Vi är på G

Idag skiner nästan solen när vi ska ge oss iväg på tur! Åtminstone stundtals. Och nere i den skogsavverkade hagen står N och stängslar, vilket betyder att det kommer att vara slut på tiden i den lilla trånga hagen, när vi kommer tillbaka.
Jag prövar med att dra gjorden åtminstone ett hål ifrån att hänga helt löst, när vi är inne i stallgången. Men när Cola genast hotar med att lägga sig platt på golvet, så spar jag väl det tills vi kommer ut då... Om det nu ska vara nödvändigt. Hmpf.

Så slingrar vi oss iväg. Eftersom vägen kantas av små monster, så går det inte att gå rakt fram. Idag tänkte jag mig lite klättring i backar. I skritt. Så vi knatar iväg upp mot Fällesåsen.
"Fnorrk!!"
"Nejdå, inte alls. Det är frostfläckar bara. Visst har du sett frost förut?"
Sedan travar vi en bit. Det går väldigt bra, tycker jag. Men Cola ruskar på huvudet. Det liksom rycker i hennes kropp. Så svänger vi in på gräsvägen upp mot kullarna.
"Aarggh!"
"Men snälla du, det är samma barack som alltid står där! Nej den äter inte små hästar."
"Det sticker i hela kroppen! Jag kan inte gå här!"
"Du kanske vill galoppera istället?"
"Galoppera? Jaaaa!!"
---
"Vad gör du Cola?"
"Jag galopperar!"
"Men varför galopperar du på stället? Vi kommer ju ingenstans!"
"??!"
"Sådärja. Det var bättre. Nu räcker det, nu ska vi klättra resten. I skritt."

Vi skrittar uppför de branta backarna, i en sviktande, dansande skritt. Eftersom hon ser ut som en Hedenhös-häst, med sin långa vinterpäls, är hon redan svettig så det blir en lång bit i skritt även efter backarna. När vi sedan travat en stund igen, på vägen hemåt, så tar vi ytterligare en galopp, uppför en backe. Jag känner hur hon slits mellan sin stora godhet och lusten att fara iväg som en studsande hårboll i raketfart. Men godheten vinner, vilket betyder att galoppen blir väldigt kort och återhållsam. Det är jobbigt att galoppera i uppförsbacke i en sådan kort galopp, särskilt i hedenhös-päls, så innan vi nått krönet så är hon trött.

Det smakar bra med mat när vi kommer tillbaks och när jag släpper ut henne i hagen så är jag beredd att filma hennes stora glädje över att hagen plötsligt blivit tio gånger så stor och dessutom fått nytt utseende! Men hon går bara raka vägen in till foderbordet och börjar äta. Hon stannar visserligen upp ett par sekunder och tittar på Ruffe och de andra, som står i den delen av hagen som är på andra sidan ligghallen. Så konstaterar hon att man inte längre kan gå dit via den tillfälliga genomgången, utan där är tråd nu igen.
Hon ser ut att tänka: "Jaha, de är i en hage därborta! Så bra, då har jag ju allt höet för mig själv!"
Och det spelar ingen roll att jag går ner i hagen, över krönet och ropar och lockar. Hon bara lyfter blicken mot mig ibland och tittar, men står envist kvar och mumsar. Så hennes glada överraskning över de stora ytorna, får jag inte se. Det är seriös hö-ätning som gäller nu.
Vi ses i morgon tjejen!