Gå runt och gå över

Vänster has har som en svampig mjuk svullnad idag. ?? Vätskefyllt. Vad har hon gjort? Men ingen som helst ömhet och hon känns inte varm. Vi testar med att rida i paddocken en stund och hon verkar inte ha några besvär alls. Så vi tar en svängom och dansar ringdans runt ett hinderstöd, springer över kavalettibommar, snirklar oss fram i smala serpentiner mellan bommarna, galopperar i bägge varven (ett par bakut-kickar i vänstervarv igen) och hoppar litet bebishinder. Det går så bra så.

Efteråt tar vi en liten skrittrunda, där hon förvånar mig genom att hitta vägen som ingenting, när vi tar oss fram genom det igenvuxna hygget - där knappt jag själv hittar - trots att vi bara ridit där en gång förut, för ca tre veckor sedan! Hon banar sig fram utan att tveka, med huvudet före in i granruskorna och jag behöver bara åka med. Jag som var beredd på att få backa ut ur granar och försöka igen på andra ställen...
Det är bara en gång som det blir tvärstopp. En vit halvstor sten har fräckheten att ligga precis framför oss och hon stirrar förfärat på den, men efter lite nosande så kliver hon över den och fortsätter. :-)

Örnatorpets massageanläggning

Idag står det massage på schemat. Tystnaden hägrar i stallet, folk smyger i gångarna med hinkar och grimmor, dörrarna hålls stängda och det blir väntrumsatmosfär utanför. Det ska vara lugn och ro när man får massage. Konstig tant, tycker Cola, men rätt skönt ändå faktiskt, när man väl tillåter sig känna efter. Nu är hon ju inte så konstig i verkligheten som hon ser ut på bilden - kanske detta kan bli ett nytt sätt att göra folk anonyma på foto? En knut i nyllet! :-)

Lite spänningar och ömma punkter hittas i nacken precis bakom öronen och vid ganascherna. Lite stelhet i vänster boge, men inte mycket.
Det som är mest stelt är ryggen och vi får rådet att rida små cirkelövningar, t ex runt ett hinderstöd, minst en gång i veckan och jag kan även trycka lite på punkterna på hennes kropp som gör att hon skjuter upp ryggen, respektive svankar. Gärna gå - kanske framför allt trava - över kavalettibommar lite då och då också förstås.
Men det är inget som kräver något återbesök av massören, utan jag kan höra av mig om hon skulle få några besvär.

En kort promenad och så får hon gå ut till den senaste älsklingen Mario igen, som står och väntar vid ingången.

Pirrigt och kissenödigt

Direkt till stallet efter jobbet idag, klockan 16. Skynda skynda för att hinna före mörkret. När vi är färdiga, går Cola ut på stallplanen kraftigt stampande med framfötterna. Det låter militäriskt. Hon har reflexer runt benen... :-)
Idag ska vi hinna med en runda av normallängd är det tänkt. UTAN att behöva pannlampa. Ute på banvallen börjar vi med trav i friskt tempo. Jag känner hur det pirrar i kroppen på henne, det är samma pirr som när hon själv valde den där långa uppförsbacken för ett tag sedan.
"Javisst, du får galoppera," säger jag och hon kastar sig in i en galopp med ett jättesprång och sedan går det så jämnt och fint så. Ända bort till avstickaren ner genom skogen, där vi saktar av.
Lite längre fram längs stigen, kommer vi till ett stycke där vi brukar galoppera. Det är så himla blött och lerigt där nu, så jag vill avvakta lite och se hur det verkar längre fram och hon är så duktig och skrittar på. Och det är så himla märkligt, för jag känner det där pirret igen! Kan inte riktigt förklara, för hon gör absolut ingenting, men det känns från hennes kropp in i min på nåt sätt - som svaga elektriska impulser eller krypningar på nåt vis! Och när hon äntligen får galoppera igen, så far hon bara lyckligt iväg och pirrandet försvinner!

Efter att vi kommit ut ur skogspartiet har det hunnit bli skymning och hon blir lite skärrad ett tag över en människa som på långt håll rör sig vid ett hus och går in genom en dörr som bara är halvt synlig. När vi kommer närmre ligger det en massa vit plast över pumpa-landet, som ser extra farligt ut i skumrasket och hon springer baklänges ut i ett fält ett par gånger. Men när vi kommit ut på vägen och hon sedan får trava igen, så blir det bra igen.

Väl tillbaks blir det som vanligt mat, som avnjuts på uteserveringen, medan hon undrar vad det är som låter bortifrån paddocken. Det är Felicia och Sanna som håller på där i mörkret. Klockan är 18. :-)

Jag har glömt att berätta, men vi har fått ännu en ny häst i stallet: en varmblodsvalack vid namn Mario. Snäll kille. Han har nog varit här en vecka nu. Tror jag. De första dagarna ägnade sig Cola mest åt att hävda sin plats i sociteten när han ivrigt försökte skapa kontakt. Hon lade öronen bakåt åt honom och sparkade om han ändå kom för nära, som det gärna blev när han väntade på henne i hagen innanför tråden, och man öppnade för att släppa in henne.
Men nu när hon insett att han absolut inte utgör något hot mot hennes rang, så är det ju dags att brunsta igen! Riktigt ordentligt. Hon kissar ner sig nästan bara hon ser honom, efter att han varit skild från honom en stund.
I kväll när jag skall släppa ut henne, så står han sin vana trogen innanför tråden och gnäggar lågt och sexigt när hon närmar sig. När jag öppnar för att gå in med henne och försöker mota bort honom en bit, så blir det nästan omöjligt. Hon kan liksom inte gå in hela hon, utan stannar med rumpan fortfarande kvar i grindhålet, pussar på Mario med halsen lindad kring hans och kissar ymnigt på mina stövlar när jag ska försöka putta in henne...

Märk hur vår skugga...

Vintertid har kommit och mörkret har lagt sig, vilket betyder att man får rida i kolmörker om man jobbar till fem - halv sex. Och då talar jag om riktigt kolmörker, inte som det är där det finns bebyggelse och gatlyktor i närheten.
När vi står i stallgången och jag precis har tagit på pållan reflexer på alla fyra benen och går för att hämta sadeln, hörs muntra skratt från de andra närvarande i stallet. Jag vänder mig om och ser Cola jobba med frambensreflexerna...
- "Det har fastnat något på mina ben, det måste BORT! Det måste BORT! Det måste BORT!!!" 
Hon sliter och drar och lyckas dra sönder den ena reflexen lite grann, men den sitter fortfarande kvar. Jag talar om för henne att hon är otroligt fjantig och att det inte blir någon ridtur utan reflexer - sluta genast!

Jag sätter en pannlampa på hjälmen och så ger vi oass iväg. Hu, jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite läskigt. Jag babblar och sjunger dubbelt så mycket som vanligt och när hon hoppar till lite för en skugga som rör sig, så märker jag hur stel jag är. Jag tror inte Cola har några problem själv - det är bara jag - men det gör inte saken bättre. Jag påminner mig gång på gång att slappna av och sätta mig tillbaka, eftersom jag har en tendens att sitta stelt framåtlutad.
Det går ju egentligen jättebra att rida i pannlampssken, men eftersom jag ändå tycker det är otäckt med det kompakta mörkret runtomkring, så blir det bara en kort tur på högst en halvtimme, innehållande skritt och trav.
Det är lite knäppt, för jag skulle inte haft några problem om jag hade gått till fots!
Hoppas belysningen till paddocken blir fixad snart för det här är inget jag vill behöva göra ofta.

Nu har det ju gått riktigt bra med både benlyft och tvättning några dagar, så idag var det ju dags att konstra ordentligt med alltihop. Men vi blir färdiga så småningom trots allt och hon får sin mat och slickar omsorgsfullt upp allt där är.

På gång med språng

Hurra, det är i princip uppehåll idag på morgonen och svulladen är borta från Colas ben, så det blir en ridtur! Hon får välja väg. :-)
Först väljer hon gräsvägen till vänster istället för gruset rakt fram, där vi gått nu hela veckan. Där är inte bara gräs, utan lera och hela sjöar med vatten nu efter regnet, men Cola är modig. Står och nosar ett tag och krafsar försktigt med hoven för att mäta av djupet i sjön. Sedan går hon i och krafsar riktigt ordentligt så det skvätter om det. Lite kul får man ju ha med!
Sedan kommer vägskälet där höger leder ut på banvallen och vänster är den långa uppförsbacken mot Fällesåsen, där vi inte har kunnat rida sedan jakten började. Cola drar tydligt mot backen, så backen blir det.
"Snälla jag kan väl få springa här? Snälla?" Cola går med väldigt sviktande steg nu och ber det finaste hon kan, och vi galopperar upp för hela backen. Bra bjudning, men ändå sansat och tryggt. Matte ler lyckligt.

På grusvägen långt senare, efter ännu en liten galopp, möter vi två män och en cykel. Cola flämtar lite efter språngmarschen och tittar storögt på dem vi möter. De frågar vad Cola är för ras och tycker hon är fin och undrar om hon är rädd? Nej, hon är bara vaken. :-) 

Sedan är det vatten som forsar extra högt i dikena, vinden blåser hårt i byarna, det ligger vitt skum på vattnet, hagar med vit tråd men inga djur synliga - var ÄR de någonstans? Det är lite spänt nu ett tag och när vi börjar komma på hemmamark, så är det dags att slappna av. Efter att stundtals ha hållit andan, blir det nu en hård kort utandning och några frustande.
Sedan blir det täcke, mat och hage igen.

Över-brygga

Jösses vad blött det är! Uppifrån bara rinner det i en aldrig sinande ström och i hagen är det väldigt stor risk att stövlarna blir kvar där nere i djupet och man står på näsan, när man försöker ta sig ut till den lilla ön där hästarna står samlade runt foderbordet.
Det hade varit bra med en brygga som man kunde ta sig fram på, mellan foderbord och insläpp...
Jag tror faktiskt mer och mer att det är lervällingen som är orsaken till svullnaden på benen. Men det är lite bättre nu. Nästan, nästan som vanligt igen på vänster bak och på höger har det också minskat.

Jag har ut- och insläpp den här helgen. Det är mörkt och regnigt, så jag tar och väntar med att greja med Cola tills jag åker till stallet igen närmare insläpps-dags. Ja hon ska ju inte in, men de andra...
Hon fick ett nytt täcke igår, ett sånt där med en liten "ståkrage" eller vad man ska kalla det för. Mycket bättre, för då ligger det inte på mankammen och trycker. Sexhundra kronor kostade det, så sliter Roy sönder detta med nu, så syr jag ihop munnen på honom!!
Jag promenerar ju med henne varje dag och spolar benen med kallvatten och igår kväll smorde jag in med kylgel också. Sedan var det dags för vita benet, men då ville hon inte alls vara med längre. Men då tog jag ut henne på stallplanen och serverade hinken med kvällsmat - och då kunde jag tvätta benet så mycket jag ville medan hon stod och åt! :-)

Myror i huvudet

Cola har haft svullna bakben varenda dag nu när jag kommit! De första tre dagarna var det bara vänster men idag var de lika tjocka bägge två. Inte jättesvullna, men det både syns och känns tydligt och är över kotorna och strax ovanför. Ingen hälta eller ömhet eller värme.

Att det gick ner i måndags efter att jag ridit, var tydligen bara temporärt. Jag grunnar på lite olika saker:
I söndags sparkade hon bakut mot Ruffe i hagen, men träffade istället foderbordet så det small högt. Hon stod alldeles väldigt stilla direkt efteråt och jag gick för att syna henne, ifall hon gjort sig illa. Men det syntes ingenting, inga sår eller något. Men jag tänker att hon kanske ändå slog i såpass hårt att svullnaden kommer av detta? Men varför svullnade i såfall inte höger bak samtidigt?

Andra alternativet är att det kan ha med det leriga och trista underlaget i hagen att göra. Har hört om en del som kan bli svullna av för lerigt mjukt underlag och att svullnaden dels brukar minska när de får skor och helt försvinna vid byte mot hårt underlag - t ex när det fryser eller torkar upp ordentligt i marken.
OM hon av nån anledning har sprungit mycket i leran, så kan hon kanske överansträngt kotlederna??
Hon är definitivt inte överansträngd av min ridning och den senaste veckan, tio dagarna, har det ju dessutom varit väldigt sparsamt med ridning pga älgjakten...

Tredje alternativet har jag tyvärr redan förkastat eftersom det inte stämmer i tiden, och det skulle vara foderbyte. Vi har nämligen fått nytt hösilage från ett annat ställe och det håller dessutom mycket högre fuktighet. Men det som inte stämmer är att svullnaden började i måndags och de fick det nya höet i tisdags...

Jag ringde och pratade med veterinären igår och han tyckte inte det lät akut, men rådde mig till att spola fötterna med kallt vatten långa stunder varje dag och bara promenera med henne och se om svullnaden går ner. Om det är likdant efter helgen, så skulle han komma och titta på det.

Hovslagaren var i stallet i tisdags, för att sko några andra hästar. Han prövade med att hålla Colas bakhovar en stund och "låtsasgreja" lite, och det gick ju jättebra. Han trodde att det skulle gå bra att sko henne bak också, när det är dags igen om två veckor. Allt mitt lyftande och hållande av hovar varje dag, har nog gjort lite nytta i alla fall! Idag och igår fick jag t.o.m. både tvätta och smörja hennes vita ben alldeles själv - om jag bara inte höll på alldeles för länge. Detta går i alla fall framåt! :-)

Höstrusk

Det blåser som bara den och himlen är sådär grå att det liksom aldrig blir ljust på hela dagen. Regnar av och till men inga störtskurar i alla fall och när jag kommer till stallet och det nästan håller upp, så får det allt bli en ridtur i alla fall. Cola är lite svullen på vänster baks kotled, men känns inte varm och ömmar inte. Antagligen har hon inte rört på sig i den leriga hagen tillräckligt, utan mest stått still och hängt jämte foderhäcken. Vi får se hur det går med ridningen.
Längtar till den magiska dag som hon får skor även på bak, så man kan rida oftare och även lite längre rundor, utan att behöva tänka på att inte slita på hovarna ... Samt att de snart ska ha skjutit färdigt sina älgar häromkring.

Det är bestämt lite farligt att vara ute idag. Underliga dofter får henne att vilja vända hem igen redan efter femtio meter, men vi går stelt vidare. (Stelt, eftersom det är så många farligheter...) I det lilla skogspartiet ser jag på håll att en människa är ute och rastar hundarna. Kan de gå där utan att bli skjutna, så kan jag, tänker jag och går in på stigen. Det är bara en kort genväg som leder till en annan väg.
Cola ser minsann också att det rör sig i skogen och är mycket uppmärksam. Väldigt mycket. Jag talar om att det bara är hundar, det bör hon väl känna på lukten?? När vi hunnit en bit, kommer den svarta av hundarna springande mot oss inifrån skogen, våldsamt skällande, och ställer sig rakt framför oss och fortsätter skälla. Hundens matte ropar inifrån skogen och hunden springer snart tillbaka. Men det är ju tur att pållan inte är rädd eller arg på hundar, för detta har hänt flera gånger med just dessa hundar och denna matte som har dålig koll på sina hundar när de möter någon längs vägen.

 (En korsning i skogen?)

Vi möter inga fler farligheter men det blir bara en kort tur fram och tillbaka på banvallen, med lite trav och lite galopp. Hon verkar inte ha några problem med vänster bak i alla fall, så det är ju bra. När vi passerar de där korna idag igen, på det där alldeles-lagom-avståndet, så tittar hon bara som hastigast åt deras håll. Ungefär som hon vill kolla att de fortfarande är där. Sedan är det ju förstås en stor sten jämte järngrinden, som alltid har legat där men möjligen hade någon annan nyans idag? Vad vet jag? Hemsk var den i alla fall att titta på och otäck att passera! :-)

När vi kommer tillbaka så har svullnaden i bakbenet mycket riktigt gått ner - skönt - och jag släpper Cola i paddocken med mathinken, medan jag fixar klart i stallet, hänger in sadeln, ger alla lunch osv osv. Hon äter upp all mat och går där sedan så förnöjd, betar lite gräs som hon kommer åt i kanterna och rullar sig i en vattenpöl... Sedan får hon gå ut i hagen igen och i morgon är en ny dag.

Stolla

Det är lördag, första helgen på jaktsäsongen. Man bör hålla sig hemomkring. Jag tänker mig lite markarbete i paddocken och hämtar longerlina och långpisk. Vi går sida vid sida mot bortre änden av paddocken och Cola går med sviktande steg och högrest huvud. När jag når mitten av bortre volten, så släpper jag ut linan ett par meter o visar ut henne mot vänster varv. Mer hinner jag inte, för det är som att dra ut korken ur en flaska! Cola far iväg i världens rejs - det är en halvt liggande galopp, varvat med bocksprång och spridda avbrytningar till en snabb trav med lyftad svans och hon trumpetar ljudligt!
Jag står bara i mitten och håller i linan och snurrar sakta runt med henne och flinar för mig själv. Hon får springa tills hennes trav börjar verka lite mer stabil och då byter vi varv. I och med bytet, så börjar hon om likadant igen, rejsar, sparkar bakut och fnorkar! Danska stuggäster med barn och hundar går förbi på promenad utanför paddocken och de tittar på denna trumpetande stolla som far runt som om något biter henne där bak. :-)

När hon sprungit av sig lite överskottsenergi, så får hon skritta och småtrava lite på volterna, och vi övar lite grann på att gå utåt på volten genom att jag pekar på bogen. Minskar lite på volten igen och testar med att istället peka på bakdelen för att försöka få henne att gå lite skänkelvikning på volten. Det går sådär... Men säkert lika mycket mitt fel som hennes. Får försöka mer en annan dag. Vi avslutar med att bygga ett litet pyttehinder som hon får hoppa några gånger i varje varv. Det går finemang!

Efteråt så bultar hjärtat på henne och jag hör hennes andning, så en promenad ner till banvallen och tillbaks känns lagom. Där nere ser vi korna igen, på sånt där lagom avstånd, och hon tittar lite. På vägen tillbaka får hon även beta lite gräs - ja hon hittar faktiskt några tuvor här och där, där det finns några gröna strån kvar! Så kommer en bil och vill köra om oss och det har det ju gjort ett tjugotal gånger förut. Men denna gången springer hon nästan upp på ryggen på mig när den kommer! Jag vet inte hur hon tänkte här, men hon lyckades i alla fall undvika att trampa på mig.

Sedan får vi assistans, när det vita benet ska tvättas och smörjas igen. Det är väldigt bra, för när jag varit ensam så har jag inte kunnat få det så noggrannt gjort som det skulle behövas. Men nu kan jag koncentrera mig på att hålla madam, och klappa pannan och prata lugnande och så, medan M tvättar, rakar och pillar. Sedan spolas benet av med slangen igen och jag lyckas få på salva alldeles själv, trots Colas protester. Något foto av detta spektakel blir det inte, eftersom vi är psykiskt slut allihop och inte kan tänka på sådant. Cola och jag suckar högt, M stönar och pratar om vallningar trots att hon knappt fyllt 30. Men avslutningsvis får jag en lusern-gröm puss i ansiktet.

Banvallen tur och retur

Eftersom det mot alla odds är uppehåll när jag kommer till stallet, får det bli en ridtur. Älgjakten sätter ju stopp för valet av väg, så det blir banvallen en halvtimme åt ena hållet och sedan tillbaka. Cola kickar fortfarande i vänstergalopps-fattning men när den väl blir rätt, så går hon sedan fint. Ska fråga massören när hon kommer om ett par veckor, om hon kan känna några spänningar.
Mot slutet av turen går hon sådär riktigt mjukt och fint, så det är en njutning att rida! Det är iofs alltid en njutning, men alltså riktigt, riktigt bra. :-)

När vi rider den sista snutten av banvallen, ser vi korna! Nu är de alltså flyttade hit!? Vi blir lika överraskade bägge två. Men det går riktigt bra - hon blir lite spänd och tittar väldigt, men det är allt - tack vare att det är en liten hage emellan den och vägen. Alldeles lagom avstånd med andra ord.

En stund senare, dansar Cola charleston i stallgången, medan jag kämpar med att tvätta och smörja det vita benet. När vi är färdiga med detta, suckar vi båda två och hon får en morot och smaskar sedan glatt i sig all lusern.
Då kommer regnet. Ibland har man tur! :-)

Om och om igen

Idag blir det täckes-start. Enligt min smhi-app skulle det inte komma något regn här idag, men det stämmer dåligt med verkligheten...
Jag tar in Cola och torkar och gnuggar lite och så får hon ett fleecetäcke på sig så länge. Sedan propsar hon på att få äta sin lusernblandning trots att den bara legat i blöt en liten stund. Det är ju såpass liten mängd hon får, så jag tycker inte det är nån fara och tydligen är den mycket smaskigare när den är lite "crunchy"! Hon tuggar och smaskar och slickar ren hela hinken!
Eftersom det just då passar på att hålla upp helt och hållet, så tar vi en dryg halvtimmes promenad tillsammans. Övar lite sidvärtes för hand, öppna och sluta och vändningar och Cola tuggar och verkar tycka det är kul.

Efteråt spolar jag av hovarna med slangen. Det går riktigt bra idag. Sedan är det dags för mer noggrann tvättning av två stycken fötter/ben, med svamp, inne i stallgången. Bakhoven är ju inga problem med, men ve och fasa, det vita frambenet!!  Det är ett par små mugg-krustor kvar där, så jag vill hålla det rent och mjukt.
(Först försöker hon komma undan genom att backa så långt grimskaftet räcker och sedan lyfter hon benet högt och viftar och börjar få lite panik om man ändå tvättar där. Att stå med hoven på golvet när jag tvättar, är en omöjlighet.)

Det hela går ju så småningom och det är bra träning för mitt tålamod, ha ha.
Jag börjar med att dutta lite med svampen på bringan, på vänsterbenet, högt upp på högerbenet, snabba växlingar mellan att dutta på olika ställen och längre och längre ner på högerbenet samtidigt som jag berömmer. Dessa ställen går nämligen alldeles utmärkt. Så gäller det att vara väldigt snabb med att smyga in några tvätt-tag på det vita emellan varven, för hon är lika snabb med att lyfta det och backa...
Sedan är det lite grann samma procedur när det gäller att torka torrt och därefter smörja med salva.
Bakfoten, där de två små skavsåren ska ha lite skyddande salva, vållar inga bekymmer alls när det gäller sånt här.

Jag ser henne djupt i ögonen efteråt och frågar om det verkligen är värt allt det här tramsandet varje gång? Hon tittar tillbaks, frustar lite och ser helt oskyldig och fridsam ut. Och hon har lusern-smet i pannan. :-)

Kickoff för älgjakten

Eftersom staketet raserats på ett ställe i utedrifts-hagen igår, så fick alla hästar gå i hagen jättelångt borta hela dagen. Fram på kvällen hade det blivit lagat och "innehästarna" togs in. Pompe och Cola blev däremot kvar därborta, så när jag kom till stallet efter jobbet idag, fick jag börja med att gå och hämta de två. Pompe såg att Cola hade lämnat lite av gårdagens lusernblandning i hinken, och dök ner med huvudet där. Att försöka dra upp en hungrig nordsvensks huvud ur en hink med mat, är inget man gör bara sådär, så jag fick vänta tills han hade slickat upp varenda smula där var! :-)

Älgjakten har börjat så det blev ett pass i paddocken idag. Cola-tjejen gick lydigt och mjukt, men protesterade av nån anledning med flera bakutkickar i inledningen av galopperna. Men när hon väl kommit igenom dem, så gick det fint sedan! Kanske hon bara tyckte att det kändes lite jobbigt...
Men vi höll inte på så länge, eftersom min kondis är under all kritik. Det är konstigt vad mycket jobbigare det känns att arbeta i paddocken än det gör när jag rider ut, trots att jag tycker att jag jobbar då med! Inte i kroppen alltså, utan med flåset!!

Sedan fick hon dagens lusern, och som vanligt lämnade hon en tredjedel! Ändå får hon inte mycket. De gånger jag gett henne mindre och hon har ätit upp och slickat spannen noggrannt, får jag ju en känsla av att jag gett henne för lite! Efteråt blev det i alla fall lite seriös gräsätning igen, utanför hagen, innan hon ville gå in i den. 

Med strumpor och skor

Idag är en alldeles strålande höstdag, med solsken och gula löv och nästan ljummen luft! Jag putsar och torkar Colas bakhovar och trär sedan på mina knästrumpor. De passar perfekt! Sedan träs bootsen på ovanpå. Får se om detta hjälper mot skavet!?

Sedan ger vi oss iväg och allting bara flyter på. Inga problem, bara positivitet! Vi testar backen upp mittemot nedfarten mot Ivarssons, men den ledde ingenstans nu heller... Men man vet ju aldrig, de höll på med skogsmaskiner däruppe i våras - det KUNDE ju ha blivit en ny väg där! :-)

Försöker se hur bootsen beter sig under ritt och det verkar gå bra. Men de är allt väldigt stora runt "vristen"...

Visst är det vackert ute nu? Och med en sådan här underbar häst, kan det inte bli bättre!
(Jo förresten! Om hon kunde vara så snäll och låta hovis sätta på skor där bak!)

När vi kommer tillbaka kollar jag skavet på bakfötterna. Strumporna har kasat ner lite lite grann och får mig att konstatera att en timmes ridtur i dem är okej, men inte mer. Själva strumporna håller nog gissningsvis att ridas i en gång till, innan de är utslitna. Jag ska skölja upp dem hemma.
Inspektion av de två små skavsåren talar om att den hårda skorpan av smuts som jag lät sitta kvar, har skavts bort, men det har inte skavt hål, så summeringen blir att såren inte har förvärrats! Bra!

Skymningsritt

Idag är det en Cola med bubbel i kroppen, som jag rider ut med. Jag har jobbat länge så det börjar så sakta skymma och man påminns om att det alltför snart är mörkt redan klockan fyra. Hon har bråttom bråttom idag, men sköter sig ändå och håller sig till rätt gångart. I galoppfattningen är jag mån om att det ska bli rätt galopp, så jag för ytterskänkeln onödigt långt bak i min iver att vara tydlig. Det tycker hon är jätteäckligt, så då blir det en liten bakutspark, hi hi. Men rätt galopp blir det. :-)
Lilla pussgurkan.

Men nu är det slut med användning av bootsen. Tyvärr. Eftersom hon fick ett litet skavsår på ena sidan, så prövade jag med att klistra dit en liten tunn platta inuti booten, där i hörnet, typ lätt vadderat skavsårsplåster. Så blev det mjukt och inga kantiga sömmar. Man måste ju testa.
Men det funkade inte så bra. Dels hade det flyttat sig en bit när vi kom tillbaks och dels hade hon fått ett nytt litet skavsår på andra sidan istället...
Det finns ju ett slags wraps som man kan ha inuti för att motverka skav. Som är avsedda för denna modell av boots. Men när jag läste omdömena i web-butiken av folk som köpt dessa och provat, så var alla överens om att de inte får plats i bootsen. Till den storleken på boots som jag köpte rekommenderas redan den minsta storleken wrap, så det verkar kört.

Det måste bli skor. På något sätt. Men för att inte komma i otakt med framhovarna, så är det fyra veckor kvar, även om jag tänkte att hovis skulle ta ett träningspass med henne redan om två veckor. Dvs "låtsassko" lite. För att vänja henne och för att se hur det går.

Så under de kommande fyra veckorna blir det lite begränsad ridning, tyvärr. De får liksom inte bli mer slitna... Väldigt tråkigt men vad gör man? :(
Det enda som är bra i sammanhanget är att älgjakten ändå startar på måndag, så då får man ändå hålla sig hemma i paddocken några dagar/någon vecka.

Mot alla vindar

Idag blåser det käcka sidovindar. Matte gillar inte blåst, men Cola tycker mest att det är uppfriskande. Det blir lite tempoarbete på banvallen varvat med att skrämma pensionärer.
- "Hallå, nu kör vi om här!"
- "OOH, kors! En häst!!"
Cola-tjejen är hur som helst väldigt duktig och gör precis allt som jag ber henne om i exakt rätt ögonblick och när det sedan blir lite friare galopp på skogsstigen, så är det kul att öka lite där.

Hon är dessutom lika duktig på att lyfta på hovarna idag, som hon var igår när hon hade Korven att titta på. Bara hon får vända sig åt det hållet han stod, IFALL han plötsligt skulle uppenbara sig där!
Skavsåret hon fick i lördags ligger an mot ena hörnet i booten, så dem kan jag inte använda nu. Man kan visst beställa en typ av innersockar till dem, men... Två veckor kvar tills hovis kommer och jag håller tummarna!

Vi får träna lite mer på att hålla uppe dem längre. Kanske att jag kan börja banka lite igen, eftersom det är det ljudet som hon tycker är läskigast. Helst skulle man ju kunna stå och stryka henne längst bakhasen samtidigt med. Varför har inte människor tre armar?? Det hade varit väldigt bra i många sammanhang.

Lugnt och fint

Idag ska vi få sällskap på turen av Korven med matte. Korven står en bit bakom henne i stallgången och Cola, som jag bara bundit i ena sidan, har vänt sig helt om och står och ser Korven djupt in i ögonen hela tiden. Hon är i trans. Hon är så uppslukad av sin kärlek att hon inte ens märker att jag lyfter och kratsar alla fyra hovarna!
Det är kanske så här vi ska göra när hovslagaren kommer? Visserligen ska inte Korven skos då, men han kanske kan tas upp från hagen och fungera som avledare? :-)

Det blir bara en lugn liten tur idag och tanken var att vi skulle titta på kossorna i tryggt sällskap av Korven som inte är ko-rädd, men korna syntes inte till bland allt sly i hagen! Men jag kan i alla fall konstatera att det inte är något som helst problem med att galoppera i kort galopp jämsides med en annan häst. Inte heller att rida i olika tempo, dvs att en galopperar och en travar, eller att vi saktar av till skritt medan Korven och hans matte fortfarande travar framför oss. Inga problem alls. Sååå duktig!

Övertst till vänster - vackre pappa Blue Faranarz, här 19 år. Till höger är Cola! (dvs Farba) Visst syns likheten?! :-)
Nedan är Korven, hennes stora kärlek.

Broar och stenar och sånt

Solen strålar och det är nästan 20 grader varmt denna oktoberdag! Vi ger oss ut på en lite längre tur, för idag vill matte visa Cola att det finns ännu fler vägar att välja på, häromkring.
En galopp redan i första långa backen förbi jakttornet piggar alltid upp och Cola blir lätt andfådd och frustar högljutt när vi når krönet. Efter en sväng ligger en alldeles onödigt stor sten vid vägkanten och tittar på lilla Madam. Stenar har tydligen en okänd förmåga att titta, och ibland rör de också på sig. Väldigt lite, men ändå. Fast Cola är ju en modig tjej så hon stirrar bara tillbaka!

Sedan kommer vi fram till den f. d. stockbron, som den sista tiden inte längre har några stockar kvar. Det är alltid lika spännande att presentera den för en häst för första gången.
Cola tittar, nosar lite, backar, övertalas att gå fram igen, backar... Vi håller på sådär en liten stund. Bron består av stora flata stenar, med lite hålor emellan där det stoppats ner mindre stenar... Tätt under rinner vatten. (Vid regnperiod kan vattnet även stå över bron.)
Jag sitter av och klampar själv över först. Hon är fortfarande väldigt skeptisk, men inte direkt rädd. Till slut tar hon ett skutt över den otrevliga bron och jag sitter upp igen. Duktig tjej! Nästa gång går det säkert med mig på ryggen!

Efter en stund på timmervägar kommer vi ut på vägen som bl a går hem till mig. Men vi går åt vänster och när vi sedan brötar upp i skogen igen och det knappt finns tillstymmelse till stig, så verkar hon undra om vi ändå inte kommit helt vilse?!! Men matte övertygar henne om att hon visst vet precis var vi är.

När vi kommer hem igen, så är hon allt lite svettig både här och där efter alla backar både upp och ner. Hon välter bara hinken fyra gånger idag - matte står bredvid och parerar blixtsnabbt med ena foten - och slickar sedan noga upp varenda smula av maten. :-) 

Det som är mindre kul är att hon fått ett litet litet skavsår av ena booten, alldeles ovanför ballen. Fast jag misstänker att det inte är själva booten som har skavt, utan nån liten sten eller nåt. Det kommer ju tyvärr in lite småskräp i bootsen under ridningen, så jag tror något legat där och skavt en liten stund. Jag tvättar och hon får lite salva - det är inte stort alls, men jag vill inte använda bootsen igen innan det är läkt.

Tänk om hon kunde låta hovis slå på ett par skor där också, nästa gång! Det hade underlättat massor. Men men... hon vill fortfarande inte hålla bakhovarna stilla utan att vifta/sparka våldsamt åt alla håll, i tron att hon håller på att ramla eller nåt. Om jag håller hoven med ena handen och stryker lätt med den andra bak på det böjda benet, ovanför hasen, då går det bra!! Men då har man ju liksom ingen hand över, till att göra vad man ska...

När det är dags för hovis igen, så tror jag vi ska testa att jag håller henne i grimskaftet istället för att hon står fastbunden i gången.

Galopparbete

Idag rider vi hela banvallen ända bort till korsningen mot Åsen i trav och galopp, även om det blir ett antal avbrytningar för att försöka få till en vänstergalopp. Det blir rätt till sist, men hon fattar höger galopp nio gånger av tio.
Fotnot till mig själv: Ska träna på det i paddocken en annan dag.

Genom skogen på väg hem, blir det en massa nyttigt klivande över grenar och ris och att gå över stenbron med forsande vatten under vållar inga som helst tveksamheter. Sedan blir det lite mer trav och galopparbete innan vi är hemma och hon är så duktig!

Så är det maten... Madam har en benägenhet att äta med hela ansiktet varenda gång! Hinken vändes helt upp och ner även idag och hon verkade förvånad över att maten nu låg på backen. Jag öste i igen så gott jag kunde, medan hon passade på att torka av sig lite på mig...
Att ge henne mat är lite som att mata en halvårs bebis!

Sedan måste det såklart ätas lite av gräset utanför hagen innan hon kan tänka sig att gå in till de andra och matte står tåligt och väntar en stund. Väl inne i hagen, så kommer Pompe kärvänligt fram bakifrån och lägger huvudet äver min axel. Han är så söt! Tyvärr blev det ingen hinkmat över till honom idag.

Meddelande

Jag har nu på allmän begäran ändrat i inställningarna så att "vem som helst, även anonyma användare" ska kunna gå in och kommentera. (Efter att jag har godkänt innehållet.)
Själv kan jag ju inte gå in och testa eftersom jag är inloggad som jag. Liksom...
Så testa gärna o om något krånglar, var snäll och tala om för mig exakt vad.

Och om det funkar - glöm inte att skriva din sigmatur efter kommentaren, så jag har en aning om vem som sagt nåt.
Tack och hej!

Tur utan kor

Idag ger vi oss ut i duggregnet med bootsen på. Tack vare detta kan vi ta en för Cola ny väg, som till stor del består av grusväg. Hon känns extra pigg idag och föreslår flera gånger att vi ska takta, men är förvånansvärt lydig när jag säger nej till detta. Det blir istället flera galopper idag, både upp för backe och samlad galopp på plan väg. Hon sköter sig alldeles utmärkt och själv blir jag tacksam när jag märker att vi INTE behöver gå förbi några farliga kor-i-hage! Jag hade nämligen ingen aning om att närmaste grannen till stallet har gjort två TILL hagar åt sina kossor! Så nu finns det totalt tre hagar utspridda längs denna rundan! Man passerar två av dem på hemvägen. Nära.
Idag slumpade det alltså så att korna var i den tredje - som man passerar om man väljer en annan väg hem. Nära.

Hu ja. Jag vet vad jag har framför mig! En annan dag får vi ta en promenad dit bort och hälsa på vidundren. En ANNAN dag...
Cola äter ljudligt upp all mat idag och jag tvättar bootsen som blivit lite smutsiga. Hoppas de torkat till i morgon. En aning jobbigt att behöva tvätta ur dem efter varje gång! Men om smuts kommer på kardborrbanden, så går de väl inte att knäppa en vacker dag.

Funkar fint

Bootsen åker på idag igen. Sedan tar vi oss till paddocken, där Cola-tjejen får pröva dem genom att både trava och galoppera lite - t om några skutt över bommar - medan matte står i mitten och håller i linan. Det går alldeles utmärkt! Sedan går vi en liten promenad på grusvägen. Jag tror inte hon ens tänker på att hon har bootsen på sig, för hon är fullt upptagen med att desperat ropa på Korven, som står i stallgången och blir påklädd för uteritt.

Inte har hon ro att äta ordentligt heller. Hon äter ungefär hälften, sedan sölar hon bara. Smaskar och stryker av mulen på mig efter varje tugga, välter hinken upp och ner, sparkar iväg den, kliver i den...
Då får matte nog och leder ut henne i hagen, skrapar upp maten och hämtar en överlycklig Pompe, som får äta upp. Han slickar så noga att han nästan slickar hål i plasten i hinken och mitt hjärta blöder för honom. Tänk vad han skulle behöva detta varje dag! Gammal, tunn, onda ben och allmänt skröplig.

Det är så roligt att stå och titta på hur hästar beter sig ibland! Cola är jättebrunstig nu igen och piper och sparkar bakut åt Roy och Ruffe hela tiden. Hon kissar och skrevar och vet knappt hur hon ska bete sig. Roy och Ruffe springer iväg på en massa privata uppgörelser, oftare än vanligt. De reser sig mot varandra, de jagar varandra och studsar och hoppar och nafsar. Cola ser på och springer bort till dem efter en stund: "Heeeej! Här är jag! Är det mig ni slåss om?"  Sedan får de nosa på henne igen, i tur och ordning. Det finns ingen hejd på kärlekslekarna.
Alldeles för sig själv i ett hörn av hagen, står Pompe och dåsar, tillfälligt mätt av lusernen.

Ändå vet jag att Cola absolut skulle föredragit Korven om hon fått välja. Det måste kännas svårt att han går i en annan hage.  :-)