Ve och fasa!!

Tro det eller ej, men regnet ställdes in helt denna förmiddag och har ersatts med en blek decembersol istället! Jag har inga invändningar alls emot detta, utan hämtar en ytterst motvillig Cola som står en bit in i hagen och sover, tillsammans med Mario.
Vi beger oss sedan längs stigen genom sommarhagen, i riktning mot hagen med de ulliga kossorna med de stora hornen. (Highland cattle.) Vi har ju faktiskt passerat där två gånger innan och även om hon inte gillat lukten där, så har det gått bra. I hagen är en stor kulle och korna brukar hållas bakom den, där deras foderhäck är. En gång såg vi huvudet på den ena som tittade fram över krönet. Eller också var det bara jag som såg det?
Vi kommer dit, Cola vädrar och blir aningen på sin vakt, men jag säger att det här går bra och vi tar oss fram på vägen längs hagen. Med stupet ner mot den brusande ån på andra sidan. DÅ SER COLA KORNA!!! 

Jösses! Jag tror till och med att korna närmar sig oss, men jag har inte riktigt koll på det, för plötsligt har jag fullt upp med att hålla mig och häst på rätt håll på vägen. Även om jag inte direkt sitter löst vid något tillfälle, så kan jag absolut inte säga att jag gillar att sitta på en häst som blir spänd som en fiolsträng och med nacken rakt upp studsar på stället, upp och ner och försöker kasta sig åt alla håll för att kunna fly därifrån så fort som möjligt!
Att låta lugn på rösten fast man känner sig som en liten muslort, ta förhållande tygeltag för att hindra henne att fly, men ändå samtidigt ge efter och mana på framåt i skritt, är inget som jag tycker om, som sagt.
Men det går ju och vi tar oss förbi eländet. Resten av turen går alldeles utmärkt, i alla tre gångarter, men jag får nog försöka skaffa hjälp för att bota hennes koskräck - för annars blir den min också! Och då blir det många fina rundor som vi inte kan rida till sommaren...  och så kan vi ju inte ha det.

Nu sitter jag hemma med en kopp kaffe och utanför faller det ner ett kallt snöblandat regn. Vi fick ändå lite sol! :-)