Att övervinna faror...

Eftersom gårdagens blogginlägg låg kvar här i datorn, ouppladdat, så blir det två stycken idag istället. :-)
Matte känner sig modig idag och vi beger oss genom hagen i riktning mot kohagen. Lillstrumpa är spänd hela vägen. Men väl där, så har vi tur, eller otur, för korna står så långt borta i hagen idag att de knappt syns och det blir alltså ingen särskild träning att rida förbi där idag. Lite snopet, när jag nu äntligen...!
Men då fortsätter vi istället mot stenbron med vattnet. På vägen dit möter vi cyklister i gula västar i skogen, men det är inget farligt. Däremot ligger det en liten gran på marken längre fram, som absolut stod upp förra veckan. Man kan ju bli skärrad för mindre...?
Så kommer vi till stenbron. Den är täckt med rinnande vatten till 90 % men man kan ta ett steg ut i grunt vatten innan själva bron börjar. Jag gör det lätt för henne nu och försöker inte ens rida över utan hoppar av med en gång, går själv över och har henne i lång enkel tygel. Hon är inte direkt rädd men nosar och vill fundera ett tag innan hon tar ett litet hoppsasteg över! Det gick ju bra.

Vi rider en liten sväng där "på andra sidan" åt ett håll där hon aldrig varit förut och det är också lite upphetsande, särskilt som det plötsligt ligger snö på den vägen, när den är borta all annan stans. Sedan rider vi tillbaka samma väg och nu har hon jättebråttom. Men nu ska hon ta sig över stenbron med mig kvar på ryggen, är det tänkt. Hon står återigen en stund och nosar i vattnet och liksom känner av hur stort steg som behövs. För alldeles säkert behövs det ett längre steg nu när matte sitter på ryggen!
Hon har helt fri tygel och matte håller i manen med den andra handen för att vara säker på att inte rycka henne i munnen. Lätt uppmuntrande skänkel och till slut hoppar hon och när hon landar så befinner sig plötsligt matte i ett inferno av flygande man när Lillstrumpa utför någon sorts segerdans med sin nacke nånstans framför mattes ansikte?! Hade hon haft fingrar så hade hon gjort V-tecknet med dem också, i triumf. "Tjohooo!"
Ja, visst, det var jätteduktigt, men det betyder inte att vi ska skena hela vägen hem nu! Vi skrittar stigen upp till grusvägen och där får hon galoppera. När vi kommer till den sista lilla uppförsbacken så får hon dessutom tillstånd att öka ännu lite mer och det känns hur hon liksom tar sats - padapam, padapam och DÄR kommer det ja! Bocksprånget. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Men vi fortsätter backen upp ändå och när vi sedan saktar av så frustas det väldeliga en lång stund.

Väl hemma igen, så är det mycket ÄTNING som ska tas igen, efter en och halv timmas fasta! Ähum...?

I morgon ska det snöa. Häpp!

Liten tjockis

Folk säger att min lilla älskling är tjock. Och ja, det kan jag ju inte neka till. Ett tjockt litet arabsto. Sådana har jag sett förr. Så påstås det att hon skulle vara högdräktig, vilket jag ihärdigt har förnekat! Mycket av den enkla anledningen att hon inte varit i närheten av någon hingst de senaste sex åren eller så. Jag har god kontakt med förra ägarna och litar på dem. Dessutom tycker jag inte alls att hon ser dräktig ut, utan bara tjock. Vilket enkelt kan förklaras av att hon tidigare aldrig haft helt fri tillgång till hö/silage dygnet runt och följaktligen trott att hon hamnat i mathimlen och då gäller det att passa på!
Har hört om många som blivit tjocka av samma anledning men att det brukar lugna ner sig efter ett tag. Men antagligen är vårt hösilage dessutom väldigt protein- och energirikt. Men jag hoppas ju att mer motion och bättre terräng i hagen med annalkande vår, ska locka till att hon väljer att röra på sig mer där istället för att stå fastlimmad vid foderbordet. För naturligtvis är det inte bra att vara tjock!

Men eftersom "folket" inte ville sluta påstå att hon var dräktig utan ville göra i ordning en fölbox pronto och sa att jag absolut borde stalla in henne och det var mitt fel om fölet dog om hon fölade ute och det spred sig och arbetskamrater började komma fram och gratulera och någon sa att någon t.o.m sagt sig känna fosterrörelser, så började det kännas väldigt jobbigt! Faktiskt!
Det fanns ju naturligtvis en mikroskopisk risk att hon kunnat smita in till hingsten här på gården, helt obemärkt, även om det verkade otroligt, men i så fall skulle det ju bli ett augusti-septemberföl och inte synas på henne än på länge. Men för att utesluta detta i alla fall, så har blodprov lämnats in för kontroll. Men själv känner jag mig inte ett dugg orolig.
Kan även meddela att jag inte heller är troende och därför inte tror på att Maria födde Jesus utan att "ha gjort det" med någon.  ;-)

Väntar svar närsomhelst på provet - det hade tydligen blivit felsorterat så det kommer att analyseras nästa vecka istället. Det skulle varit gjort denna. I mina öron låter det konstigt att de bara analyserar ett prov i veckan, som veterinären sa, men vem är väl jag att tycka...

Längre och längre

Uppehållsväder idag med, kors i taket! Det blir en tur på en och en halv timme idag igen, mycket trav och galopp och tempoväxlingar och fattningar och det ena med det andra. Det går så bra så. Vi rider där långt borta på banvallen, där hon var så spänd sist och tyckte det var otäckt med långtradare och dylikt som skymtade fram mellan träden, när de dundrade fram på landsvägen parallellt med oss.
Idag är det bara en liten aning otäckt och vi rider ytterligare lite längre längs den vägen idag och hon får trava lite där med.
Hon sneglade förstås ängsligt in i den tomma hagen där det inte går några djur för tillfället och kastade även nyfikna blickar mot den hagen där det gick hästar sist. Men vi såg inga idag.
Nästa vecka ska vi rida ännu längre längs den vägen, är det tänkt.

På vägen hem måste ju matte fåna sig med att filma och så igen. Sötnöt. Har nu ägnat stort intresse åt att se hur filmen laddats upp till youtube till 102 %!??
Men lägg märke till att nu är snön borta IGEN! Underbart! Det var bara längs otrafikerade timmervägar som den låg kvar. (Ja, vi var inne på en sådan också idag...)

Litte svettigt

Det känns som om vi hittat tillbaks till varandra mentalt nu, Lillstrumpa och jag, efter hennes olika sätt att testa mig den senaste tiden. Skönt! Men uj uj vad läskigt det är att behöva gå åt ett annat håll när ett par hästar korsar vägen en bit framför oss i trav i riktning hemåt!! Det är ju jättefarligt att behöva gå åt höger när de andra springer åt vänster!! Hon blir spänd som en fiolsträng och det tar en lång stund innan hon kan gå ordentligt. Bara därför, så förlänger vi turen en halvtimme också och det går jättebra mot slutet.
Idag ger vi oss av upp runt Fällesåsen i blåsten. Men det är uppehåll, tänka sig! Vägen ovanför platån visar sig vara väääldigt mjuk under snön, efter tjällossningen, så där ska vi nog inte rida mer innan den sätter sig. För då får vi väl ytterligare en arg skogsägare efter oss.
Men det blir ändå en hel del trav och flera galopper längs rundan och på hemvägen blockeras vägen av en mindre skogsmaskin som står och travar timmerstockar. Detta är inte det minsta farligt. Vi står lugnt och tittar på en stund tills han är färdig och börjar flytta på sig. "Japp, nu kan vi gå!" säger Cola, och följer efter så fort han börjar röra sig.
Rådjur ser vi nästan varje dag och det är bara lite spännande. Skogsmaskiner är helt okej. Men kossor i hage, eller hästar som går åt annat håll, DET är skitläskigt...

Jag har också  äntligen kommit underfund med att Cola kräver att jag är aningen tuffare i min ridning än vad den milda och försiktiga Polly gjorde. Hon blev bara skärrad då, men Cola skärper liksom till sig istället. Hon blev tom lite svettig idag.
Men en pussgurka är hon!

Äckelväder

Jodå, här rids det på. Vädret är alldeles fruktansvärt med ihållande nederbörd i form av snöslask. Blött vitt regn, som ändå lägger sig i ett äckligt gråvitt täcke. Jag har också upptäckt att min gula jacka på något konstigt sätt läcker i ena ärmen!? Jag blir våt längs undersidan av vänster arm. Otrevligt och märkligt. Men det går det med. Efteråt får både vantar, hjälm och jacka ligga i torkskåpet hemma så det är torrt igen till nästa dag. Överdragsbyxorna har hittills hållt tätt.

Cola har däremot skött sig med den äran. Lämnar gårdsplanen framlänges (hi hi) utan problem och går fram fint i alla gångarter. Känns lugnare i skallen nu igen, än vad hon varit de senaste veckorna. Även om hon gjorde väldigt stora ögon när hon fick se hästar i en hage som vi passerade på lite avstånd. Rådjur har vi också sett några gånger.
Men hon är fortfarande lika klåfingrig som en liten unge. Fast utan fingrar då... Allt inom räckhåll ska rivas ner när hon står i stallgången. Bara för att, liksom. Och igår, när jag suttit upp från verandan, så passade hon på att peta in nosen under ett litet trädgårdsbord som står där, och lyfta upp o peta omkull det med buller och bång. Det var ju lite otäckt förstås, men hon blev inte så rädd som jag trodde. :-)

Myshäst

Igår gick allting riktigt bra. Nästan ingen is kvar så det blev en tur på en positiv häst med väldigt mycket trav samt ett par korta galopper. Mot slutet kändes hon aningen mer avslappnad också och gick riktigt bra.

Idag var det ju meningen att det skulle bli en tur med sällskap, men då behagade naturligtvis inte min bil att starta! Den sa inte någonting alls när jag vred på nyckeln. Helt död, trots ett bara två månader gammalt batteri!? Usch vad sånt ställer till med problem, särskilt när det är på en helg när ingen verkstad har öppet. Jag kommer ju inte till jobbet i tid i morgon bitti heller utan får fråga killarna på verkstaden om de kan hämta mig och bilen på morgonen...
Jag hatar sånt här krångel!

Örontrumpet

Det är inte särskilt villigt till någonting idag. Varken till att lämna gårdsplan (men det går ju) eller till att gå uppför backarna eller ens att trava. Det är väl en sådan dag då, kanske? Brist på mental närvaro hos Cola gör att jag sitter och filosoferar om frånvarande och därvarande kontra närvarande. Tror Cola känns mera frånvarande idag faktiskt. Förutom när vi passerar en gul barnvagn som det plötsligt börjar skrika ifrån. Då blir hon därvarande en stund.

Vi promenerade ju förbi kohagen igen igår och det gick bra. Hon bara tittade litegrann. Så jag tänker att en sådan här frånvarande dag kan kanske vara lämplig att närma sig kohagen från andra hållet då? Och gå längs med hela?
Det är bedrövlig issörja längs nästan hela rundan, så när det kommer en ren sträcka mot slutet innan kossorna, så får det bli trav där. Och nu har ju Cola fått hemkänning och är plötsligt piggare.

Eftersom matte inte gillar kombinationen stup till höger och kor till vänster, så sitter hon av i god tid innan vi ens ser hagen och börjar leda lilla pållan. För om det ska ramlas nerför stup, så tänker hon i varje fall inte sitta på! Hu! Först verkar allting gå jättebra, men sedan, ve och fasa, så står ett gäng lurviga kossor alldeles nära framme vid tråden där vi ska passera!!!
Colas ögon blir väldigt stora och hon steppar hit och dit och trumpetar ljudligt. Flera gånger. FNORRRRK!!!
Att få ett sånt läte precis i örat är inget matte rekommenderar, men vi tar oss förbi i alla fall, i högsta grad närvarande. Och en aning döva. Eller är det kanske därvarande?
Vi tar oss uppför branta backen med stora kliv tills matte måste pusta och sedan sitts det upp igen. Ett lätt duggregn faller nu när vi traskar genom bokskogen den sista biten hem och jag låtsas att det är ett vårregn. Inne i skogen är det dessutom helt och hållet snö- och isfritt. :-)

Tassa lätt på nya marker

Solsken idag med och första gången vi rider ensamma på andra sidan landsvägen. Det gör att hon tar sig fram lugnt och försiktigt, kikar bakom varje hörn eller över varje backkrön efter eventuella faror. Det blir bara en kort tur, mest innehållande lite klättring i branta backar. Cola stannar flera gånger i backarna och jag undrar lite om det är mjölksyra hon får känning av?? Men hon stannade ju inte så sist vi red här med sällskap...

Hur som helst så blir hon lite mera kaxig så fort hon känner att kompassen visar på hemväg igen och hon börjar ivrigt takta. Men jag vågar faktiskt inte rida förbi hagen med kalvarna själv, inte när man har en åttiväg på andra sidan. Så det blir samma väg tillbaka som vi kom.
Efteråt mockar matte hagen så svetten lackar och blodet pulserar... Fem kärror blev det idag, men det hade blivit betydligt fler om inte tjälen i marken höll kvar det äldsta och understa lagret.

Islossning

Solen strålar idag och det är fem - sex grader varmt. Det känns som vår! Det är fortfarande lite isigt på de ställen som ligger i ständig skugga, men det går rätt bra att ta sig fram ändå. Däremot inte riktigt så snabbt som lilla fröken vill. Vi kan ändå ta en kortare galopp på skogsstigen, men när det är dags att sakta av så bjuds det på ett stort bocksprång igen.

Det ska bli skönt när ALL is försvinner, så man kan ta en riktigt lång galopp så hon får springa av sig lite. Jag erbjöd henne att springa lite i paddocken och det gjorde hon, men det var så klart inte alls samma sak att flänga runt på en volt som på en härlig skogsväg! :-)

Med språng

Idag lämnar vi stallområdet framlänges. En liten tvekan innfann sig, men då fick en liten lätt dask med spöt på bogen henne snabbt på andra tankar.
Glatt galopperar vi uppför långa backen, men den befann sig vara jobbig, så lilla fröken ville sakta av lite i mitten innan vi tog ny fart. Att det var en aning bakhalt också, underlättade ju förstås inte det hela.

Vid vägskälet strax efter Fällesåsen befinner sig ett fordon - jag kallar egentligen alla mindre skogsmaskiner för traktor, för enkelhetens skull - vid vägen åt höger, i full färd med att kvista stockar eller liknande. Vi ska ju rakt fram och detta bedöms därför inte vara så farligt, enligt Lillstrumpa. Men, några steg längre fram, alldeles där vi ska passera, VE OCH FASA, står en svart ryggsäck i snön!!! Fnorrk!!
Jag tycker att hon ska ta sig en titt, så hon får se att den är död. Hon närmar sig med stooor tvekan och vrider hela tiden huvudet åt sidan för att se den bättre. Det ser rätt roligt ut. Till slut slappnar hon av när hon känner att den bara luktar kaffe och macka. Eller nåt...

När vi ska ta en galopp till, lite senare längs skogsvägen, så inleds den med en skoluppvisning i hur ett bocksprång ska se ut: dvs man tar först ett språng, sedan kör man ner huvudet när man befinner sig i luften samtidigt som man sparkar bakut. Det ser säkert väldigt tjusigt ut, men matte ryter "Neeeej!!" och sedan börjar vi om från början igen, med en normal galopp. Phiew...

Puss på er allihopa! Så här gullig pussmun har jag. Att den råkar vara lite snorig för tillfället beror bara på att det är kallt.

Cola ryggar och matte backar...

Idag tittar solen fram lite blygt och det känns nästan surrealistiskt. Så längesen är det!
Vi ryggar iväg från stallplanen i vanlig ordning (??!!) och rider resten av vägen framlänges. Så fort vi passerat en viss punkt, så funkar det alltid att gå framlänges och då bjuder hon plötsligt framåt  väldigt bra och det håller sedan i sig resten av rundan. Det är märkligt och jag funderar över hur hennes lilla hjärna fungerar egentligen?
Det går ju alldeles utmärkt att rida i alla gångarter, nästan överallt i den lilla snön, men det kan inte hjälpas att jag tycker det är bättre när det är barmark. Jag tycker nämligen det är liiiite läskigt, när jag vet att det rätt som det är kan finnas nån lite halkig fläck någonstans, även om det mestadels är rätt hyggligt underlag. Jag skyller på åldern. När jag var sjutton hade jag inte alls sådana tvångstankar...
Det går hursomhelst bra, vi travar mycket och tar ett par kortare galopper och sista biten innan vi är hemma igen, går vi genom krasande, ganska hård is med vatten under. Har väntat mig att hon ska tycka det är  läskigt, men detta har hon tydligen inga som helst problem med.

När jag sedan kommer hem från stallet, möts jag som ofta av en katt som hoppar ut alldeles framför bilen. Det är Matisse. Han springer sedan vimsigt i sick-sack alldeles framför bilen i backen upp till garaget. Nästan framme så stannar han så jag inte längre ser honom. Reflexmässigt bromsar jag då, även om han förmodligen inte alls låter sig bli överkörd utan mycket väl vet var han har bilen. Men jag gillar inte det där "förmodligen". Det lilla stoppet gör att jag bara slirar när jag sedan ska komma igång igen, så jag tvingas backa ner för backen och ta sats och börja om från början. Matisse sitter vid garageinfarten och tittar intresserat på.

Nu ska jag äta semla!!

Gott samvete är bästa huvudkudden

Igår åkte jag och köpte en fin blomma med fin ytterkruka. Slog in den i fint papper och åkte hem till arga farbror bonde, dvs han med den bindgalne sonsonen som stod och vrålade åt mig, och knackade på. Räckte fram blomman och bad så hemskt mycket om ursäkt att jag ridit på hans mark, gav en förklaring men sa att visst var det otroligt dumt ändå och det ska aldrig hända igen osv osv. Farbor Bonde såg lätt generad ut, såg på blomman, log och sa att inte behöver du väl... Jag sa att jo jag vill. 
Dessutom tror jag bestämt att min häst bajsade där vi vände också. Jag ska gå och ta bort det, sa jag. Men detta invände bonden åt alldeles bestämt. Nej nej, det behöver du absolut inte göra! Ursäkten är godtagen, det är bra nu! Så log vi lite mot varandra igen och sa adjö.
Sådärja.

Idag var hovvårdaren i stallet och hon verkade väldigt klok och duktig och förtroendeingivande. Hon öppnade upp hålet lite på utsidan, så man kommer åt att tvätta rent. Rekommenderade att bara tvätta rent med klorhexidin och rida på, så hovarna får arbeta. Det fanns bara pyttelite röta så det skulle snart bli läkt igen. Tjära ska man helst inte använda, för det täpper till och andas inte och det snarare gynnar bakterietillväxten än tvärtom.
När det gällde sprickan på framhoven, sa hon att anledningen att den inte försvinner, är att det är angripet av bakterier. Man kunde se det på det bruna i mitten, som liksom buktade ut en aning. Inget farligt, men kan kännas lite irriterande. Jag skulle be min vanliga hovslagare när det var dags nästa gång, att han öppnade där också, bara lite grann ytligt, så man kunde tvätta rent där med. Att hon sa så och inte propsade på att göra det själv och med en gång, gav henne pluspoäng i mina ögon.
Sedan fick jag titta och känna på ett par boots-modeller som hon säljer. De kändes väldigt mjuka och sköna och bra på alla sätt och vis. Om det blir aktuellt med boots i framtiden, så vet jag att dessa finns!

Sedan fick faktiskt Cola täcke på sig, för det skulle bli minus tolv i natt.

Se upp i backarna!

Idag blir det inte så lång tur, men vi lämnar gårdsplanen framlänges i alla fall! Det är stort! Visserligen måste jag lura fram det i stora serpentiner och det hela känns väldigt segt, men framåt går det. Hon ser ut att fundera väldigt under tiden. När vi rundat första lilla kröken så lägger hon i den vanliga växeln igen och för att hämnas lite, så stryker hon mig sedan mot alla snötyngda grenar när vi passerar allt vatten längs den första vägstumpen.

I långa backen har vi en familj på promenad en bit framför oss, så vi joggar lite tills vi hunnit ikapp. När vi så saktar av, pratar lite med familjen B och sedan passerar så får hon kasta sig in i galopp, precis som hon vill. Men hon är lite lustig på det viset, för det är främst fattningen som är så himla spännande - sedan går det lugnt och sansat. ;-)

Mot slutet av rundan har vi ett väldigt långt och ganska brant nedförslut framför oss. Jag bestämmer mig för att sitta av halvvägs nere, för att på det viset slippa sitta på när vi passerar korna som befinner sig i hagen längst ner... På det viset hoppas jag att Lillstrumpa inte ska förknippa min avsittning med korna.
(Jag tycker det är så himla läskigt med en stirrig häst när man har ett stup en meter åt ena sidan.)
När vi stannat där och jag precis är i färd med att lyfta höger ben bakom mig, så hör vi ett väldigt skrikande och glatt tjoande uppifrån en annan lika lång och brant backe till vänster om oss. Jag hejdar mitt ben och tittar uppåt backen. Där kommer två killar åkandes på en pulka/tefat i full fart, ned mot oss!
Lillstrumpa vrålstirrar. Detta är något mycket ovanligt och mycket oväntat och hon vet inte riktigt hur hon ska reagera, så hon nöjer sig med en lätt piaff på darriga ben.
Killarna sladdar förbi, hejar på oss, och svänger sedan och tar ny sats nedför resten av backen.
Cola och jag följer efter men nu har jag hoppat av och går bredvid. Cola har högrest nacke och stooora ögon hela vägen ner och väl nere, så finns där alltså både långhåriga storhorniga kossor och en hög med skrattande barn med en blå pulka.
Cola stirrar och stirrar och har nog lite svårt att ta in allt detta på en gång. Men sköter sig ändå, även om hon har otroligt bråttom hem nu. Långa kliv när vi rundar hörnet och går förbi stupet och korsar stenbron över brusande vatten och hela vägen genom hagen och saktar av på stegen först när vi är på stallplanen.
Sedan blir det rengöring och intjärning av hål i hoven, samt en hink med lite godsaker i, innan honnfår gå ut i hagen igen. Puss puss!