Vi är ute en timme och det mesta går alldeles ypperligt. Nästan inga dikesmonster idag, bara ett par som säger "buuu" när vi galopperar på banvallen. Och så tittar vi lite närmare på den frostrosiga isen på ett flertal vattenpölar. Nej, håller Cola med. De var ju faktiskt inte farliga. Sedan trampar hon på kanten på den. KRAAAS!!
Hrmm...
När vi sedan närmar oss höns/hundgården så vill jag förvarna henne om detta genom att kackla lite grann från min plats uppe på ryggen. Detta uppskattas inte alls! Hon har ju ingen humor, hästen!
Men både hund och höns håller sig tysta och inte ens den livsfarliga katten ligger och lurpassar i gräset idag.
Så är det dags för ytterligare en liten galopp. Alla fyra benen hoppar då omkring lite hursomhelst på stället och nacken bockar och bär sig åt.
"Hördu!! Detta är inte galopp!"
"Hi hi, nä men det killade så i kroppen!"
"Sluta genast med det! Jag tycker inte alls att det är roligt!"
"Du har ju ingen humor, matte..."
Men de nästa två galopperna går ordentligt tillväga och det blir både vänster och höger. Rättvist ska det vara. Sedan tar vi en sväng runt Apels kulle för lite bergsklättring innan vi drar hemåt.
Innan själva branten så är det en liten, liten vattensamling. Matte tycker att Lillstrumpa ska gå i den, men Lillstrumpa vill inte bli våt om fötterna, säger hon. Till slut är hon väldigt duktig och tar ett jätteskutt över dels vattenpölen och dels en kvist som hänger över, och halva branten hinner bestigas i full fart innan jag får beordrat skritt. Så nu har vi alltså hoppat vallgrav med hinder. :-)
Så klättrar vi. Det är jobbigt. Men det är alltså inte så himla långt. När vi bara har en meter kvar, så tar det stopp. Hon kanar baklänges på en halkig rot, eller om det är mossa. Cola håller emot en stund, men nej, det blir mera kanande baklänges. "Shit", tänker jag. "Vi ska väl inte kana tillbaks ner för hela branten? Kom igen nu, tjejen!"
En sista kraftansträngning, så kommer vi upp. Frust. Sedan bär det hemåt och vi tvättar/smörjer lite mugg - det börjar se fint ut nu igen - och så bär det ut i hagen.
Själv åker jag till Scanloc ögon i Kungsbacka, och tänka sig - jag får träffa en jättegullig läkare som tittar på min äckliga knöl på ögonlocket som ingen har velat ta bort, och säger att det kliar i hans kirurgfingrar! Så bra, säger jag! Precis vad jag ville höra!
Vill du att jag tar bort den med en gång? frågar han.
Absolut, säger jag! Och så får jag en spruta i ögonlocket och sedan "knips, knips, drag och klipp" - färdigt!! Äntligen! Det var absolut värt att köra 19 mil tur och retur för. :-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar