Ännu en dag med idel farligheter ute. Fast idag är det inte plötsliga attacker från stenar och bajskorvar, utan en mer allmän överhängande fara, vilket får som följd att liten brun häst är spänd i hela kroppen mest hela tiden, för att kunna vara beredd att fly. Galopp är inte att tänka på. Hon försöker visserligen en gång, men trasslar då in alla stela ben i varandra och bär sig åt, så vi håller oss till skritt och trav, tappert utövande diverse lösgörande övningar. Det är först mot slutet av rundan som hon slappnar av i kroppen och då blir istället matte lite skärrad ett tag, tills hon inser att det som pågår är bara normal bjudning i trav!
"Men hur ska jag kunna veta det?" frågar jag. "Den bjudningen kom ju så plötsligt att jag trodde du tänkte rymma till skogs med mig!"
I stallet är vi nu flera som undrar hur länge till de egentligen ska behöva gå hopträngda på den här lilla ytan och hata varandra? Nu är ju faktiskt ris och stockar borttagna från hagarna och ligger uppstaplade längs vägen och i paddocken och väntar på att bli upphämtade. Alltså fritt fram att stängsla om hagen! Vi ska ha stallmöte på onsdag, men så länge ska vi väl ändå inte behöva vänta? Sedan vore det ju väldigt bra om även paddocken blev tömd och rensad på allt kvarliggande granris som gör att hela marken där ser grön ut. För om man jobbat på dagen, så är det inte alltid så kul att rida ut i pannlampa i skogen...
För övrigt kan intresseklubben meddela att det över huvud taget inte är populärt att närma sig hästar i kolmörkret, iförd stark pannlampa. De tycker det är jätteläskigt att bli bländade och backar hellre än står kvar när man närmar sig. Så det gäller att rikta den nedåt marken, vilket får till följd att man ändå får gissa sig fram till rätt häst, hi hi. Detta märkte jag särskilt igår, när jag var i hagen strax före halv sju på morgonen för att lägga på ett regntäcke...
I morgon bitti ska jag och Lisa ut och skritta tillsammans. Gör så att inte regnet har börjat än då, snälla!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar