Idag tar vi i alla fall en liten ridtur. Fast vi går en bit längs vägen - bort från all röra med dånande skogsmaskiner som rör sig fram och tillbaka med stockar i gripklon - innan jag sitter upp.
Jag kan inte hjälpa att jag har alla känselspröt ute nu, men så är det. Hon känns ju precis som vanligt i skritten så jag måste ju bara trava lite lite grann också, för att känna.
Inför första traven jag ber henne om, så lägger hon först öronen tillbaka och bromsar ovilligt istället. ? Men när jag försiktigt envisas, så går hon ändå tveksamt framåt och öronen får sin vanliga vinkel. Jag låter henne trava fram i en långsam jogg en liten stund innan jag bryter av.
Efter en stunds skrittande tar vi en trav igen och nu går det bra redan från början. Den tredje traven vi tar, långt senare på rundan, där bjuder hon även framåt bra, och känns precis som hon brukar.
En dag i taget.
I hagen, med de andra, återtar hon sitt sura, nya jag. Av någon anledning. Ingen får komma nära henne, utan hon kör iväg alla med tätt bakåtslickade öron och nafsande tänder. Hm. Kan inte riktigt komma ihåg ifall detta började i samband med att hagen blev mindre o skogsmaskinerna kom? Eller fanns detta beteende redan innan? Nej, men jag tog ju kort när hon och Mario var nere och undersökte granruskorna ju! Jag tittar ut i hagen en stund till. Visst är det så att samtliga hästar där verkar grinigare än vanligt? Det kanske helt enkelt beror på otrivsel med den plötsligt förkrympta ytan de har att röra sig på...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar