onsdag 31 december 2014

Stillestånd

Efter att det varit minus femton och lite snö några dagar, så är det nu plus två och den lilla snön har förvandlats till snorhalka, eftersom den frusna marken inte släpper igenom nån väta.
Några broddar har jag ju inte lyckats få på, så nu lutar det åt lite "vintervila" istället... Hade ju tänkt mig en promenad idag i alla fall, men efter att ha känt på väglaget, så... nej! Det blir en liten gosestund i hagen istället, med klappar, morot och pussar och blås i ansiktet.
Jag har med mig grep och kärra med, för att mocka lite, så när Lillstrumpa lyfter på svansen, så hinner jag lagom dit med grepen för att fånga upp det! Nästa steg blir att få henne att bajsa direkt i skottkärran. :-)

torsdag 25 december 2014

Felinställd

Solen strålar idag, det är frostigt och minusgrader och marken är stenhård och alla leriga pölar är förvandlade till is. Både för- och nackdelar alltså. Men när vi väl ska rida ut, så är min lilla pålla på totalt fel våglängd. Efter trettio meter så stannas det och nacken blir stel och stum och hon vägrar helt att gå åt något som helst håll annat än bakåt!? När jag efter en stund ilsknar till lite, och trycker till lite hårdare med skänklarna, så svarar hon bara med att lätta på rumpan. Riktigt tyken attityd, om jag får säga min mening. Och jag får inte henne att röra sig!
Jag sitter av och börjar gå med henne. Hon rör sig visserligen, men även nu försöker hon stanna och backa. Märklig häst.
Efter en stund verkar hon dock traska på som vanligt. Tror jag. Så vid ett lämpligt ställe sitter jag upp igen. Men då är det plötsligt likadant igen! Helt förstelnad och kan bara gå bakåt. Känner mig ganska uppgiven nu och ser dessutom att jag råkat korsa tyglarna så jag sitter av igen för att fixa detta.
Ok. Att inte jag får åka med idag, betyder inte att promenaden blir inställd, om hon nu tror detta.
Vi ger oss av inåt skogen och klättrar uppför branter, över stock och sten, genom frost-frasande farligt gräs och genom vattensjuk mark och möter en hel flock med skällande hundar med två människor. Sedan ut på vägen igen och jag sitter upp. Sådär ja. Nu går hon framåt!

Vi avverkar resten av rundan med mig uppsutten och nu verkar hennes största problem vara att hålla sig till enbart skritt. Men så sjutton heller, nu är det skritt kommenderat och min vilja som gäller! Först när vi närmar oss stallet får hon tillåtelse att trava en liten bit.
Ser fram emot att få sitta på hela vägen i morgon!

onsdag 24 december 2014

Julafton

Idag är det julafton och det firar vi med att tvätta benet med klorhexidin och sedan smörja med mjukgörande. Det går ju bra, men varför stå åt det hållet som matte binder upp mig, när jag kan stå åt andra?


Sedan masserar matte bogarna på mig, där som täcket skavt. Det är så skönt att jag inte kan hålla mig från att stöna lite. Men när hon sedan vill lägga på täcket igen, då säger jag ifrån! Snap, snap i luften mot täcke som läggs över bogarna... Som tur är, så begriper matte och jag slipper. Hon säger att hon inte tror att jag kommer att frysa ihjäl och att det inte ska regna i morgon. Det är tydligen sådant som hon kan bestämma. Regnet, menar jag. Täcket bestämmer jag om.
Innan jag får min julgröt, så ska det fotograferas också. Det är visst kutym med julhälsningar på foto, så okej då!
Men sedan blir det mums med morötter och lite annat gott, imnan jag ger mig ut i hagen igen.

söndag 21 december 2014

Frostigt

Jag är i stallet tidigt idag, för jag har utsläpp av alla de som bor i stallet om nätterna. De är alla mycket ivriga att få komma ut. Ett lika stort antal påsar med hö bärs också ut. Det är bara de i lösdriftshagen som har en stor rundbal och alltså fri tillgång.
Det har utlovats aningen sol idag och det är fyra minus och vattnet i karen är täckta av en isskorpa. Den långa vattenslangen har inte heller blivit insläpad, så den är också frusen och tät. Jag släpar in den i sadelkammaren och kånkar sedan ut med hundra liter vatten och fyller på karen i tre hagar.
Japp. Klar för ridtur.


Det är många vita fläckar att titta på idag och hon är lite osäker på om hon verkligen gillar det höga ljud som uppstår när en timmerbil åker fort över de där vita markeringarna i vägbanan. Men vi ska inte över vägen, utan svänger ner en liten skogsväg strax innan. Där är mycket ris, grenar och sånt som man måste kliva över, som matte säger är så nyttigt av nån anledning. Och absolut att vattnet i ån inte brusade sådär högt när vi gick här för en månad sedan!
Cola tvekar en aning när vi ska gå över den lilla stenbron över vattnet där i skogen, men det går fint. Efter att all bröte är passerad och marken jämn och täckt av mjukt gräs så kan vi ta en galopp med, vilket är mycket uppskattat av oss bägge.
Det är ju inte riktigt solsken, men man kan skönja den i alla fall och vi fick det bästa av dagen, för när jag kommer hem så drar det in gråa moln igen. :-)

lördag 20 december 2014

Tag plats!

I början efter att Cola kommit hit, så var ju hon lägst i rang tillsammans med Pompe. Även sedan det kom till nya hästar. Nu finns ju inte Pompe mer och jag är inte säker på vem som egentligen är lägst i flocken längre? 
Jag har ju nämnt att det är väldigt surt mellan alla hästar, sedan ett tag. Omgruppering på gång? Och även om Cola fortfarande är bundis med Mario, så fräser hon åt honom titt som tätt ändå.
Jag står och tittar när jag släpper ut henne i hagen efter ridturen. Hon rusar iväg mot de andra som står runt foderhäcken. I full trav med öronen slickade bakåt ränner hon raka vägen in emellan dem och tar plats och börjar äta! Hon fräser varnande då och då mot Roy som står ijämte, trots att han efter vad jag kan se, inte gjort något. Han står tyst kvar, men utan att protestera, vilket inte är likt honom.

Jag tror minsann att Lillstrumpa försöker klättra uppåt nåt snäpp! :-)

torsdag 18 december 2014

Vi testar...

Idag är det hovslagardags igen. Jag tyckte så synd om henne de förra gångerna, (och det var minst lika hemskt för hovslagaren förstås!) när hon formligen låg över honom, varvat med att vifta kraftigt med hovarna och halvresa sig hela tiden för att hon tyckte det var så läskigt - så idag ger jag henne en liten halv dos av lätt lugnande under tungan en stund innan.
Det går så BRAAA!! Hon börjar lite lätt genom att protestera på vanligt sätt med att veva med hoven och häva sig, men det var ingen full kraft i det och bara en liten kort stund och jag nyper henne lite i halsskinnet för att distrahera. Sedan står hon jättesnällt resten av tiden, hänger bara liiite tungt på hovis emellanåt, och hela prövningen är ju dessutom över så mycket fortare än sist!
Så himla skönt att slippa kiva med henne och se henne ha det så jobbigt! Nästa gång ska hon få andra halvan av medlet och därefter kanske en kvarts dos och sedan kan hon förhoppningsvis klara av pärsen helt utan!

Hon är lite trött, så hon får vila i en box nån timma efteråt medan jag mockar hagarna och när jag sedan går och kollar, så står hon där så snällt i boxen med öronen framåt och tittar ut! Hon får på sig ett regntäcke och lite morötter i en hink med mat att äta och sedan får hon gå ut i hagen och visa upp sina nya skor.
I morgon hoppas jag kunna ta en ridtur igen.

onsdag 17 december 2014

Ve och fasa!!

Tro det eller ej, men regnet ställdes in helt denna förmiddag och har ersatts med en blek decembersol istället! Jag har inga invändningar alls emot detta, utan hämtar en ytterst motvillig Cola som står en bit in i hagen och sover, tillsammans med Mario.
Vi beger oss sedan längs stigen genom sommarhagen, i riktning mot hagen med de ulliga kossorna med de stora hornen. (Highland cattle.) Vi har ju faktiskt passerat där två gånger innan och även om hon inte gillat lukten där, så har det gått bra. I hagen är en stor kulle och korna brukar hållas bakom den, där deras foderhäck är. En gång såg vi huvudet på den ena som tittade fram över krönet. Eller också var det bara jag som såg det?
Vi kommer dit, Cola vädrar och blir aningen på sin vakt, men jag säger att det här går bra och vi tar oss fram på vägen längs hagen. Med stupet ner mot den brusande ån på andra sidan. DÅ SER COLA KORNA!!! 

Jösses! Jag tror till och med att korna närmar sig oss, men jag har inte riktigt koll på det, för plötsligt har jag fullt upp med att hålla mig och häst på rätt håll på vägen. Även om jag inte direkt sitter löst vid något tillfälle, så kan jag absolut inte säga att jag gillar att sitta på en häst som blir spänd som en fiolsträng och med nacken rakt upp studsar på stället, upp och ner och försöker kasta sig åt alla håll för att kunna fly därifrån så fort som möjligt!
Att låta lugn på rösten fast man känner sig som en liten muslort, ta förhållande tygeltag för att hindra henne att fly, men ändå samtidigt ge efter och mana på framåt i skritt, är inget som jag tycker om, som sagt.
Men det går ju och vi tar oss förbi eländet. Resten av turen går alldeles utmärkt, i alla tre gångarter, men jag får nog försöka skaffa hjälp för att bota hennes koskräck - för annars blir den min också! Och då blir det många fina rundor som vi inte kan rida till sommaren...  och så kan vi ju inte ha det.


Nu sitter jag hemma med en kopp kaffe och utanför faller det ner ett kallt snöblandat regn. Vi fick ändå lite sol! :-)

tisdag 16 december 2014

En bra dag är en bra dag

Hurra! Klockan är åtta och det regnar inte! Skynda, skynda... det är helt otroligt. Ner med lite flingor och en halv kopp kaffe, för idag ska det då bli av!
Jag ser inte en häst i hagen när jag anländer, men när jag smällt igen bildörren, så står hon plötsligt där. Gullhönan.
Skymda, skynda, täcke av och sadel på. Det är helt uppehåll när vi rider iväg men börjar strax hagla. Men det blir man inte lika fort blöt av som regn, så jag sitter där och sjunger om nån fånig herr Kantarell medan vi glatt traskar på. Det är lite frostigt så här på morgonkulan, så det är många vita fläckar längs vägen (frusna, grunda vattenpölar). Det finns massor av sådana i hagen, men Lillstrumpa tycker det är märkligt att de plötsligt har kunnat förflytta sig hit!?
En stund senare börjar vi bli bara en aning blöta. "Man får vara glad för det lilla", säger jag. "Det haglar i alla fall inte så hårt att det gör ont!" Och så travar vi en bit till och blir sedan förvånade av att möta en bil på gång/cykelbanan (= ridvägen) men det är antagligen nån markägare, eftersom man behöver nyckel för att öppna vägbommarna.

Vi får en härlig ridtur och haglet övergår inte i regn förrän vi är nästan hemma. Vi roar oss med att gå rakt igenom alla de mindre sjöar som uppstått över hela skogsvägen där. Dvs Cola tycker att det bästa är att snika upp efter kanterna så mycket som möjligt, men eftersom matte inte vill färdas rakt igenom regnvåta grangrenar, så övertygar jag henne om att det inte är sju meter djupt och att bottnen består av fast mark - och då går det riktigt bra att plumsa på rakt igenom "sjöarna".


Det är lite grann dränkt katt över oss ändå när vi är tillbaka, men det har som sagt blivit under den sista biten. Och jag har ombyte med mig, eftersom jag har en tid för klippning i stan. Skynda, skynda...


Sååå skönt att bli av med de där långa slitna testarna. Räknar ut att det var tretton veckor sedan jag klippte mig senast! Undra på att jag var less på det.
Nu ser jag att enligt väderkartan finns det chans att det bara är lätt duggregn i morgon vid samma tid, så det kan nog bli en tur då med! :-)

söndag 14 december 2014

Mörker och morötter

Idag åker jag och hälsar på i hagen efter jobbet. Jag kan bara urskilja ett antal silhuetter i halvmörkret, men en av dem bryter sig ut ur flocken och kommer fram till mig med en gång.
Lilla Snuttan. Hon får en morot som hon genast smaskar i sig medan jag kliar halsen.
Känner så dåligt samvete, för det blir ju ingen ordning på ridandet. De enda gångerna som det håller upp i regnandet, är när jag är på jobbet eller när det är kolmörkt ute! Igår var vi ute och gick en stund innan jag var tvungen att åka och jobba och nu står min förhoppning till tisdag, onsdag, torsdag... För även om smhi säger att det ska regna precis varenda dag, så kanske det är nån av dem med bara liiite regn!


Det finns ingen årstid som jag hatar så som denna. Ett evigt mörker med antingen storm, ösregn, ishalka, vattenslangar och vattenkar som fryser, klabbsnö eller allt på en gång. Jag får riktig ångest av det här kalla mörkret, som man inte kan se någonting i, men ska försöka tänka på att det bara är ett par månader kvar innan det blivit nämnbart ljusare igen och sedan en månad till innan de första vårtecknen!

fredag 12 december 2014

Snopet

I väntan på den utlovade stormen och nederbörden, åker jag till stallet tidigt på förmiddagen. Himlen är gråtjock och luften kall, men jag kan nog hinna rida innan det hela börjar. Jag har så himla ont i ryggen sedan ett tag nu och det strålar neråt vänsterskinkan. Ischiasnerven?? Men jag har märkt att det gör gott att rida. Det blir väl rätt sorts gungande rörelser antar jag..?
Mat görs i ordning, det borstas och kratsas lite och muggen ses om. Jag tar först fram vattenhink och svamp - för att testa - och Cola dansar vildsint omkring i stallgången. Hink och svamp!! Brrr... Men alla benen blir allt tvättade ändå. När jag sedan kommer med bomullstuss och salva och ställer mig att dutta lite på skorporna, så står hon så stilla och fint så! Lilla höna... Nästa vecka kommer hovslagaren...

När det är dags att lägga på sadeln, så vräker det plötsligt ner utanför och det börjar vifta i träden.
Jag står och glor på det en stund och i tron att detta måste vara förtrupperna till det stora ovädret, så backar jag faktiskt. Sadeln bärs alltså in i sadelkammaren igen, täcket åker på och Cola får sin mat. Istället för ridtur. Men besviken är jag.
När maten är uppäten har det slutat regna och vi strosar bort till den ödelagda paddocken och kollar in allt granris och allt timmer som ligger där. Sedan går vi omkring lite i största allmänhet och kollar läget utanför hagen en stund. Inget regn. Men nää! Jag vågar inte chansa med att börja om från början nu! Hon får gå ut i hagen igen.

Efter att jag varit hemma i två timmar, har regnet fortfarande inte kommit och jag sitter och retar upp mig på missade chanser. Men det är ju meningslöst, så det är väl lika bra att ägna mig åt lite tvätt och allmän städning en stund i stället.

onsdag 10 december 2014

Usch!

Denna dagen försvinner i ett enda långt USCH! Halv storm i byarna, snö och ösregn. För att inte tala om hur även den närmaste tiden ser ut enligt smhi. Bläää!


Sent på eftermiddagen blir det stallmöte istället, med levande ljus, glögg och lussekatter och julklapp från hyresvärden/stallägaren. Men inte mycket på hästfronten alltså. Jag kan mer höra än se, att de står och mumsar vid foderbordet...
Nu blir det en väldigt sen middag fram på kvällskvisten innan en heldag på jobbet väntar i morgon.

tisdag 9 december 2014

Humorbefriade - eller??

Det är sådant där nästan-solsken idag med, så det gäller att passa på. Det stora ovädret är tydligen på väg in från väster igen...
Vi är ute en timme och det mesta går alldeles ypperligt. Nästan inga dikesmonster idag, bara ett par som säger "buuu" när vi galopperar på banvallen. Och så tittar vi lite närmare på den frostrosiga isen på ett flertal vattenpölar. Nej, håller Cola med. De var ju faktiskt inte farliga. Sedan trampar hon på kanten på den. KRAAAS!!
Hrmm...

När vi sedan närmar oss höns/hundgården så vill jag förvarna henne om detta genom att kackla lite grann från min plats uppe på ryggen. Detta uppskattas inte alls! Hon har ju ingen humor, hästen!
Men både hund och höns håller sig tysta och inte ens den livsfarliga katten ligger och lurpassar i gräset idag.

Så är det dags för ytterligare en liten galopp. Alla fyra benen hoppar då omkring lite hursomhelst på stället och nacken bockar och bär sig åt.
"Hördu!! Detta är inte galopp!"
"Hi hi, nä men det killade så i kroppen!"
"Sluta genast med det! Jag tycker inte alls att det är roligt!"
"Du har ju ingen humor, matte..."

Men de nästa två galopperna går ordentligt tillväga och det blir både vänster och höger. Rättvist ska det vara. Sedan tar vi en sväng runt Apels kulle för lite bergsklättring innan vi drar hemåt.
Innan själva branten så är det en liten, liten vattensamling. Matte tycker att Lillstrumpa ska gå i den, men Lillstrumpa vill inte bli våt om fötterna, säger hon. Till slut är hon väldigt duktig och tar ett jätteskutt över dels vattenpölen och dels en kvist som hänger över, och halva branten hinner bestigas i full fart innan jag får beordrat skritt. Så nu har vi alltså hoppat vallgrav med hinder. :-)
Så klättrar vi. Det är jobbigt. Men det är alltså inte så himla långt. När vi bara har en meter kvar, så tar det stopp. Hon kanar baklänges på en halkig rot, eller om det är mossa. Cola håller emot en stund, men nej, det blir mera kanande baklänges. "Shit", tänker jag. "Vi ska väl inte kana tillbaks ner för hela branten? Kom igen nu, tjejen!"
En sista kraftansträngning, så kommer vi upp. Frust. Sedan bär det hemåt och vi tvättar/smörjer lite mugg - det börjar se fint ut nu igen - och så bär det ut i hagen.

Själv åker jag till Scanloc ögon i Kungsbacka, och tänka sig - jag får träffa en jättegullig läkare som tittar på min äckliga knöl på ögonlocket som ingen har velat ta bort, och säger att det kliar i hans kirurgfingrar! Så bra, säger jag! Precis vad jag ville höra!
Vill du att jag tar bort den med en gång? frågar han.
Absolut, säger jag! Och så får jag en spruta i ögonlocket och sedan "knips, knips, drag och klipp" - färdigt!! Äntligen! Det var absolut värt att köra 19 mil tur och retur för. :-)

måndag 8 december 2014

Vi är på G

Idag skiner nästan solen när vi ska ge oss iväg på tur! Åtminstone stundtals. Och nere i den skogsavverkade hagen står N och stängslar, vilket betyder att det kommer att vara slut på tiden i den lilla trånga hagen, när vi kommer tillbaka.
Jag prövar med att dra gjorden åtminstone ett hål ifrån att hänga helt löst, när vi är inne i stallgången. Men när Cola genast hotar med att lägga sig platt på golvet, så spar jag väl det tills vi kommer ut då... Om det nu ska vara nödvändigt. Hmpf.

Så slingrar vi oss iväg. Eftersom vägen kantas av små monster, så går det inte att gå rakt fram. Idag tänkte jag mig lite klättring i backar. I skritt. Så vi knatar iväg upp mot Fällesåsen.
"Fnorrk!!"
"Nejdå, inte alls. Det är frostfläckar bara. Visst har du sett frost förut?"
Sedan travar vi en bit. Det går väldigt bra, tycker jag. Men Cola ruskar på huvudet. Det liksom rycker i hennes kropp. Så svänger vi in på gräsvägen upp mot kullarna.
"Aarggh!"
"Men snälla du, det är samma barack som alltid står där! Nej den äter inte små hästar."
"Det sticker i hela kroppen! Jag kan inte gå här!"
"Du kanske vill galoppera istället?"
"Galoppera? Jaaaa!!"
---
"Vad gör du Cola?"
"Jag galopperar!"
"Men varför galopperar du på stället? Vi kommer ju ingenstans!"
"??!"
"Sådärja. Det var bättre. Nu räcker det, nu ska vi klättra resten. I skritt."


Vi skrittar uppför de branta backarna, i en sviktande, dansande skritt. Eftersom hon ser ut som en Hedenhös-häst, med sin långa vinterpäls, är hon redan svettig så det blir en lång bit i skritt även efter backarna. När vi sedan travat en stund igen, på vägen hemåt, så tar vi ytterligare en galopp, uppför en backe. Jag känner hur hon slits mellan sin stora godhet och lusten att fara iväg som en studsande hårboll i raketfart. Men godheten vinner, vilket betyder att galoppen blir väldigt kort och återhållsam. Det är jobbigt att galoppera i uppförsbacke i en sådan kort galopp, särskilt i hedenhös-päls, så innan vi nått krönet så är hon trött.


Det smakar bra med mat när vi kommer tillbaks och när jag släpper ut henne i hagen så är jag beredd att filma hennes stora glädje över att hagen plötsligt blivit tio gånger så stor och dessutom fått nytt utseende! Men hon går bara raka vägen in till foderbordet och börjar äta. Hon stannar visserligen upp ett par sekunder och tittar på Ruffe och de andra, som står i den delen av hagen som är på andra sidan ligghallen. Så konstaterar hon att man inte längre kan gå dit via den tillfälliga genomgången, utan där är tråd nu igen.
Hon ser ut att tänka: "Jaha, de är i en hage därborta! Så bra, då har jag ju allt höet för mig själv!"
Och det spelar ingen roll att jag går ner i hagen, över krönet och ropar och lockar. Hon bara lyfter blicken mot mig ibland och tittar, men står envist kvar och mumsar. Så hennes glada överraskning över de stora ytorna, får jag inte se. Det är seriös hö-ätning som gäller nu.
Vi ses i morgon tjejen!

söndag 7 december 2014

Inställt

Fyyyy!! Femton sekundmeter och piskande regn på tvären! Mitt ridsällskap och jag ser på varandra på stallplanen och bara säger ett unisont "nääää!"
Men täcket som åkt av igår hade behövt vara på idag. Det skulle ju inte börja regna förrän senare (!) så jag trodde jag skulle hinna. Jag tar in henne i stallgången och rakar av vatten, lägger på handdukar och torkar och gnor i närmare en timme. (Prövar att ställa in henne i en box först, men där lever hon så galen trots att Ruffe och Korven också finns där inne, så det ger jag upp.) 
Hon är väldigt rastlös även i stallgången, så att t ex bara låta henne stå där och torka i lugn och ro är inte en existerande möjlighet. Går fram o tillbaka, sida till sida stretar och drar och river ner allt hon kommer åt från hyllor och täckeshängare...
Till slut får hon sin dagliga näringsdos och jag lägger på ett täcke, trots att jag skulle velat ha henne liite torrare först. Sedan får hon gå ut i hemskevädret igen och hon ställer sig nöjd med mulen i höbalen och äter.

Nu sitter jag nedsjunken i soffhörnan med kaffe och Ridsport och läser om naturhonungens läkekraft och att man inte ska sätta på snösulor innan det finns snö som kräver det. Och helst inte ha mer än två broddar heller. Om man har fyra, kan det skada senor och ligament pga att det tar bort det naturliga glidmomentet och stoppen blir för kraftiga.

lördag 6 december 2014

Spänt läge

Ännu en dag med idel farligheter ute. Fast idag är det inte plötsliga attacker från stenar och bajskorvar, utan en mer allmän överhängande fara, vilket får som följd att liten brun häst är spänd i hela kroppen mest hela tiden, för att kunna vara beredd att fly. Galopp är inte att tänka på. Hon försöker visserligen en gång, men trasslar då in alla stela ben i varandra och bär sig åt, så vi håller oss till skritt och trav, tappert utövande diverse lösgörande övningar. Det är först mot slutet av rundan som hon slappnar av i kroppen och då blir istället matte lite skärrad ett tag, tills hon inser att det som pågår är bara normal bjudning i trav!
"Men hur ska jag kunna veta det?" frågar jag. "Den bjudningen kom ju så plötsligt att jag trodde du tänkte rymma till skogs med mig!"

I stallet är vi nu flera som undrar hur länge till de egentligen ska behöva gå hopträngda på den här lilla ytan och hata varandra? Nu är ju faktiskt ris och stockar borttagna från hagarna och ligger uppstaplade längs vägen och i paddocken och väntar på att bli upphämtade. Alltså fritt fram att stängsla om hagen! Vi ska ha stallmöte på onsdag, men så länge ska vi väl ändå inte behöva vänta? Sedan vore det ju väldigt bra om även paddocken blev tömd och rensad på allt kvarliggande granris som gör att hela marken där ser grön ut. För om man jobbat på dagen, så är det inte alltid så kul att rida ut i pannlampa i skogen...

För övrigt kan intresseklubben meddela att det över huvud taget inte är populärt att närma sig hästar i kolmörkret, iförd stark pannlampa. De tycker det är jätteläskigt att bli bländade och backar hellre än står kvar när man närmar sig. Så det gäller att rikta den nedåt marken, vilket får till följd att man ändå får gissa sig fram till rätt häst, hi hi. Detta märkte jag särskilt igår, när jag var i hagen strax före halv sju på morgonen för att lägga på ett regntäcke...

I morgon bitti ska jag och Lisa ut och skritta tillsammans. Gör så att inte regnet har börjat än då, snälla!

torsdag 4 december 2014

Tag betäckning!

Jippii! Den årstiden har nu kommit, då vattnet i den väldigt långa slangen fryser, vilket innebär att man varje dag måste hämta hela slanghärvan inne i sadelkammaren och koppla på den för att kunna fylla vattenhoarna i hagen och sedan då koppla ifrån och samla ihop hela långa slangen igen och släpa tillbaka den till sadelkammaren. Och av någon anledning så behövs det alltid fyllas på vatten när jag kommer!

Veterinären anländer till stallet samtidigt som jag och vi går för att hämta in Lillstrumpa. Det lyssnas och kläms lite här och där och tjejen bedöms vara en alldeles frisk häst, som dock är väldigt öm i sin långa vinterpäls och gillar inte beröring på kroppen så värst mycket. Hon är också ännu stelare i ryggen nu än hon var i början. Nu är även ländmusklerna hårda och spända. Kan undra varför hon är så spänd och stel i ryggen för?
Men det blir alltså klartecken till att rida som vanligt - naturligtvis med en lugn inledning nu efter vilan - och tänka mycket på uppmjukande övningar för ryggen. Gärna många små volter. Matte blir yr i huvudet bara hon tänker på det.

Skogsmaskinisterna har lunchrast, så det är tyst och lugnt och vi inleder med lite borstning och hovkratsning. Sedan blir det sadel på. Spänna sadelgjorden är något som numera utförs ute på stallplan, gåendes runt runt på väldigt liten volt av någon anledning. Men det går det med.
Sedan ger vi oss iväg.
Vi hinner inte långt innan vi blir anfallna av en stor bajskorv som ligger mitt i vägen! Ve och fasa!! Sedan är det en jättestor sten som alldeles säkert inte låg där igår (?) och en granruska och en vinterblekt grästuva... Cola kastar sig hit och dit för att få skydd för dessa hemskheter och prövar även att ducka, genom att kasta sig ner mot marken och nästan sätta sig på rumpan...
Är detta månne uppmjukande övningar?

Sedan travar vi. Sedan måste hon ha lång tygel så hon kan gå med näsan vid marken och stretcha en stund. Sedan jobbar vi lite, stretchar, osv.
Jag förvånar henne med att svänga av på en väg som vi aldrig ridit förut.
"Finns det fleeer vägar!? Woow! Inga kossor här? Säkert? För jag ser taggtråd!"

Det blir lite uppför och nerför och klättring i skogsmiljö och även en liten liten galopp. Allt går alldeles utmärkt. Och det blir väldigt många lång-tygel-gå-med-näsan-i-marken-pauser.
Jag vet hur det känns att ha den där molande, dragande värken man kan ha bak i nacken och ner mot ryggraden. Usch. Hoppas hennes rygg kan bli lite uppmjukad snart. Massören kommer dessutom igen, strax efter nyår. Bra!

När vi är nästan hemma, så flyger hon nästan en meter åt sidan samtidigt som hon dyker. Jag ser inte ens en ilsken bajshög att vara rädd för här. Tills jag får syn på den murkna stocken som vi brukar passera här nästan varje dag.
"Du är aningen tröttsam nu lilla vännen", säger jag.
Hon har verkligen fått ett hispigt humör nu ihop med den ömma hårremmen, kylan och allt.

I hagen återtar hon sitt sura hag-jag. Hon har blivit extremt bakrädd i hagen också. Står det någon annan häst bara liite nära ingången när jag ska släppa henne och vill vända henne mot mig för att kunna knäppa loss grimman, så sparkar hon rakt ut mot den andre! Högt och intensivt. Det måste ha varit någon som varit onödigt närgången mot hennes bakdel den sista tiden.
Det ska bli skönt när hagarna kommit i ordning så de kan få lite större yta att gå på.

onsdag 3 december 2014

Ridtur

Idag tar vi i alla fall en liten ridtur. Fast vi går en bit längs vägen - bort från all röra med dånande skogsmaskiner som rör sig fram och tillbaka med stockar i gripklon - innan jag sitter upp.
Jag kan inte hjälpa att jag har alla känselspröt ute nu, men så är det. Hon känns ju precis som vanligt i skritten så jag måste ju bara trava lite lite grann också, för att känna.
Inför första traven jag ber henne om, så lägger hon först öronen tillbaka och bromsar ovilligt istället. ?  Men när jag försiktigt envisas, så går hon ändå tveksamt framåt och öronen får sin vanliga vinkel. Jag låter henne trava fram i en långsam jogg en liten stund innan jag bryter av.
Efter en stunds skrittande tar vi en trav igen och nu går det bra redan från början. Den tredje traven vi tar, långt senare på rundan, där bjuder hon även framåt bra, och känns precis som hon brukar.

En dag i taget.

I hagen, med de andra, återtar hon sitt sura, nya jag. Av någon anledning. Ingen får komma nära henne, utan hon kör iväg alla med tätt bakåtslickade öron och nafsande tänder. Hm. Kan inte riktigt komma ihåg ifall detta började i samband med att hagen blev mindre o skogsmaskinerna kom? Eller fanns detta beteende redan innan? Nej, men jag tog ju kort när hon och Mario var nere och undersökte granruskorna ju! Jag tittar ut i hagen en stund till. Visst är det så att samtliga hästar där verkar grinigare än vanligt? Det kanske helt enkelt beror på otrivsel med den plötsligt förkrympta ytan de har att röra sig på...

tisdag 2 december 2014

Gnissel, brak och muller

Röjningsarbetet fortsätter. Från gryning till kvällstid. Hästarna börjar bli vana vid oväsendet nu och står och äter mitt i kaoset. Det är alltså meningen att bl a hagarna ska få mera ljus och mindre granskog och det blir nog bra så småningom. Just nu går de dock hopträngda på för liten yta och de verkar lite missnöjda ut över detta och surar lite på varandra. Cola attackerar oprovocerat Mario med tänderna och Mario slänger upp sina berömda bakben så hon får fly...

 Här är Cruts hage. Den ser jättekonstig ut, utan granskog. :-)

 Utanför lösdriften. Eller kanske inuti lösdriften, sedan när allt är klart?

 Den nuvarande pyttelilla lösdriften - plus ligghallen då, som de faktiskt fortfarande kan komma till.

 Här ska alltså hagen fortsätta sedan, när de fått röjt undan. Ovan, plus de två undre bilderna.



Funderar på att rida lite i paddocken..? Eller inte... Vill då ställa upp Cola för fotografering här, men ljudet från själva avskalningen av grenar är liiiite obehagligt tyckre hon, och sprätter iväg på volter...
Så vi ställer oss framför Cruts hage istället, eftersom den maskinen bara höll på att lasta grenar. Och så kommer M och förevigar oss bägge två!



Det blir bara mat och liten promenad idag med, eftersom matte fegade ur pga alla skogsmaskiner som körde runt överallt. (Det är alltså inte Cola som fegar ur, utan matte. Detta vill hon ha till protokollet.) Hoppas det är aningen lugnare i morgon. Annars får det faktiskt bli ridtur ändå!