insläpad, så den är också frusen och tät. Jag släpar in den i sadelkammaren och kånkar sedan ut med hundra liter vatten och fyller på karen i tre hagar.
Japp. Klar för ridtur.

Det är många vita fläckar att titta på idag och hon är lite osäker på om hon verkligen gillar det höga ljud som uppstår när en timmerbil åker fort över de där vita markeringarna i vägbanan. Men vi ska inte över vägen, utan svänger ner en liten skogsväg strax innan. Där är mycket ris, grenar och sånt som man måste kliva över, som matte säger är så nyttigt av nån anledning. Och absolut att vattnet i ån inte brusade sådär högt när vi gick här för en månad sedan!
Cola tvekar en aning när vi ska gå över den lilla stenbron över vattnet där i skogen, men det går fint. Efter att all bröte är passerad och marken jämn och täckt av mjukt gräs så kan vi ta en galopp med, vilket är mycket uppskattat av oss bägge.
Det är ju inte riktigt solsken, men man kan skönja den i alla fall och vi fick det bästa av dagen, för när jag kommer hem så drar det in gråa moln igen. :-)

Tag plats!

I början efter att Cola kommit hit, så var ju hon lägst i rang tillsammans med Pompe. Även sedan det kom till nya hästar. Nu finns ju inte Pompe mer och jag är inte säker på vem som egentligen är lägst i flocken längre? 

Jag har ju nämnt att det är väldigt surt mellan alla hästar, sedan ett tag. Omgruppering på gång? Och även om Cola fortfarande är bundis med Mario, så fräser hon åt honom titt som tätt ändå.

Jag står och tittar när jag släpper ut henne i hagen efter ridturen. Hon rusar iväg mot de andra som står runt foderhäcken. I full trav med öronen slickade bakåt ränner hon raka vägen in emellan dem och tar plats och börjar äta! Hon fräser varnande då och då mot Roy som står ijämte, trots att han efter vad jag kan se, inte gjort något. Han står tyst kvar, men utan att protestera, vilket inte är likt honom.

Jag tror minsann att Lillstrumpa försöker klättra uppåt nåt snäpp! :-)

Vi testar...

Idag är det hovslagardags igen. Jag tyckte så synd om henne de förra gångerna, (och det var minst lika hemskt för hovslagaren förstås!) när hon formligen låg över honom, varvat med att vifta kraftigt med hovarna och halvresa sig hela tiden för att hon tyckte det var så läskigt - så idag ger jag henne en liten halv dos av lätt lugnande under tungan en stund innan.
Det går så BRAAA!! Hon börjar lite lätt genom att protestera på vanligt sätt med att veva med hoven och häva sig, men det var ingen full kraft i det och bara en liten kort stund och jag nyper henne lite i halsskinnet för att distrahera. Sedan står hon jättesnällt resten av tiden, hänger bara liiite tungt på hovis emellanåt, och hela prövningen är ju dessutom över så mycket fortare än sist!
Så himla skönt att slippa kiva med henne och se henne ha det så jobbigt! Nästa gång ska hon få andra halvan av medlet och därefter kanske en kvarts dos och sedan kan hon förhoppningsvis klara av pärsen helt utan!

Hon är lite trött, så hon får vila i en box nån timma efteråt medan jag mockar hagarna och när jag sedan går och kollar, så står hon där så snällt i boxen med öronen framåt och tittar ut! Hon får på sig ett regntäcke och lite morötter i en hink med mat att äta och sedan får hon gå ut i hagen och visa upp sina nya skor.
I morgon hoppas jag kunna ta en ridtur igen.

Ve och fasa!!

Tro det eller ej, men regnet ställdes in helt denna förmiddag och har ersatts med en blek decembersol istället! Jag har inga invändningar alls emot detta, utan hämtar en ytterst motvillig Cola som står en bit in i hagen och sover, tillsammans med Mario.
Vi beger oss sedan längs stigen genom sommarhagen, i riktning mot hagen med de ulliga kossorna med de stora hornen. (Highland cattle.) Vi har ju faktiskt passerat där två gånger innan och även om hon inte gillat lukten där, så har det gått bra. I hagen är en stor kulle och korna brukar hållas bakom den, där deras foderhäck är. En gång såg vi huvudet på den ena som tittade fram över krönet. Eller också var det bara jag som såg det?
Vi kommer dit, Cola vädrar och blir aningen på sin vakt, men jag säger att det här går bra och vi tar oss fram på vägen längs hagen. Med stupet ner mot den brusande ån på andra sidan. DÅ SER COLA KORNA!!! 

Jösses! Jag tror till och med att korna närmar sig oss, men jag har inte riktigt koll på det, för plötsligt har jag fullt upp med att hålla mig och häst på rätt håll på vägen. Även om jag inte direkt sitter löst vid något tillfälle, så kan jag absolut inte säga att jag gillar att sitta på en häst som blir spänd som en fiolsträng och med nacken rakt upp studsar på stället, upp och ner och försöker kasta sig åt alla håll för att kunna fly därifrån så fort som möjligt!
Att låta lugn på rösten fast man känner sig som en liten muslort, ta förhållande tygeltag för att hindra henne att fly, men ändå samtidigt ge efter och mana på framåt i skritt, är inget som jag tycker om, som sagt.
Men det går ju och vi tar oss förbi eländet. Resten av turen går alldeles utmärkt, i alla tre gångarter, men jag får nog försöka skaffa hjälp för att bota hennes koskräck - för annars blir den min också! Och då blir det många fina rundor som vi inte kan rida till sommaren...  och så kan vi ju inte ha det.

Nu sitter jag hemma med en kopp kaffe och utanför faller det ner ett kallt snöblandat regn. Vi fick ändå lite sol! :-)

En bra dag är en bra dag

Hurra! Klockan är åtta och det regnar inte! Skynda, skynda... det är helt otroligt. Ner med lite flingor och en halv kopp kaffe, för idag ska det då bli av!
Jag ser inte en häst i hagen när jag anländer, men när jag smällt igen bildörren, så står hon plötsligt där. Gullhönan.
Skymda, skynda, täcke av och sadel på. Det är helt uppehåll när vi rider iväg men börjar strax hagla. Men det blir man inte lika fort blöt av som regn, så jag sitter där och sjunger om nån fånig herr Kantarell medan vi glatt traskar på. Det är lite frostigt så här på morgonkulan, så det är många vita fläckar längs vägen (frusna, grunda vattenpölar). Det finns massor av sådana i hagen, men Lillstrumpa tycker det är märkligt att de plötsligt har kunnat förflytta sig hit!?
En stund senare börjar vi bli bara en aning blöta. "Man får vara glad för det lilla", säger jag. "Det haglar i alla fall inte så hårt att det gör ont!" Och så travar vi en bit till och blir sedan förvånade av att möta en bil på gång/cykelbanan (= ridvägen) men det är antagligen nån markägare, eftersom man behöver nyckel för att öppna vägbommarna.

Vi får en härlig ridtur och haglet övergår inte i regn förrän vi är nästan hemma. Vi roar oss med att gå rakt igenom alla de mindre sjöar som uppstått över hela skogsvägen där. Dvs Cola tycker att det bästa är att snika upp efter kanterna så mycket som möjligt, men eftersom matte inte vill färdas rakt igenom regnvåta grangrenar, så övertygar jag henne om att det inte är sju meter djupt och att bottnen består av fast mark - och då går det riktigt bra att plumsa på rakt igenom "sjöarna".

Det är lite grann dränkt katt över oss ändå när vi är tillbaka, men det har som sagt blivit under den sista biten. Och jag har ombyte med mig, eftersom jag har en tid för klippning i stan. Skynda, skynda...

Sååå skönt att bli av med de där långa slitna testarna. Räknar ut att det var tretton veckor sedan jag klippte mig senast! Undra på att jag var less på det.
Nu ser jag att enligt väderkartan finns det chans att det bara är lätt duggregn i morgon vid samma tid, så det kan nog bli en tur då med! :-)

Mörker och morötter

Idag åker jag och hälsar på i hagen efter jobbet. Jag kan bara urskilja ett antal silhuetter i halvmörkret, men en av dem bryter sig ut ur flocken och kommer fram till mig med en gång.
Lilla Snuttan. Hon får en morot som hon genast smaskar i sig medan jag kliar halsen.
Känner så dåligt samvete, för det blir ju ingen ordning på ridandet. De enda gångerna som det håller upp i regnandet, är när jag är på jobbet eller när det är kolmörkt ute! Igår var vi ute och gick en stund innan jag var tvungen att åka och jobba och nu står min förhoppning till tisdag, onsdag, torsdag... För även om smhi säger att det ska regna precis varenda dag, så kanske det är nån av dem med bara liiite regn!

Det finns ingen årstid som jag hatar så som denna. Ett evigt mörker med antingen storm, ösregn, ishalka, vattenslangar och vattenkar som fryser, klabbsnö eller allt på en gång. Jag får riktig ångest av det här kalla mörkret, som man inte kan se någonting i, men ska försöka tänka på att det bara är ett par månader kvar innan det blivit nämnbart ljusare igen och sedan en månad till innan de första vårtecknen!

Snopet

I väntan på den utlovade stormen och nederbörden, åker jag till stallet tidigt på förmiddagen. Himlen är gråtjock och luften kall, men jag kan nog hinna rida innan det hela börjar. Jag har så himla ont i ryggen sedan ett tag nu och det strålar neråt vänsterskinkan. Ischiasnerven?? Men jag har märkt att det gör gott att rida. Det blir väl rätt sorts gungande rörelser antar jag..?
Mat görs i ordning, det borstas och kratsas lite och muggen ses om. Jag tar först fram vattenhink och svamp - för att testa - och Cola dansar vildsint omkring i stallgången. Hink och svamp!! Brrr... Men alla benen blir allt tvättade ändå. När jag sedan kommer med bomullstuss och salva och ställer mig att dutta lite på skorporna, så står hon så stilla och fint så! Lilla höna... Nästa vecka kommer hovslagaren...

När det är dags att lägga på sadeln, så vräker det plötsligt ner utanför och det börjar vifta i träden.
Jag står och glor på det en stund och i tron att detta måste vara förtrupperna till det stora ovädret, så backar jag faktiskt. Sadeln bärs alltså in i sadelkammaren igen, täcket åker på och Cola får sin mat. Istället för ridtur. Men besviken är jag.
När maten är uppäten har det slutat regna och vi strosar bort till den ödelagda paddocken och kollar in allt granris och allt timmer som ligger där. Sedan går vi omkring lite i största allmänhet och kollar läget utanför hagen en stund. Inget regn. Men nää! Jag vågar inte chansa med att börja om från början nu! Hon får gå ut i hagen igen.

Efter att jag varit hemma i två timmar, har regnet fortfarande inte kommit och jag sitter och retar upp mig på missade chanser. Men det är ju meningslöst, så det är väl lika bra att ägna mig åt lite tvätt och allmän städning en stund i stället.

Usch!

Denna dagen försvinner i ett enda långt USCH! Halv storm i byarna, snö och ösregn. För att inte tala om hur även den närmaste tiden ser ut enligt smhi. Bläää!

Sent på eftermiddagen blir det stallmöte istället, med levande ljus, glögg och lussekatter och julklapp från hyresvärden/stallägaren. Men inte mycket på hästfronten alltså. Jag kan mer höra än se, att de står och mumsar vid foderbordet...
Nu blir det en väldigt sen middag fram på kvällskvisten innan en heldag på jobbet väntar i morgon.

Humorbefriade - eller??

Det är sådant där nästan-solsken idag med, så det gäller att passa på. Det stora ovädret är tydligen på väg in från väster igen...
Vi är ute en timme och det mesta går alldeles ypperligt. Nästan inga dikesmonster idag, bara ett par som säger "buuu" när vi galopperar på banvallen. Och så tittar vi lite närmare på den frostrosiga isen på ett flertal vattenpölar. Nej, håller Cola med. De var ju faktiskt inte farliga. Sedan trampar hon på kanten på den. KRAAAS!!
Hrmm...

När vi sedan närmar oss höns/hundgården så vill jag förvarna henne om detta genom att kackla lite grann från min plats uppe på ryggen. Detta uppskattas inte alls! Hon har ju ingen humor, hästen!
Men både hund och höns håller sig tysta och inte ens den livsfarliga katten ligger och lurpassar i gräset idag.

Så är det dags för ytterligare en liten galopp. Alla fyra benen hoppar då omkring lite hursomhelst på stället och nacken bockar och bär sig åt.
"Hördu!! Detta är inte galopp!"
"Hi hi, nä men det killade så i kroppen!"
"Sluta genast med det! Jag tycker inte alls att det är roligt!"
"Du har ju ingen humor, matte..."

Men de nästa två galopperna går ordentligt tillväga och det blir både vänster och höger. Rättvist ska det vara. Sedan tar vi en sväng runt Apels kulle för lite bergsklättring innan vi drar hemåt.
Innan själva branten så är det en liten, liten vattensamling. Matte tycker att Lillstrumpa ska gå i den, men Lillstrumpa vill inte bli våt om fötterna, säger hon. Till slut är hon väldigt duktig och tar ett jätteskutt över dels vattenpölen och dels en kvist som hänger över, och halva branten hinner bestigas i full fart innan jag får beordrat skritt. Så nu har vi alltså hoppat vallgrav med hinder. :-)
Så klättrar vi. Det är jobbigt. Men det är alltså inte så himla långt. När vi bara har en meter kvar, så tar det stopp. Hon kanar baklänges på en halkig rot, eller om det är mossa. Cola håller emot en stund, men nej, det blir mera kanande baklänges. "Shit", tänker jag. "Vi ska väl inte kana tillbaks ner för hela branten? Kom igen nu, tjejen!"
En sista kraftansträngning, så kommer vi upp. Frust. Sedan bär det hemåt och vi tvättar/smörjer lite mugg - det börjar se fint ut nu igen - och så bär det ut i hagen.

Själv åker jag till Scanloc ögon i Kungsbacka, och tänka sig - jag får träffa en jättegullig läkare som tittar på min äckliga knöl på ögonlocket som ingen har velat ta bort, och säger att det kliar i hans kirurgfingrar! Så bra, säger jag! Precis vad jag ville höra!
Vill du att jag tar bort den med en gång? frågar han.
Absolut, säger jag! Och så får jag en spruta i ögonlocket och sedan "knips, knips, drag och klipp" - färdigt!! Äntligen! Det var absolut värt att köra 19 mil tur och retur för. :-)

Vi är på G

Idag skiner nästan solen när vi ska ge oss iväg på tur! Åtminstone stundtals. Och nere i den skogsavverkade hagen står N och stängslar, vilket betyder att det kommer att vara slut på tiden i den lilla trånga hagen, när vi kommer tillbaka.
Jag prövar med att dra gjorden åtminstone ett hål ifrån att hänga helt löst, när vi är inne i stallgången. Men när Cola genast hotar med att lägga sig platt på golvet, så spar jag väl det tills vi kommer ut då... Om det nu ska vara nödvändigt. Hmpf.

Så slingrar vi oss iväg. Eftersom vägen kantas av små monster, så går det inte att gå rakt fram. Idag tänkte jag mig lite klättring i backar. I skritt. Så vi knatar iväg upp mot Fällesåsen.
"Fnorrk!!"
"Nejdå, inte alls. Det är frostfläckar bara. Visst har du sett frost förut?"
Sedan travar vi en bit. Det går väldigt bra, tycker jag. Men Cola ruskar på huvudet. Det liksom rycker i hennes kropp. Så svänger vi in på gräsvägen upp mot kullarna.
"Aarggh!"
"Men snälla du, det är samma barack som alltid står där! Nej den äter inte små hästar."
"Det sticker i hela kroppen! Jag kan inte gå här!"
"Du kanske vill galoppera istället?"
"Galoppera? Jaaaa!!"
---
"Vad gör du Cola?"
"Jag galopperar!"
"Men varför galopperar du på stället? Vi kommer ju ingenstans!"
"??!"
"Sådärja. Det var bättre. Nu räcker det, nu ska vi klättra resten. I skritt."

Vi skrittar uppför de branta backarna, i en sviktande, dansande skritt. Eftersom hon ser ut som en Hedenhös-häst, med sin långa vinterpäls, är hon redan svettig så det blir en lång bit i skritt även efter backarna. När vi sedan travat en stund igen, på vägen hemåt, så tar vi ytterligare en galopp, uppför en backe. Jag känner hur hon slits mellan sin stora godhet och lusten att fara iväg som en studsande hårboll i raketfart. Men godheten vinner, vilket betyder att galoppen blir väldigt kort och återhållsam. Det är jobbigt att galoppera i uppförsbacke i en sådan kort galopp, särskilt i hedenhös-päls, så innan vi nått krönet så är hon trött.

Det smakar bra med mat när vi kommer tillbaks och när jag släpper ut henne i hagen så är jag beredd att filma hennes stora glädje över att hagen plötsligt blivit tio gånger så stor och dessutom fått nytt utseende! Men hon går bara raka vägen in till foderbordet och börjar äta. Hon stannar visserligen upp ett par sekunder och tittar på Ruffe och de andra, som står i den delen av hagen som är på andra sidan ligghallen. Så konstaterar hon att man inte längre kan gå dit via den tillfälliga genomgången, utan där är tråd nu igen.
Hon ser ut att tänka: "Jaha, de är i en hage därborta! Så bra, då har jag ju allt höet för mig själv!"
Och det spelar ingen roll att jag går ner i hagen, över krönet och ropar och lockar. Hon bara lyfter blicken mot mig ibland och tittar, men står envist kvar och mumsar. Så hennes glada överraskning över de stora ytorna, får jag inte se. Det är seriös hö-ätning som gäller nu.
Vi ses i morgon tjejen!

Inställt

Fyyyy!! Femton sekundmeter och piskande regn på tvären! Mitt ridsällskap och jag ser på varandra på stallplanen och bara säger ett unisont "nääää!"
Men täcket som åkt av igår hade behövt vara på idag. Det skulle ju inte börja regna förrän senare (!) så jag trodde jag skulle hinna. Jag tar in henne i stallgången och rakar av vatten, lägger på handdukar och torkar och gnor i närmare en timme. (Prövar att ställa in henne i en box först, men där lever hon så galen trots att Ruffe och Korven också finns där inne, så det ger jag upp.) 
Hon är väldigt rastlös även i stallgången, så att t ex bara låta henne stå där och torka i lugn och ro är inte en existerande möjlighet. Går fram o tillbaka, sida till sida stretar och drar och river ner allt hon kommer åt från hyllor och täckeshängare...
Till slut får hon sin dagliga näringsdos och jag lägger på ett täcke, trots att jag skulle velat ha henne liite torrare först. Sedan får hon gå ut i hemskevädret igen och hon ställer sig nöjd med mulen i höbalen och äter.

Nu sitter jag nedsjunken i soffhörnan med kaffe och Ridsport och läser om naturhonungens läkekraft och att man inte ska sätta på snösulor innan det finns snö som kräver det. Och helst inte ha mer än två broddar heller. Om man har fyra, kan det skada senor och ligament pga att det tar bort det naturliga glidmomentet och stoppen blir för kraftiga.

Spänt läge

Ännu en dag med idel farligheter ute. Fast idag är det inte plötsliga attacker från stenar och bajskorvar, utan en mer allmän överhängande fara, vilket får som följd att liten brun häst är spänd i hela kroppen mest hela tiden, för att kunna vara beredd att fly. Galopp är inte att tänka på. Hon försöker visserligen en gång, men trasslar då in alla stela ben i varandra och bär sig åt, så vi håller oss till skritt och trav, tappert utövande diverse lösgörande övningar. Det är först mot slutet av rundan som hon slappnar av i kroppen och då blir istället matte lite skärrad ett tag, tills hon inser att det som pågår är bara normal bjudning i trav!
"Men hur ska jag kunna veta det?" frågar jag. "Den bjudningen kom ju så plötsligt att jag trodde du tänkte rymma till skogs med mig!"

I stallet är vi nu flera som undrar hur länge till de egentligen ska behöva gå hopträngda på den här lilla ytan och hata varandra? Nu är ju faktiskt ris och stockar borttagna från hagarna och ligger uppstaplade längs vägen och i paddocken och väntar på att bli upphämtade. Alltså fritt fram att stängsla om hagen! Vi ska ha stallmöte på onsdag, men så länge ska vi väl ändå inte behöva vänta? Sedan vore det ju väldigt bra om även paddocken blev tömd och rensad på allt kvarliggande granris som gör att hela marken där ser grön ut. För om man jobbat på dagen, så är det inte alltid så kul att rida ut i pannlampa i skogen...

För övrigt kan intresseklubben meddela att det över huvud taget inte är populärt att närma sig hästar i kolmörkret, iförd stark pannlampa. De tycker det är jätteläskigt att bli bländade och backar hellre än står kvar när man närmar sig. Så det gäller att rikta den nedåt marken, vilket får till följd att man ändå får gissa sig fram till rätt häst, hi hi. Detta märkte jag särskilt igår, när jag var i hagen strax före halv sju på morgonen för att lägga på ett regntäcke...

I morgon bitti ska jag och Lisa ut och skritta tillsammans. Gör så att inte regnet har börjat än då, snälla!

Tag betäckning!

Jippii! Den årstiden har nu kommit, då vattnet i den väldigt långa slangen fryser, vilket innebär att man varje dag måste hämta hela slanghärvan inne i sadelkammaren och koppla på den för att kunna fylla vattenhoarna i hagen och sedan då koppla ifrån och samla ihop hela långa slangen igen och släpa tillbaka den till sadelkammaren. Och av någon anledning så behövs det alltid fyllas på vatten när jag kommer!

Veterinären anländer till stallet samtidigt som jag och vi går för att hämta in Lillstrumpa. Det lyssnas och kläms lite här och där och tjejen bedöms vara en alldeles frisk häst, som dock är väldigt öm i sin långa vinterpäls och gillar inte beröring på kroppen så värst mycket. Hon är också ännu stelare i ryggen nu än hon var i början. Nu är även ländmusklerna hårda och spända. Kan undra varför hon är så spänd och stel i ryggen för?
Men det blir alltså klartecken till att rida som vanligt - naturligtvis med en lugn inledning nu efter vilan - och tänka mycket på uppmjukande övningar för ryggen. Gärna många små volter. Matte blir yr i huvudet bara hon tänker på det.

Skogsmaskinisterna har lunchrast, så det är tyst och lugnt och vi inleder med lite borstning och hovkratsning. Sedan blir det sadel på. Spänna sadelgjorden är något som numera utförs ute på stallplan, gåendes runt runt på väldigt liten volt av någon anledning. Men det går det med.
Sedan ger vi oss iväg.
Vi hinner inte långt innan vi blir anfallna av en stor bajskorv som ligger mitt i vägen! Ve och fasa!! Sedan är det en jättestor sten som alldeles säkert inte låg där igår (?) och en granruska och en vinterblekt grästuva... Cola kastar sig hit och dit för att få skydd för dessa hemskheter och prövar även att ducka, genom att kasta sig ner mot marken och nästan sätta sig på rumpan...
Är detta månne uppmjukande övningar?

Sedan travar vi. Sedan måste hon ha lång tygel så hon kan gå med näsan vid marken och stretcha en stund. Sedan jobbar vi lite, stretchar, osv.
Jag förvånar henne med att svänga av på en väg som vi aldrig ridit förut.
"Finns det fleeer vägar!? Woow! Inga kossor här? Säkert? För jag ser taggtråd!"

Det blir lite uppför och nerför och klättring i skogsmiljö och även en liten liten galopp. Allt går alldeles utmärkt. Och det blir väldigt många lång-tygel-gå-med-näsan-i-marken-pauser.
Jag vet hur det känns att ha den där molande, dragande värken man kan ha bak i nacken och ner mot ryggraden. Usch. Hoppas hennes rygg kan bli lite uppmjukad snart. Massören kommer dessutom igen, strax efter nyår. Bra!

När vi är nästan hemma, så flyger hon nästan en meter åt sidan samtidigt som hon dyker. Jag ser inte ens en ilsken bajshög att vara rädd för här. Tills jag får syn på den murkna stocken som vi brukar passera här nästan varje dag.
"Du är aningen tröttsam nu lilla vännen", säger jag.
Hon har verkligen fått ett hispigt humör nu ihop med den ömma hårremmen, kylan och allt.

I hagen återtar hon sitt sura hag-jag. Hon har blivit extremt bakrädd i hagen också. Står det någon annan häst bara liite nära ingången när jag ska släppa henne och vill vända henne mot mig för att kunna knäppa loss grimman, så sparkar hon rakt ut mot den andre! Högt och intensivt. Det måste ha varit någon som varit onödigt närgången mot hennes bakdel den sista tiden.
Det ska bli skönt när hagarna kommit i ordning så de kan få lite större yta att gå på.

Ridtur

Idag tar vi i alla fall en liten ridtur. Fast vi går en bit längs vägen - bort från all röra med dånande skogsmaskiner som rör sig fram och tillbaka med stockar i gripklon - innan jag sitter upp.
Jag kan inte hjälpa att jag har alla känselspröt ute nu, men så är det. Hon känns ju precis som vanligt i skritten så jag måste ju bara trava lite lite grann också, för att känna.
Inför första traven jag ber henne om, så lägger hon först öronen tillbaka och bromsar ovilligt istället. ?  Men när jag försiktigt envisas, så går hon ändå tveksamt framåt och öronen får sin vanliga vinkel. Jag låter henne trava fram i en långsam jogg en liten stund innan jag bryter av.
Efter en stunds skrittande tar vi en trav igen och nu går det bra redan från början. Den tredje traven vi tar, långt senare på rundan, där bjuder hon även framåt bra, och känns precis som hon brukar.

En dag i taget.

I hagen, med de andra, återtar hon sitt sura, nya jag. Av någon anledning. Ingen får komma nära henne, utan hon kör iväg alla med tätt bakåtslickade öron och nafsande tänder. Hm. Kan inte riktigt komma ihåg ifall detta började i samband med att hagen blev mindre o skogsmaskinerna kom? Eller fanns detta beteende redan innan? Nej, men jag tog ju kort när hon och Mario var nere och undersökte granruskorna ju! Jag tittar ut i hagen en stund till. Visst är det så att samtliga hästar där verkar grinigare än vanligt? Det kanske helt enkelt beror på otrivsel med den plötsligt förkrympta ytan de har att röra sig på...

Gnissel, brak och muller

Röjningsarbetet fortsätter. Från gryning till kvällstid. Hästarna börjar bli vana vid oväsendet nu och står och äter mitt i kaoset. Det är alltså meningen att bl a hagarna ska få mera ljus och mindre granskog och det blir nog bra så småningom. Just nu går de dock hopträngda på för liten yta och de verkar lite missnöjda ut över detta och surar lite på varandra. Cola attackerar oprovocerat Mario med tänderna och Mario slänger upp sina berömda bakben så hon får fly...

 Här är Cruts hage. Den ser jättekonstig ut, utan granskog. :-)

 Utanför lösdriften. Eller kanske inuti lösdriften, sedan när allt är klart?

 Den nuvarande pyttelilla lösdriften - plus ligghallen då, som de faktiskt fortfarande kan komma till.

 Här ska alltså hagen fortsätta sedan, när de fått röjt undan. Ovan, plus de två undre bilderna.

Funderar på att rida lite i paddocken..? Eller inte... Vill då ställa upp Cola för fotografering här, men ljudet från själva avskalningen av grenar är liiiite obehagligt tyckre hon, och sprätter iväg på volter...

Så vi ställer oss framför Cruts hage istället, eftersom den maskinen bara höll på att lasta grenar. Och så kommer M och förevigar oss bägge två!

Det blir bara mat och liten promenad idag med, eftersom matte fegade ur pga alla skogsmaskiner som körde runt överallt. (Det är alltså inte Cola som fegar ur, utan matte. Detta vill hon ha till protokollet.) Hoppas det är aningen lugnare i morgon. Annars får det faktiskt bli ridtur ändå!

Skogsgallring

Mario är tillbaka i hagen igen, efter sin påtvingade boxvila, i sin tur efter utbrytningen från sjukhagen. Ordningen är alltså återställd och han och Cola passar på att gallra lite i skogen, och det här fotot kan väl tjäna som ett minne till frtamtiden, eftersom skogen inte kommer att finnas kvar efter nästa vecka! Dvs lövträden ska vara kvar, men de allra flesta granarna ska bort ur hagen, med förhoppning om att det kan börja växa lite mer på marken istället.

Som variation till granbarr och hösilage, äter nu Cola dessutom jäst varje dag, nedsmulat i hinken med mineralerna och den lilla lusernen. Det smakar tydligen mumma och knölarna på ryggen har nästan försvunnit! De kan knappt kännas längre. Hon verkar dessutom lite piggare idag - vi är ute och promenerar en stund och när vi kommer ut på vägen igen, bara hundra meter från stallet, vill hon inte alls gå hem utan tycker vi ska ta en sväng till. Så det gör vi! :-)

Det blev aldrig någon ridtur igår, men vi tog en rejäl promenad istället. Förbi kohagen. Men när jag äntligen fick tagit mig mod till detta, så visade sig naturligtvis inte korna!
I morgon jobbar jag tills det blir mörkt, men på tisdag hoppas jag kunna skritta en runda.

Är det någon det är fel på?

Är det jag eller Cola? Jag pratade med veterinären i morse, men han var på semester och skulle inte komma tillbaks förrän om fjorton dagar. Jag kan så klart ringa en annan. Men jag tror jag ska lugna ner mig lite och vänta tills efter helgen.
Idag börjar vi med allmän genomgång av kroppsdelar, inne i stallgången. Allt känns normalt, förutom några småskavanker som kommer av små bett av de andra små odjuren i hagen, men de är gamla. Några små knölar här och var under huden, som jag i och för sig inte vet vad det är, men de är inte ömma. Inga svullna kotleder. Mugg-benet ser ganska bra ut, men det skadar ju aldrig med lite rengöring och mjukgörande salva. Vi börjar med att spola av hovarna.

Sedan går jag och hämtar en bomullstuss, indränkt med rengöringsvätska. Tar mental sats inför det som ska komma. Böjer mig ner mot det vita benet och duttar lite med tussen.
Cola vänder ner blicken mot mig: "Vad gör du?"
"Jag tvättar dina sårskorpor."
"Jaha."
Jag duttar vidare och får bort lite gamla skorpor. En liten stund senare:
"Vad gör du nu då?"
"Jag sätter på lite salva."
"Jaså. Ok."
Detta är en stor stund för mig. Jag vågar nästan inte andas!

Sedan övergår vi direkt till longering i paddocken. Inga sura miner idag och det blir en god stund i både trav och galopp i båda varven. Hon har lite svårare för vänstergaloppen, det har hon haft hela tiden. Det går inte att komma ifrån. Det blir i och för sig rätt galopp, men ibland slår hon om till korsgalopp eller så blir det nån sorts jämfota studs-galopp. Eller så bryter hon av. När jag manar på henne i galopp efter tredje avbrytningen, så blir det först några varv i en enormt tjusig trav. Enorm steglängd, hög svansföring, trumpetande och i ett tempo som inte går av för hackor! Så jag får sakta ner henne så hon kan fatta galopp igen.
När man ser denna häst idag, så finns det absolut ingenting som tyder på att hon skulle ha ont någonstans. ?

Vi avslutar med att gå en halvtimmes promenad, med lite småövningar under tiden, som öppna, halter, ryggningar, trav/halt/trav, samt att äta godis från rumpan, hi hi. Hennes rumpa, inte min.
Liten stund avsätts även för gräsätning.

Jag vet varken ut eller in. Jag är medveten om att jag kan vara lite "skadad" efter mina dåliga erfarenheter med Polly och att jag skärrar upp mig i onödan. Men jag vill ju absolut inte hamna där igen! Så hellre en undersökning för mycket än en för lite. Jag kan be dem känna på knutorna och även ifall det skulle vara nån låsning som försvårar vänstergaloppen. Annars är det väl bara att träna.

Men som sagt, jag avvaktar några dagar. I morgon blir det ridtur igen, så får vi se hur det går då.

Orolig igen

Nu får det vara slut på elände!!! Jo, hostan och snuvan är ju borta och det är ju bra. Men nu är det något annat som inte är som det ska, och inte kan hon tala om vad det är heller, Lillstrumpa!

Vanligtvis är hon ju en glad och positiv tjej utan några som helst sura olater, rent humörmässigt. Men i förrgår så var hon väääldigt seg i paddocken och när vi sedan skulle börja trava lite, så krullade hela hästen ihop sig till en brun boll med öronen bakåt. Gick inte fram alls, utan lät förstå att om jag envisades så skulle hon minsann protestera ännu mer.
Väldigt olikt henne, detta. Efter några försök, så var jag helt övertygad om att något gjorde ont. Jag sadlade av och hämtade longeringslinan. Mest för att se om hon haltade. Normalt sett är det inga problem att få fram henne i både trav och galopp i longerlina på volten. Men nu rörde hon sig knappt. Jag fick hämta långpisken och jaga henne lite för att hon skulle trava och galoppera lite i bägge varven så jag kunde se. Så fort jag slutade jaga, så slutade hon springa. Hmmm... Men ingen hälta.

Igår fick hon hon bara vara. Idag blir det lite uteritt. Men även om hon till större delen är pigg och glad, så är det mycket som inte stämmer.

Hon stannar helt omotiverat två gånger. Som om bränslet plötsligt tar slut.

Hon verkar ändå pigg, generellt sett, så när vi travar lite på en gräsväg, tänker jag att okej, hon kan få galoppera en liten kort galopp här eftersom hon verkar vilja. Men redan efter första språnget, så krullar hon ihop sig till den där sura bollen igen och går inte fram alls, utan ställer sig att bocka gång på gång på stället. Definitivt inte likt henne!
När hon sedan går fram i skritt, så känns ryggen hård som en planka att sitta på under ett par minuter. ??

Resten av tiden går hon på i rask takt som vanligt och jag testar även trav i fem-sexhundra meter på grusvägen och det går bra. Hon haltar inte någonstans. Men hon känns på något sätt osäker. Mentalt.

Under turen så hoppar hon till några gånger precis på samma sätt som Polly gjort, när det plötsligt gjorde ont någonstans.

Nu har jag smsat veterinären om en tid för samtal. Han jobbar inte här i kommunen varje dag, så jag hoppas att han hör av sig i morgon. För då är jag ledig. Så får vi se vad han säger. Om han kan komma och känna? Är det ryggen?? Korset? I så fall var/på vilket sätt? Bakbenen? Varför?

I hagen springer hon ju omkring med de andra till synes obehindrat, men det kan man ju inte gå efter. Tillsammans med flocken springer de ju nästan oavsett hur ont de eventuellt skulle ha.

Kan inte saker och ting få lov att vara helt bra någon gång??

Avbruten longering

Idag skulle vi ha lite longering, tänkte matte. Jag förbereder med att plocka fram kavalettibommar, dra ut förlängningssladdar och fixa lite ljus i paddocken. Lilla hästen hämtas in från hagen och befrias från täcket, eftersom det nu har utlovats uppehåll i säkert flera dagar. Så följer lite borstning och allmän översyn och sedan går vi ut tillsammans.
Vi hinner hålla på en stund, trava i båda varven och några gånger över bommarna... men sedan säger det BRAAAAAK bortifrån hagen! Den som Cola går i.
S. är precis på väg ut på en liten ridtur, med pannlampa och reflex - det är mörkt nu - och hon tittar på mig och så vänder hon om om jag avslutar och tar in Cola i stallgången igen.

Saken är den, att det har byggts en liten sjukhage inuti hagen så att säga, där en häst med skadat bakben skall hållas. Om det var min häst som skulle stå i sjukhage, hade jag inte vågat lämna henne i en som var byggd på det viset, i fem minuter. Hon hade aldrig stannat kvar. Små vita pinnar med slackt hängande strömlös tråd runtom. Men nu var det inte min häst, utan Colas testosteronstinne vapendragare Mario.
Senast igår stod jag och tittade på hur Roy och Mario stod och stegrade sig mot varandra på varsin sida om denna slaka tråd och undrade hur länge det skulle dröja. Redan tidigare har jag sett flera gånger hur både Roy och Ruffe låtsasattackerat den instängde Mario som blivit väldigt upprörd. Nu hade det alltså hänt och det var bara konstigt att det inte hänt innan.

Jag och S. såg hur alla hästarna i hagen sprang runt som galningar i mörkret, varav en haltade kraftigt. Medan S. tog in den halte Mario i boxen, så tog jag på mig pannlampa och gick för att kolla förödelsen.
Den lilla sjukhagen var bortom all räddning. Det var ett sammelsurium av trådar, brutna vita pinnar, handtag som lossnat och spiralfjädringar som dragits ut till max. Jag samlade ihop eländet och skyfflade ut det på utsidan hagen. Då såg jag att övertråden till den bortre öppningen på stora hagen, också var kaputt. Dvs isolatorn hade åkt väck, så tråden hängde helt slackt i knähöjd. Förmodligen hade nån tråd till sjukhagen varit fästad i den. Det fanns två trådar till, under den, och de var intakta. Men de var som sagt i knähöjd. Ingen ström var det i tråden heller, märkte vi!

S. red nu ut, jag gick och ringde till Marios ägare som skulle komma, samt till N. - stallägaren, som inte kunde komma. När jag gick tillbaks till hagen, utrustad med en ny isolator, så har hästjävlarna (Roy och Ruffe) under tiden passat på att dra sönder även de två nedersta handtagen och isolatorerna, samt göra hela den tjocka stolpen lite lealös! De har även på nåt underligt sätt lyckats att dra in hela den trassliga härvan av trasigt, som jag slängt utanför, in i hagen igen!! Så nu kunde man bara kliva över trasslet, så var man ute ur hagen!
Marios ägare kom, tog hand om Mario, kollade hans ben och sa att hon orkade inte med "det här" längre. Sedan tog hon in R&R i sina boxar, medan jag ägnade en halvtimme att att provisoriskt fixa till trådarna - de två översta i alla fall - så att Cola och Chatel förhoppningsvis stannar kvar där i natt. N. lovade att fixa till det bättre i morgon och ta reda på varför det inte är nån ström i tråden.

Suck.

Promenad med jogg

Det blir en timmes skrittrunda idag också, fast ensamma denna gången. Det går alldeles utmärkt och jag kan inte låta bli att smyga in ett par pyttesmå joggpass mot slutet, och inte en enda hostning hörs idag = Glad!
Hönsen går lösa utanför familjen I. och det hjälper inte att jag påminner henne om att jag minsann vet att hon både sett och hört höns förut, för hon passerar på stela ben och håller nästan på att ramla ner i diket när hon hela tiden måste titta på fjäderfäna. Men det blir nog bra med det med, så småningom...

Sedan åker det sista täcket i kategorin fleecefodrat regntäcke på, eftersom de lovat hård vind och regn till kvällen, som ska hålla i sig även under morgondagen. Täcken har en strykande åtgång, när andra hästar hela tiden envisas med att fastna med tänderna i dem.

På G igen

Idag blir det äntligen en skrittur. Och sällskap får vi på turen och solen lyser nästan med, så det kan inte bli mycket bättre!
När vi kommer mot Århults till, så ser vi plötsligt ett lurvigt kosse-huvud med långa horn stirra på oss från hagen bredvid oss, uppifrån kullen. På andra sidan av oss är ett stup... Colas hjärta slår ett par extra slag men hon gör ingenting. Det kanske var mitt hjärta?? Hon kanske inte såg? Jag kryper tätt intill vårt sällskap och vi ökar takten något tills vi är förbi och kan andas ut.

Resten av turen är behagligt händelselös. Halvvägs runt, så hostar Cola faktiskt lite. Men det är en väldigt grund hostning och inte på långa vägar så jobbig som förra veckan. Så vi får fortsätta att hoppas och ta det lugnt nu och bara skritta några dagar, så får vi se.

Hitta in- och ut-vägar

Idag får Cola bara gå och vara häst tillsammans med sin trogne vapendragare. Ja de andra med förstås, men hon och Mario tenderar att dra sig undan för att få vara lite mer privata...
Istället beger matte sig ut själv i det fuktgråa novembervädret och traskar över oländiga hyggen och i risiga skogar. Och ser man på f...! Efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka hitta BÅDE fram OCH sedan tillbaka igen, mellan små unggranar, rotvältor, våtmark och sly, så når jag faktiskt den riktiga skogen på andra sidan och - voila - jag har hittat en ny förbindelse!

Det är inte en väg man väljer att rida ofta, men den är väldigt bra som alternativ till en annan väg som innehåller en omöjlig passage när det är vått ute. Detta blir en s.k. D-tour till den slingan. Dessutom innehåller den ju mycket bröte att lyfta på benen över. Och det är ju nyttig övning.
Den största utmaningen är för matte - att hitta rätt väg över det igenvuxna hygget! I morgon skulle jag göra det - tror jag - men frågan är om jag hittar om en månad?

Lätt som en plätt med grönt gräs

Sista dagen med penicillin. Det går lätt som en plätt idag på morgonen trots att ingen assistent finns till hands. Ändå måste jag göra det två gånger, eftersom jag första gången glömmer att dra fram "matarringen", så det kommer ingenting när jag trycker. :-)  Jag blir riktigt chockerad över tingens enkelhet.
Hon får slippa täcket idag, för det har lovats uppehåll nu ett tag. Det blir skönt, för det har tryckt lite framme vid bogarna, under stället där spännena är fastsatta. Jag masserar där med en piggborste av gummi och hon sträcker på halsen och njuter. Aaaah... 
Sedan tar vi en promenad och stannar till en stund vid hagen nere vid banvallen. Korna har flyttat därifrån nu och Cola kan mumsa på en massa grönt gräs där i kanten, i lugn och ro. Ingen hostning har jag hört idag heller. Frid och lycka. Då ska jag väl ändå kunna börja skritta till helgen...

Tag plats

Jag råkar vara i stallet samtidigt med andra både i går kväll och i morse och får hjälp med att hålla Cola vid medicineringen! Vilken skillnad och vilken lättnad! Det gick jättesnabbt. En person kan hålla henne och "leka" lite i mungiporna med fingrarna och jag kan i "lugn och ro" koncentrera mig på doseringssprutan utan att hålla henne med den andra handen! :-)
Tänk om jag kan passa in tiderna i kväll och i morgon också!

Cola går först bort och pussar på Korven -som står i sin box - och sedan ställer hon sig hos sin trogne skugga Mario och hänger. Ser ut att undra varför han gick in dit för, istället för att vara kvar ute hos henne?

De är roliga att studera i hagen ibland. Mario fullständigt äger Cola. Lämnar inte hennes sida en sekund. Hon finner sig nådigt. Verkar tycka han är lite väl mycket ibland, men för det mesta drar hon nytta av hans beskydd. :-)
En gång när de står och äter vid foderbordet, de två plus en till, så byter plötsligt Mario plats. Han ställer sig mittemot henne istället för bredvid. Hon står fridfullt kvar och mumsar. Då lyfter han på huvudet och tittar på henne och går sedan hastigt runt foderbordet, vallar in henne och föser henne vänligt men bestämt runt, så hon också byter sida och alltså står ijämte honom igen, på hans nya plats!! Helt otroligt!

Rena hagar och ren tur

Jag har tur med penicillinet idag, jag lyckas träffa mungipan på bara någon minut och sedan är det klart. En ren slump, som gärna får upprepas. Fem gjorda, fem kvar... Den är inte att leka med, den här doseringssprutan!

Jag tycker hon känns lite svullen kring kotorna bak. Kan det vara efter allt springande igår? Hoppas hon inte sträckt nån sena eller nåt allvarligt bara. Jag smörjar med lite kylgel där. Sedan tar vi en liten promenad i den grå novembermorgonen. Inkluderande lite uppiggande gräsätning.

Jag hörde av de andra i stallet att hon hostat lite i går mitt på dagen efter ytterligare ett rejs i hagen, men det hade inte alls var så intensivt eller kiknande som förut. Bra. Men nu har jag i alla fall beställt hem lite torkade örter som ska vara slemlösande. Hoppas det kan falla i smaken.

Hagarna blev i alla fall jättefina efter allt arbete som gjordes med dem igår! All skit och geggamoja bortforslat och ersatt med grus. Nu gäller det att det mockas ur regelbundet så att det håller sig så också!

Jag är själv lite krasslig, så nu ska jag vila över dagen, kanske sova lite, innan det är dags för kvällsdosen.

Novemberyra

Idag skall den leriga, skitiga sörja som kallas vinterhage mockas ur. Lastbil med grus och grävskopa anländer till gården. Alla hästar ska få vara i sommarhagen under tiden det arbetas.
Jag har redan varit där en timme när de kommer och burit ut hö bland annat. Så tog det lite tid att få i damen penicillinet. Närmare bestämt drygt en kvart!! Matte började känna lätt panik och det ska man ju helst inte visa heller. Cola vet vad det är frågan om nu och vill INTE ha. (Första gången var ju hur lätt som helst!) Acetylcysteinet är inte ens att tänka på, utan matte tar istället den förnärmade Cola i grimskaftet och så går på promenad istället. Upprördheten slår snabbt om till upprymdhet: "ÄTA GRÄÄÄÄS! " Hon dyker på huvudet ner i första bästa mossfläck där det sticker upp några gröna strån. Vi går vidare; en kvarts promenad som tar fyrtio minuter. :-)

Det är när vi är på väg tillbaka till stallet som vi hör de okända ljuden av lastbil och grävskopa som närmar sig och Cola taktar tjusigt in på gårdsplanen med lyftad svans. "FNORRRK!!" Jag leder ner henne till den där andra hagen. Den stora hagen (som hon rymde ur tre gånger i september) med mjuk, plan, och - än så länge - gräsbetäckt mark. Cola undrar vart vi ska och varför det? Chatel gnäggar upprört i sin ensamhet i vinterhagen och de andra står fortfarande i stallet och stampar och låter det bästa de kan. Jag släpper lös Cola i den stora hagen... Det tar en hundradels sekund och låter "padapampadapampadapam", och så är hon försvunnen...?
Nej långt där borta kommer hon visst igen! Trumpetande i full karriär kommer hon och tar ett varv till! Och ett till.

M. hjälper till och vi tar i rask takt ut ytterligare sex hästar som vi förpassar till denna frihet. Och sex hästar far runt som galningar så grästorvorna yr! Så här har de inte kunnat springa på en månad, pga den gödselblandade lervällingen i vinterhagen och glädjen är total!! Vadå frukost? Helt oviktigt!
Det dröjer säkert tio minuter innan någon bryr sig om de högarna med hö som jag lagt ut i hagen. :-)
Så synd att det inte kunde filmas - jag har glömt mobilen hemma!

Efter att de sprungit av sig och står och äter på spridda ställen, står jag och tittar, medan jag väntar på att vattnet ska ha fyllt baljorna och... nej... jag har faktiskt inte hört Cola hosta en enda gång idag! Varken när jag kom för närmare två timmar sedan, under promenaden, eller nu efter språngmarschen! Nu ska jag ju inte ropa hej redan, men visst är det lovande tecken i alla fall? ;-)

Tror jag ska beställa hem lite slemlösande örter och ha hemma ifall att. Det kan ju behövas en annan gång och förhoppningsvis smakar de godare än salicylcysteinet...
Någon som har efarenehet av detta?
http://timotejandersen.se/orter/breathe-free/

By the way: Är de inte fina, far och dotter?? :-)

...och hon fann att det var äckligt...

Penicillin i form av pasta har nu delats ut första morgon och kväll. Hittills har det gått bra, bara jag är snabb. Men med det slemlösande, upplöst i vatten, har det gått desto sämre. I morse fick hon ändå i sig det mesta, men ikväll var det stört omöjligt att komma nära någon mungipa på det frenetiskt viftande huvudet, med denna tjocka doseringsspruta. Den har dessutom väldigt kort "pip", och det gör det ännu svårare att snabbt få in den om inte hästen samarbetar. Att hon var extra motvillig ikväll, kan ju också ha berott på att hon kom ihåg vad det var och inte tyckte om det - eller på att det helt enkelt fick räcka med EN äcklig medicin och inför den andra var hon ju förberedd.

Efter att hälften skvätt ut på golvet, så gav jag upp för kvällen och sprutade ner det i maten istället - även om jag inte är säker på att den gör samma verkan på det viset.  Men naturligtvis åt hon inte maten! Hon pillade nådigt ut morötterna och tuggade i sig, men det andra fick allt vara. Jag kände ju också hur der luktade acetylcystein överallt....

Ska höra med apoteket i morgon, om de ha en något smalare doseringsspruta.

Meducin...

När jag kommer till stallet idag, så ligger Cola i hagen, i den leriga jorden, och sover, medan hennes livvakt Mario, står som en skyddande ängel bredvid. (Varför inte i den torra halmen i ligghallen, kan man undra?)
Då och då faller hennes huvud närmre och närmre jorden och det rycker till lite i kroppen, när hon av nån anledning kämpar emot djupsömnen. Det skär i hjärtat att behöva störa henne, men till slut är jag tvungen eftersom veterinären kommer strax. Beslutet underlättas något av att livvaktens matte kommer för att hämta honom. De ska ut och rida. Cola vaknar till med en väldig hostattack, som inte låter det minsta rolig. Men sedan reser hon sig upp och följer med in.

Idag blir det alltså undersökning medelst slang nedförd i strupen via näsan - efter lite lugnande medel. (Hade jag med behövt.) Svalget är knottrigt - ser ut som små bubblor eller blåsor. Veterinären frågar igen hur gammal hon är, för han säger att det inte är vanligt att unga hästar ser ut sådär. Men jag får inget begrepp om vad han egentligen menar?
Nere i luftstrupen finns det i alla fall en massa gult klägg som inte ska vara där, så hon får ett recept utskrivet på dels penicillin och dels slemlösande. Att ges morgon och kväll, samma klockslag, fem respektive åtta dagar. Med början i morgon bitti.
Om hon inte blir bra efter denna kuren, så blir det kortison, men vi hoppas allihop att det inte ska behövas!!
Efter att veterinären åkt passar jag på att tvätta o smörja "muggbenet" och sedan går vi en kort runda i sakta mak för att hon ska piggna till lite fortare.

Matte besöker sedan apoteket och befrias från 1200 kronor, som legat och tagit upp en massa plats på kontot alldeles för länge.

Allmän samvaro

Vi gör inte så mycket alls idag, mer än att konstatera att hostan envist hänger kvar. Det är lite märkligt eftersom hon inte har några andra symtom. Pigg och glad,  snuvan borta sedan en vecka, matlust osv.
Vi spolar i alla fall benen och tvättar även med svamp och schampo. Stundtals hysterisk men varvat med korta små stunder då hon står blickstilla och låter mig badda försiktigt. Likadant med salvan. Sedan blir det täcke av, lite allmän borstning och så går vi ut på en promenad.
I morgon kommer veterinären och ska titta i halsen med ett videoendoskop. Hoppas han hittar något och att det är enkelt att bota.

Mums-mums

En ny lång promenad idag. Jag kunde gott "åkt med" på ryggen på henne, men eftersom hon hostade i stallgången så... Men väl ute så hostar hon inte en enda gång och vi ger oss av in i terrängen och det blir upp och det blir ner, över hyggen och över gärdesgårdar och kliv i ris... Matte får då motion om inte annat och jag talar om för henne vilken tur hon har som slipper släpa på mig också i denna jobbiga omgivning!
Så småningom kommer vi ut i rena himmelriket enligt Cola. Grönt gräs vart hon än ser! Vi stannar en bra stund här och bara njuter...

Konstigt, jag tycker hon ser knotig ut på de här bilderna? Men det är hon då inte alls kan jag meddela! Rund och fin. ;-)

Långpromenad

När Colatjejen har hosta blir det alltså promenader och det innebär mer motion för matte. Det gäller att se det positiva...
Efter en svettig stund med det vita benet ger vi oss väg. Hon är fortfarande lite upprörd över detta och tycker sig därför se spöken i början av promenaden, men det går snabbt över när det blir en lång uppförsbacke. Det blir paus för hosta istället. Sedan går det bättre, på alla vis. Vid Fällesåsen möter vi en farbror och det blir en pratstund om att Cola är en vacker häst, om förkylningar och influensa-vaccin, hur lång tid det kan ta för ett tält att förmultna och om att brottsligheten i trakten nog alldeles säkert har minskat.

Liten matpaus längs vägen hinns också med och vi tar en selfie där vi enkelt kan konstatera att en av oss har för långt ansikte! :-)

Sedan möter vi Ronja och Daisy på ridtur och lite senare även Ruffe. Tre möten under en timmes promenad/ridtur i skogarna här, händer nog en gång på sisådär tre år eller nåt! Kanske ska man köpa en lott?

Säg "Aaaah"

Sex dagar med hosta och snuva, gör att jag kallar ut veterinären för en liten koll. Han lyssnar på lungor och andning, tittar i näsa och ögon och lockar fram en hostattack genom att klämma lite lätt högt upp på halsen.
Men andningen låter bra och eftersom hon är pigg och matglad och inte har någon feber och snuvan dessutom själv ändrat färg från vit och seg, till klar och vattnig nu, tycker han vi ska avvakta och ge det 4 - 5 dagar till. Är det inte bättre då, så kan det bli aktuellt med antibiotika. Ingen ridning under tiden, men gärna promenader.
Det känns bra att höra, för jag känner att jag blir väldigt lätt orolig nu, med allt som hände med lilla Polly, i bakhuvudet.

Dagens promenad har vi redan tagit, så jag försöker fåfängt tvätta det vita benet. Suck, det känns extra trist med den djupa lervällingen i hagen, med tanke på muggen. Om det ändå kunde bli torr-väder så det kunde torka upp någon gång! Hon låter mig inte ens titta. Om jag bara håller en hovkrats i handen, går det bra att lyfta hoven och kratsa. Men om jag håller en svamp, bomullstuss, salva, vad som helst annat, så kommer jag inte ens nära. Försöker dock smygtvätta lite samtidigt som jag håller hoven. Men det blir bara ett par snabba tag innan hon springer undan. Jag lyckas till slut även träffa med några duschar av antiseptisk spray, det är allt.

Det är kolsvart och två plusgrader och en luftfuktighet som liksom virvlar omkring i luften. Jag verkligen hatar den här årstiden! Hämtar min pannlampa för att se om det finns vatten i tunnorna. Det finns det inte, så jag drar fram slangen och fyller på, och blir kall om händerna. När jag sedan drar in slangen igen, blir jag dessutom skitig, fuktig och ännu kallare. Jag har frusit hela dagen.  I kväll blir det ett bad!

Stundens allvar

Idag är det dagen S. S för Skor. Hovis kommer till stallet kvart i nio och jag är redo. Cola är mera tveksam. Hon tycker att få spolat benen räcker. (Som vanligt får jag spola bakhovarna genom att jag hukar mig och spolar emellan frambenen och försöker träffa bakfötterna medan hon utför en stilla stepp.)

PHEW!

Vi börjar med det som vi anser vara det lättaste: vänster framben. Cola tycker inte alls att detta är kul. Sätter ner benet emellanåt, medelst kraftig utsträckning framåt och en högljudd stampning i backen. På ett MYCKET bestämt sätt! Det tar tid och vi undrar stilla över det faktum att detta ska vara det lättaste benet...
Så kommer höger framben, det vita. Ja käre guds skapare. Cola lyfter villigt och håller det stilla ca fem sekunder i taget. Däremellan så drar och viftar hon våldsamt med det och lägger sig nästan ner. Hon antar ett lidande uttryck, sträcker ut sig som en katt, med rumpan upp i vädret och det andra frambenet framåt och så häver hon hela sin tyngd över vår stackars hovslagare. Detta upprepas gång på gång på gång. Lätt varvat med lite allmänt studs och hopp. Spelar ingen roll alls hur man står där och klappar och pratar stillsamt och säger stillaaaaa. 
När hovis försöker få slagit i sömmen i skon så klämmer hon in honom i väggen och nästan lägger sig på honom. Efter att ha klämt handen redigt, så ställer han sig raskt upp framför henne och skriker högt ut vad han tycker. De står där och blänger på varandra en stund och sedan försöker Cola buffa honom vänskapligt i magen.

Så småningom kan skon slås fast i alla fall och det är dags för bakhovarna. Visserligen blir det en hel del viftande där med, men om man jämför med framhovarna är de rena barnleken! Så nu har denna lilla pärla skor på alla fyra fötterna! Efteråt får hon morot och så skrittar vi ut en liten sväng i det trevliga sexgradiga regnet.
Eftersom hon fått smak för det där med att visa sig skärrad, så passar hon på att bli våldsamt rädd för en fyrhjuling som kommer bakifrån (vi får vända oss om, han stannar och vi passerar...), en sten med en vit prick på (som legat där alltid) och sedan även en helt vanlig personbil som vill köra om oss på vägen tillbaks mot stallet (det går inte, utan vi får takta tjusigt till närmaste mötesplats, där vi parkerar i motsatt riktning).

Jag älskar denna häst, hi hi! :-)

Bitchiga hästar och missljud

Efter en natt tillsammans med sin nya lösdrifts"kompis", ett väldigt bitchigt sto vid namn Chatel, som anfaller både med framdel och bakdel, konstateras att min lilla Cola fortfarande är vid liv och alldeles oskadd. Det gillas skarpt! Hennes täcke är fortfarande helt dessutom. Jag håller tummarna att det ska så förbli. Det kostade ju sexhundra kronor.
Den svullna hasen är lite mindre svullen idag. Det är ju också väldigt bra. Men under ridturen tycker jag hon går lite konstigt. Fast bara ibland. Hon liksom snubblar till lite. Jag är allergisk mot snubblingar och försöker tänka att det bara är tillfälligt. La, la, la la...
Lite senare, under traven, så tycker jag det låter så konstigt. Ett underligt ljud som jag inte hört förut, som kommer i samma takt som traven. Kommer det från sadeln? Har den plötsligt börjat guppa upp och ner?! Nej, jag vet inte...
Det är inte ett särskilt högt ljud, utan mera ett dovt "thud", om man tänker sig att hennes steg annars låter "klopp, klopp".
Hon är alldeles ovanligt öm under fötterna idag, måste jag säga! Kliver nästan ända ner i dikena! Hoppas, hoppas, att det går att få på henne bakskor när hovslagaren kommer på onsdag!

Inte förrän vi kommer tillbaka upptäcker jag att hon har tappat en sko! Jag känner mig väldigt dum. Men jag hörde ju aldrig när den föll av, inget klirr eller skrammel någon gång. Antagligen blev den kvar i leran på stigen i början...
Men alla konstigheter under rundan får ju nu sin förklaring. Det känns onödigt att ringa hit hovslagaren innan onsdag. Hon får ledigt i morgon, och kanske jag kan rida henne i paddocken på tisdag. Jag vågar inte riktigt testa bootsen, för det känns väldigt onödigt om hon skulle få skavsår på sitt vita ben också. Det räcker med att ha muggen att tvätta.
Om hon får äta mat ur hinken samtidigt, så går det någorlunda. Inte för att hon står helt stilla då heller, men om man bara är lite snabb, så kan man tvätta och smörja någorlunda i alla fall.

Gå runt och gå över

Vänster has har som en svampig mjuk svullnad idag. ?? Vätskefyllt. Vad har hon gjort? Men ingen som helst ömhet och hon känns inte varm. Vi testar med att rida i paddocken en stund och hon verkar inte ha några besvär alls. Så vi tar en svängom och dansar ringdans runt ett hinderstöd, springer över kavalettibommar, snirklar oss fram i smala serpentiner mellan bommarna, galopperar i bägge varven (ett par bakut-kickar i vänstervarv igen) och hoppar litet bebishinder. Det går så bra så.

Efteråt tar vi en liten skrittrunda, där hon förvånar mig genom att hitta vägen som ingenting, när vi tar oss fram genom det igenvuxna hygget - där knappt jag själv hittar - trots att vi bara ridit där en gång förut, för ca tre veckor sedan! Hon banar sig fram utan att tveka, med huvudet före in i granruskorna och jag behöver bara åka med. Jag som var beredd på att få backa ut ur granar och försöka igen på andra ställen...
Det är bara en gång som det blir tvärstopp. En vit halvstor sten har fräckheten att ligga precis framför oss och hon stirrar förfärat på den, men efter lite nosande så kliver hon över den och fortsätter. :-)

Örnatorpets massageanläggning

Idag står det massage på schemat. Tystnaden hägrar i stallet, folk smyger i gångarna med hinkar och grimmor, dörrarna hålls stängda och det blir väntrumsatmosfär utanför. Det ska vara lugn och ro när man får massage. Konstig tant, tycker Cola, men rätt skönt ändå faktiskt, när man väl tillåter sig känna efter. Nu är hon ju inte så konstig i verkligheten som hon ser ut på bilden - kanske detta kan bli ett nytt sätt att göra folk anonyma på foto? En knut i nyllet! :-)

Lite spänningar och ömma punkter hittas i nacken precis bakom öronen och vid ganascherna. Lite stelhet i vänster boge, men inte mycket.
Det som är mest stelt är ryggen och vi får rådet att rida små cirkelövningar, t ex runt ett hinderstöd, minst en gång i veckan och jag kan även trycka lite på punkterna på hennes kropp som gör att hon skjuter upp ryggen, respektive svankar. Gärna gå - kanske framför allt trava - över kavalettibommar lite då och då också förstås.
Men det är inget som kräver något återbesök av massören, utan jag kan höra av mig om hon skulle få några besvär.

En kort promenad och så får hon gå ut till den senaste älsklingen Mario igen, som står och väntar vid ingången.

Pirrigt och kissenödigt

Direkt till stallet efter jobbet idag, klockan 16. Skynda skynda för att hinna före mörkret. När vi är färdiga, går Cola ut på stallplanen kraftigt stampande med framfötterna. Det låter militäriskt. Hon har reflexer runt benen... :-)
Idag ska vi hinna med en runda av normallängd är det tänkt. UTAN att behöva pannlampa. Ute på banvallen börjar vi med trav i friskt tempo. Jag känner hur det pirrar i kroppen på henne, det är samma pirr som när hon själv valde den där långa uppförsbacken för ett tag sedan.
"Javisst, du får galoppera," säger jag och hon kastar sig in i en galopp med ett jättesprång och sedan går det så jämnt och fint så. Ända bort till avstickaren ner genom skogen, där vi saktar av.
Lite längre fram längs stigen, kommer vi till ett stycke där vi brukar galoppera. Det är så himla blött och lerigt där nu, så jag vill avvakta lite och se hur det verkar längre fram och hon är så duktig och skrittar på. Och det är så himla märkligt, för jag känner det där pirret igen! Kan inte riktigt förklara, för hon gör absolut ingenting, men det känns från hennes kropp in i min på nåt sätt - som svaga elektriska impulser eller krypningar på nåt vis! Och när hon äntligen får galoppera igen, så far hon bara lyckligt iväg och pirrandet försvinner!

Efter att vi kommit ut ur skogspartiet har det hunnit bli skymning och hon blir lite skärrad ett tag över en människa som på långt håll rör sig vid ett hus och går in genom en dörr som bara är halvt synlig. När vi kommer närmre ligger det en massa vit plast över pumpa-landet, som ser extra farligt ut i skumrasket och hon springer baklänges ut i ett fält ett par gånger. Men när vi kommit ut på vägen och hon sedan får trava igen, så blir det bra igen.

Väl tillbaks blir det som vanligt mat, som avnjuts på uteserveringen, medan hon undrar vad det är som låter bortifrån paddocken. Det är Felicia och Sanna som håller på där i mörkret. Klockan är 18. :-)

Jag har glömt att berätta, men vi har fått ännu en ny häst i stallet: en varmblodsvalack vid namn Mario. Snäll kille. Han har nog varit här en vecka nu. Tror jag. De första dagarna ägnade sig Cola mest åt att hävda sin plats i sociteten när han ivrigt försökte skapa kontakt. Hon lade öronen bakåt åt honom och sparkade om han ändå kom för nära, som det gärna blev när han väntade på henne i hagen innanför tråden, och man öppnade för att släppa in henne.
Men nu när hon insett att han absolut inte utgör något hot mot hennes rang, så är det ju dags att brunsta igen! Riktigt ordentligt. Hon kissar ner sig nästan bara hon ser honom, efter att han varit skild från honom en stund.
I kväll när jag skall släppa ut henne, så står han sin vana trogen innanför tråden och gnäggar lågt och sexigt när hon närmar sig. När jag öppnar för att gå in med henne och försöker mota bort honom en bit, så blir det nästan omöjligt. Hon kan liksom inte gå in hela hon, utan stannar med rumpan fortfarande kvar i grindhålet, pussar på Mario med halsen lindad kring hans och kissar ymnigt på mina stövlar när jag ska försöka putta in henne...

Märk hur vår skugga...

Vintertid har kommit och mörkret har lagt sig, vilket betyder att man får rida i kolmörker om man jobbar till fem - halv sex. Och då talar jag om riktigt kolmörker, inte som det är där det finns bebyggelse och gatlyktor i närheten.
När vi står i stallgången och jag precis har tagit på pållan reflexer på alla fyra benen och går för att hämta sadeln, hörs muntra skratt från de andra närvarande i stallet. Jag vänder mig om och ser Cola jobba med frambensreflexerna...
- "Det har fastnat något på mina ben, det måste BORT! Det måste BORT! Det måste BORT!!!" 
Hon sliter och drar och lyckas dra sönder den ena reflexen lite grann, men den sitter fortfarande kvar. Jag talar om för henne att hon är otroligt fjantig och att det inte blir någon ridtur utan reflexer - sluta genast!

Jag sätter en pannlampa på hjälmen och så ger vi oass iväg. Hu, jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite läskigt. Jag babblar och sjunger dubbelt så mycket som vanligt och när hon hoppar till lite för en skugga som rör sig, så märker jag hur stel jag är. Jag tror inte Cola har några problem själv - det är bara jag - men det gör inte saken bättre. Jag påminner mig gång på gång att slappna av och sätta mig tillbaka, eftersom jag har en tendens att sitta stelt framåtlutad.
Det går ju egentligen jättebra att rida i pannlampssken, men eftersom jag ändå tycker det är otäckt med det kompakta mörkret runtomkring, så blir det bara en kort tur på högst en halvtimme, innehållande skritt och trav.
Det är lite knäppt, för jag skulle inte haft några problem om jag hade gått till fots!
Hoppas belysningen till paddocken blir fixad snart för det här är inget jag vill behöva göra ofta.

Nu har det ju gått riktigt bra med både benlyft och tvättning några dagar, så idag var det ju dags att konstra ordentligt med alltihop. Men vi blir färdiga så småningom trots allt och hon får sin mat och slickar omsorgsfullt upp allt där är.

På gång med språng

Hurra, det är i princip uppehåll idag på morgonen och svulladen är borta från Colas ben, så det blir en ridtur! Hon får välja väg. :-)
Först väljer hon gräsvägen till vänster istället för gruset rakt fram, där vi gått nu hela veckan. Där är inte bara gräs, utan lera och hela sjöar med vatten nu efter regnet, men Cola är modig. Står och nosar ett tag och krafsar försktigt med hoven för att mäta av djupet i sjön. Sedan går hon i och krafsar riktigt ordentligt så det skvätter om det. Lite kul får man ju ha med!
Sedan kommer vägskälet där höger leder ut på banvallen och vänster är den långa uppförsbacken mot Fällesåsen, där vi inte har kunnat rida sedan jakten började. Cola drar tydligt mot backen, så backen blir det.
"Snälla jag kan väl få springa här? Snälla?" Cola går med väldigt sviktande steg nu och ber det finaste hon kan, och vi galopperar upp för hela backen. Bra bjudning, men ändå sansat och tryggt. Matte ler lyckligt.

På grusvägen långt senare, efter ännu en liten galopp, möter vi två män och en cykel. Cola flämtar lite efter språngmarschen och tittar storögt på dem vi möter. De frågar vad Cola är för ras och tycker hon är fin och undrar om hon är rädd? Nej, hon är bara vaken. :-) 

Sedan är det vatten som forsar extra högt i dikena, vinden blåser hårt i byarna, det ligger vitt skum på vattnet, hagar med vit tråd men inga djur synliga - var ÄR de någonstans? Det är lite spänt nu ett tag och när vi börjar komma på hemmamark, så är det dags att slappna av. Efter att stundtals ha hållit andan, blir det nu en hård kort utandning och några frustande.
Sedan blir det täcke, mat och hage igen.