Jippii! Den årstiden har nu kommit, då vattnet i den väldigt långa slangen fryser, vilket innebär att man varje dag måste hämta hela slanghärvan inne i sadelkammaren och koppla på den för att kunna fylla vattenhoarna i hagen och sedan då koppla ifrån och samla ihop hela långa slangen igen och släpa tillbaka den till sadelkammaren. Och av någon anledning så behövs det alltid fyllas på vatten när jag kommer!
Veterinären anländer till stallet samtidigt som jag och vi går för att hämta in Lillstrumpa. Det lyssnas och kläms lite här och där och tjejen bedöms vara en alldeles frisk häst, som dock är väldigt öm i sin långa vinterpäls och gillar inte beröring på kroppen så värst mycket. Hon är också ännu stelare i ryggen nu än hon var i början. Nu är även ländmusklerna hårda och spända. Kan undra varför hon är så spänd och stel i ryggen för?
Men det blir alltså klartecken till att rida som vanligt - naturligtvis med en lugn inledning nu efter vilan - och tänka mycket på uppmjukande övningar för ryggen. Gärna många små volter. Matte blir yr i huvudet bara hon tänker på det.
Skogsmaskinisterna har lunchrast, så det är tyst och lugnt och vi inleder med lite borstning och hovkratsning. Sedan blir det sadel på. Spänna sadelgjorden är något som numera utförs ute på stallplan, gåendes runt runt på väldigt liten volt av någon anledning. Men det går det med.
Sedan ger vi oss iväg.
Vi hinner inte långt innan vi blir anfallna av en stor bajskorv som ligger mitt i vägen! Ve och fasa!! Sedan är det en jättestor sten som alldeles säkert inte låg där igår (?) och en granruska och en vinterblekt grästuva... Cola kastar sig hit och dit för att få skydd för dessa hemskheter och prövar även att ducka, genom att kasta sig ner mot marken och nästan sätta sig på rumpan...
Är detta månne uppmjukande övningar?
Sedan travar vi. Sedan måste hon ha lång tygel så hon kan gå med näsan vid marken och stretcha en stund. Sedan jobbar vi lite, stretchar, osv.
Jag förvånar henne med att svänga av på en väg som vi aldrig ridit förut.
"Finns det fleeer vägar!? Woow! Inga kossor här? Säkert? För jag ser taggtråd!"
Det blir lite uppför och nerför och klättring i skogsmiljö och även en liten liten galopp. Allt går alldeles utmärkt. Och det blir väldigt många lång-tygel-gå-med-näsan-i-marken-pauser.
Jag vet hur det känns att ha den där molande, dragande värken man kan ha bak i nacken och ner mot ryggraden. Usch. Hoppas hennes rygg kan bli lite uppmjukad snart. Massören kommer dessutom igen, strax efter nyår. Bra!
När vi är nästan hemma, så flyger hon nästan en meter åt sidan samtidigt som hon dyker. Jag ser inte ens en ilsken bajshög att vara rädd för här. Tills jag får syn på den murkna stocken som vi brukar passera här nästan varje dag.
"Du är aningen tröttsam nu lilla vännen", säger jag.
Hon har verkligen fått ett hispigt humör nu ihop med den ömma hårremmen, kylan och allt.
I hagen återtar hon sitt sura hag-jag. Hon har blivit extremt bakrädd i hagen också. Står det någon annan häst bara liite nära ingången när jag ska släppa henne och vill vända henne mot mig för att kunna knäppa loss grimman, så sparkar hon rakt ut mot den andre! Högt och intensivt. Det måste ha varit någon som varit onödigt närgången mot hennes bakdel den sista tiden.
Det ska bli skönt när hagarna kommit i ordning så de kan få lite större yta att gå på.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar