Tjäderlek och kärlek

Idag är det nästan sommar och det blir lite pedikyr i stallgången och efter rengöring smörjer jag in hovarna med matolja. Sedan går vi helt enkelt en promenad idag. Vi går ner till sommarhagarna och utanför dem växer det maaaaassor med gräs och jag visar henne och säger "ät du!"
Hon går där och mumsar och äter både länge och väl och njuter i solskenet.
Sedan går vi hem igen och hon får sin morot och sina mineraler i en hink som vanligt.
"Äh, jag skiter i mineralerna, de är inget kul", sa Cola och hon får gå ut i hagen istället. Medan jag mockar hagen, ställer jag hinken med mineralerna i hagen och tänker att alltid roar det någon. Och det blir rena trafikstockningen vid denna hink! Alla vill ha! Långt efter att den är tom, så kastar Chatel runt med den och Roy tar en vända då och då för att kolla att den inte fyllts på igen. Men Cola kommer fram till mig vid skottkärran och lägger sitt huvud mot mig och vill bli kliad i pannan. :-)

Tjädern vi såg i går, fick jag ju inte tagit kort på då, men idag tog jag mig en liten fotorunda och se där! Han fastnade hjälpligt i alla fall!

Tjädrar anamma!

Kapitel femhundraelva, i vilket kan konstateras att tjädrar är väldigt stora när de breder ut vingarna alldeles framför en liten arabhäst. Flax flax... För mig var det faktiskt den tredje tjädern som jag såg sitta vid vägkanten idag.

Det ska finnas en youtube-logga att klicka på när man startat, för att kunna se klippet där, för då blir det visst större. Men det är tydligen olika beroende på om man har ipad, stationär dator, annan läsplatta, bärbar mac och allt vad det finns. För här på min läsplatta ser det pyttelitet ut, om jag inte går till youtube och kollar... Skit samma, ni får väl pröva er fram! :-D

Idag rider vi hem till mig, där jag bjuder på picknick på min gräsmatta. Detta gillas skarpt och Lillstrumpas mule lämnar inte gräsrotsnivå för en sekund under den kvart eller så som vi pausar.

Mina katter kommer och tycker att jag ska släppa in dem och "vadå har inga nycklar"?? Matisse kommer fram och hälsar kärvänligt på mig men väljer att ignorera den bruna gräsätaren, eftersom hon ändå inte ägnar honom en blick. Istället lägger han sig och solar magen en stund.

När vi kommer tillbaks till stallet ser jag att vi har varit ute i 2 timmar och 45 minuter! Minus den där kvarten vi pausade då. Ja visserligen var det en himla massa skritt, men ändå några galopper och travpass. Ja ja... :-) 

Dagen efter

Såhär dagen efter massagen blir det en mycket lugn och fridfull runda. Mestadels skritt och bara två joggingpass. Förvånande nog så verkar Lillstrumpa helt nöjd med detta och ingenting är farligt eller värt att skygga för idag. Vid huset med hundarna och hönsen, har tupp och hönor friluftsdag idag och går på båda sidor om vägen. När vi närmar oss så ska de till vänster naturligtvis över till de andra på höger sida och kilar orädda över, precis framför benen på min lika orädda häst, som inte ens bryr sig om att spärra upp ögonen.
Efteråt, i stallgången, står jag och småkliar och känner över hennes rygg och bak helt lätt och hon står blickstilla och tuggar sedan lite när jag är färdig. Det var tydligen skönt. :-)

När hon sedan vill gå och äta lite gröna grässtrån längs vägkanten en stund, innan hon går ut i hagen, så har jag verkligen inte hjärta att säga nej...

Fyrben blir till tvåben

Idag blev det ridtur tillsammans med Roy och hans matte. Plus medföljande vovve, en berner sennen vid namn Moltass.
Först var Cola väldigt upphetsad över att få sällskap, men sedan blev det lite tveeggat eftersom hon ändå inte kunde låta bli att fortsätta sura (som hon gör i hagen) mot Roy om han kom det minsta i närheten.
När hon dessutom blev varse att den där svarta lurviga saken skulle springa med oss och ibland vara bakom och ibland springa förbi, då blev det helt enkelt för mycket. När vi kommit ut på banvallen och börjat trava, så blir det först ett virrvarr av man och upp och ner och sedan reser sig damen helt sonika upp på t5vå ben!! Rakt upp står hon ett par sekunder då jag hinner tänka en massa tankar om hur det kommer att sluta om hon slår över bakåt... Usch.
Sedan travar vi raskt vidare som om ingenting hänt (hmm) och det blir trav och galopp hela banvallen tills vovven är långt efter.
Men hon känns fortfarande ovanligt "stirrig". Dvs nån blandning av ovanligt het och lättirriterad.

Efter en skogspassage och sedan ännu en lång galopp, så byter vi häst för skojs skull. Jisses, jag håller på att aldrig komma upp! När jag äntligen fått ordnat till stigläder och häst och fått min fot i stigbygeln - då glider sadeln runt och jag får börja om från början. Sedan får jag putthjälp i rumpan för att komma upp...
Oj oj så ovanligt allt kändes! Jättelånga steg, lång hals framför och en lång fortsättning av kroppen bakom och inte det minsta superkänslig i munnen som jag är van vid. Men det är ju nyttigt att testa andra ibland. :-)  Hade jag bara fixat till stiglädren ordentligt så hade jag kanske kunnat rida också. Som de var nu så var de minst två hål för långa och jag stod krampaktigt på tå i dem för att kunna stå i fältsist och fötterna gled in till vristen... Men jag härdade ut tills vi var hemma för det tog sån tid att ändra lädren att jag inte ville sinka mera.

Solen lyste i alla fall så småningom, även om morgonen började med mulet. När hästarna fick komma ut i hagen efteråt, så åt de visserligen lite först, men sedan var det sova i solen som gällde! ;-)

Under tiden mockade jag hagen, fyllde på vatten och drack medhavt kaffe och åt en smörgås. Klockan två kom sedan massören och Lillstrumpa fick lite välbehövlig massage på ryggslutet/vänster rumpa, om man kan säga så. Hon har lite ont där av någon anledning och det kan vara därför som hon varit så snubblig och "tappat" bakbenen ibland under ridning den senaste tiden.

Först var Cola ganska skeptiskt inställd, men mot slutet verkade hon ändå tycka att det nog inte var så dumt ändå. På inrådan ska hon få behandling minst två gånger till, nästa gång på tisdag.

Vårskor

Hovis har varit här och nu har Lillstrumpa fått nya vårskor. Hon var så duktig så. Stod stilla nästan hela tiden och fick därför bara en enda tillsägelse. :-)
Dessutom har hon fått större skor, eftersom hennes fötter har breddat sig väldigt de senaste sex veckorna. Lillstrumpa aka Storfot!? Vem vet vad hon tänker sig för framtid? :-)

Både igår och idag har regnet bara vräkt ner, och att rida sjöhäst hade jag ingen lust med, jag var själv blöt tillräckligt, efter att ha mockat i hagen och Cola rann det om. Särskilt som de lovat sol och i varje fall uppehåll resten av veckan. Minst. Så då blir det ridning varje dag då istället.
Men Cola kom fram mitt i mockningen och ville ha lite gos, så vi stod där en stund medan jag kliade henne på halsen och hon blåste mig lätt i ansiktet.

Gräset har vuxit väldigt, bara på de här två dagarna tycker jag! Särskilt på min gräsmatta. Men även "lite här och där" och efter skoningen igår så gick vi en liten gräsätarpromenad tillsammans. Dvs hon åt, inte jag. I morse var jag på besiktningen med min bil och det var ju inga problem. Passade också på att fråga killen att "visst är väl min lilla bil för liten att få dra något hästsläp?"
Han slog upp en sida i datorn och sa sedan att "såvida jag inte hade en ovanligt liten shettis, så var det ingen ide att jag monterade på nån dragkrok."
Det var väl det jag tänkte. Ville bara försäkra mig...

Till den som undrar

Jag skriver den här bloggen för mig själv. Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att läsa den, men jag gör inte reklam för den med en massa länkar överallt eller räknar besöksstatistik eller så. De som har bett om det eller de som jag tror skulle vilja läsa i den, har jag gett adressen. Jag skriver inte för att göra mig märkvärdig.
Jag har alltid skrivit dagbok, men eftersom mitt liv numera har kommit att begränsas till nästan enbart jobb och häst, så har det blivit så att jag skriver om i princip enbart mitt hästliv. Inte alla människor förstår detta, men det är mitt behov och deras problem.
Under min katts första två, tre levnadsår, fick han till exempel en egen facebooksida eftersom jag tyckte att hans hyss var jämställda med Emil i Lönneberga och att han var sötast i världen. Jag är sådan när det gäller djur.

Många andra människor bara rider sina hästar. Sådär seriöst. Dvs de tränar och tränar och åker omkring och är med på diverse tävlingar med dem och tiden däremellan tänker de på hur de ska lägga upp träningen inför nästa tävling och köper ny utrustning och lägger om dieter. Och det är väl också bra!

Men jag är inte sådan. Tävlingar har aldrig legat för mig, i någon som helst form. Jag passar inte för det. Men det är ju jättekul för dem som gillar det! Men ibland stör sig folk på att jag har häst utan att ha några ambitioner eller mål med den.
Snälla ni, gör inte det. Jag stör mig ju inte på att ni vill tävla. Jag tycker det är roligt att se på tävlingar, men vill inte själv vara med.

Det jag får ut av att vara tillsammans med djur - i det här fallet hästar - är just själva samvaron. Ibland kan jag njuta av att bara stå och titta på hur de beter sig i hagen. Men de där ögonblicken, eller stunderna på hästryggen (eller bredvid) när jag känner den där speciella känslan av samförstånd, ger mig en lyckokänsla som jag kan leva på i flera dagar! Eftersom jag även älskar att vara ute i naturen - tystheten, dofterna och det rent visuella ger mig ro i själen - så är sällskapet av en tyst vän som bara finns till, helt perfekt!

Jag ser även en speciell humor hos djur. Jag kan tycka det är enormt roligt att se ett visst uttryck i ansiktet hos hästar eller ett visst beteende inför en speciell situation. Jag nästan ser pratbubblor över deras huvuden. Okej, att texten i pratbubblorna kommer från min egen hjärna, men så är det ju också jag som blir road.
Men jag tränar också både mig själv och min häst. Dels för att vi ska få större förståelse för varandra, vilket också ger större trygghet; dels för att min häst ska arbeta rätt så den håller längre och får ett bra liv. Jag är ju ingen expert så ibland blir jag väldigt osäker och tar gärna emot råd och hjälp från tränare eller dylikt.
Jag älskar min häst och när man älskar någon så blir man väldigt sårbar och det blir också ibland en källa till oro. Många problem kan uppstå och många är gångerna när man önskar att hästar kunde tala. Berätta vad som är fel. Sådana gånger finns ingen humor. Det är också svårare att skriva om.

Men det finns inget underbarare än att känna den varma andedräkten från en mule som trycks mot min kind och att tillsammans skritta fram mot "solnedgången". Om det nu finns någon som begriper dubbelmeningen... ;-)

♥♥♥♥♥

Modig idag!

Idag är det rena rama sommaren, så jag beslutar mig för att tid måste ägnas åt vårarbete i trädgården, samt upprensning av skräp på platt tak. Därför får det bli en kort ridtur idag.
Uppiggad av att jag trots allt överlevde strapatserna igår med att ta oss förbi en hästhage med springande hästar i, så tänker jag att det är bäst att smida medans järnet är varmt. Dvs jag styr hennes steg i riktning mot den förhatliga kalvhagen.
Redan från början stöter vi på patrull, eftersom stängslet i våran bortre hage - som vi ska passera först - har lagats och nya, ljusa staketstolpar har kommit upp, samt en oeldad hög med ris har vuxit upp där det tidigare bara var hagmark. Högst misstänkt. Fnork!
Cola stresshöjer sedan som vanligt tempot på skritten i takt med att vi närmar oss kalvhagen och jag är på väg att fega ur igen och bara ta kortsidan, men en stor grävskopa blockerar den vägen och gör att vi är så illa tvungna. (Ibland får man en puff i ryggen när man behöver det! :-))

Av någon anledning far kalvarna iväg i full kareta (framåt; inte emot oss) fullt synliga, och vi tar oss faktiskt förbi hela långsidan av hagen! Visst, jag kan inte med bästa vilja säga att hon är avslappnad. Halsen är hög och krum och benen går i nån sorts piaff, med så stela ben att hon är nära att fälla sig själv. Men vi tar oss ändå förbi med mindre åthävor än när vi red förbi hästhagen igår! Sedan förlängs ju tyvärr prövningarna här, eftersom hon direkt efter hagen ska passera studsmatta, torkställning, diverse leksaker, brunnslock, slängda cyklar mm. samt en skymd gårdsplan där närsomhelst någon kan slänga upp en dörr runt hörnet och ropa "tjoho!". Dessutom går det en flock höns med en tupp en bit framför oss. Men hon är duktig och vi viker av till höger innan fjäderfäna och kan äntligen börja trava där och under resten av rundan är allt frid och fröjd.
När vi kommer tillbaks till stallet, så anländer samtidigt ett par transporter med islänningar. De ska tillsammans med sina människor stanna över en natt och rida ut på långturer i dagarna två. Det är ju väldigt spännande med nykomlingar och Cola får hälsa på två av dem som kommer in i stallet medan hon står i stallgången. Stora stora ögon och noggrant nosande, utan vare sig skrik och stamp i golvet. :-D

Upprörande

Idag blir det en längre tur igen. Jag binder ihop två halvnya vägar med en för Cola helt ny väg. Vilket bland annat innebär att korsa den där stenbron jag skrev om häromdagen. Det går jättebra - duktiga tjejen bara kollar lite och sedan knatar hon frankt över. :-)
Det blir mycket trav och galopp och på det stora hela går allting jättebra. Men när vi ska passera dammen med hästarna i hagen bakom - där vi passerade häromdagen - då ballar hon ur lite. Det står en stor lastbil parkerad på snedden vid dammen och någon håller på att greja mystiskt med något bakom den. Därför har Lillstrumpa fullt upp med att hålla ögonen på detta när vi svänger in på Gläsbackavägen. Vi har hunnit nästan förbi dammen när jag säger att "det blir visst inga flygande knipor idag", när först en flaxar upp och sedan en till och Cola kastar sig åt sidan. Dessa hastiga rörelser sätter igång hästarna inne i hagen. De kommer nyfiket springande mot oss och följer oss längs vägen - även om det är en rad med träd emellan oss förutom stängslet.
Det är då som Cola får helt fnatt! FNORRK!! Hela hästen krullar ihop sig, blir styv som en pinne och när jag manar på i TRAV! TRAV! TRAV! så blir det nån slags blandning av piaff och kort trav med sviktande benlyft. Ganska stela ben. Men ändå känns hon beredd till vad som helst när som helst. Dessutom trumpetar hon ljudligt hela tiden! Halsen är så hopkrullad att mina händer hamnar nästan framme vid munnen och jag håller mest i den ena tygeln, för att vara beredd.
Jösses vad jag inte gillar sånt här! Det dröjer ända tills vi är framme vid vägbommen en bra bit upp i backen, innan hon känns aningen lugnare, och ändå är hon inte helt övertygad än på en stund. Det är tur att hon går så bra hela resten av rundan, inklusive övergången av den " nya" stenbron.

Börjar fundera på om det kanske inte är så att det är nötkreatur specifikt hon är besvärad av? Det verkar vara väldigt upprörande att passera en hage med DJUR i, över huvud taget!? Om jag kunde begripa det hela ur hennes synvinkel, men än har jag inte kunnat det.

Vårtrötthet

Ännu en strålande vårdag idag och jag far till stallet glad i hågen. Jag tänkte att jag skulle rida, men blir lite betänksam...

Den stora vårtröttheten har tydligen drabbat Örnatorpets hästar idag och det är nästan så att det är synd att väcka dem. :-)

 Mario...

 Royal Flush...

Cola tycker att det är bäst att bara sova med ena ögat. Även om det ser lätt stört ut.

Otroligt nog kom vi oss iväg på en tur ändå. Tänk om även jag kunde piggna till sådär raskt efter att jag stigit ur sängen!

Ps) Det var någon som frågade mig, så jag skriver svaret här också. Det gällde filmsnuttar som blir löjligt små att titta på: Om man vill titta i lite större trevligare format, så kan man bara klicka på den lilla youtube-texten nere till höger under filmrutan.  :-)

Utmaningar

Solen strålar och det är tretton grader varmt idag! Efter att ha borstat bort några nävar päls, så sadlas det och vi rider iväg. Galopperar och travar hela banvallen bort till krysset. Där är en damm där Gläsbackavägen går upp. Tanken är att vi ska rida upp mot Gläsbacka till och ta oss över eländessörjan uppe i skogen ner till den där långa serpentinbacken vi var vid häromdagen.

"Nu får du vara beredd på att det kan flaxa upp änder eller hägrar här", säger jag när vi passerar sjön. Det händer nämligen lite då och då. Det hinner inte gå mer än tio sekunder, så FLAP FLAP FLAP, så flyger två knipor upp och Cola tar snabbt betäckning i diket.
Så traskar vi vidare och Cola glor stint in i hagarna vi passerar, ifall det kan vara något hemskt där inne. Kor eller nåt. Den sista hagen vi passerar innehåller däremot några hästar! Jag känner hur pållan blir stel och trippig med en gång och raskt sätter jag igång henne i trav.
"Men jag måste..." säger Cola och vrider på huvudet.
"Nejdå, inte alls", säger jag och vrider det tillbaks och driver på.
"Fast jag måste faktiskt..." säger Cola och vrider huvudet nästan bakåt nu.
Men snart har vi travat förbi, och inga nyfikna hästar inne i hagen hann heller komma framrusande.

Så småningom kommer vi till det stället där vi ska vika av in i skogen.
"Här slutar vägen." Cola stannar när täta granar blockerar vägen framför henne.
"Nej men om du går rakt igenom granen där, så kommer du igenom..."
Cola ser misstroget på mig.
"Jo men försök. Om du trycker på med nosen, så duckar jag!"
Vi kommer mycket riktigt igenom det täta grenverket och efter en liten stund uppenbarar sig det otrevliga underlaget. Det är en sträcka med väldigt sörjig lerig jord och vatten och en massa stenar att kliva över och emellan. Det finns ingen som tycker det är trevligt att gå där, men efter en stunds övertalning så gör hon det ändå. Duktig pålla! Sedan är det brant nedför. Även där väldigt stenigt och blött och äckligt, men det fixar hon det med.
Äntligen nere.
Ljudet av en motorsåg har under tiden blivit högre och högre och jag hoppas att det inte kommer att vara stopp nånstans?
Det står några bilar nere på vändplatsen och det håller på att gallras lite längs vägen. Småträd faller. Cola går misstänksamt fram. Som tur är så ser den ene killen oss och är snäll och slår av motorn när vi passerar. "Tack!"

Sedan har vi de långa serpentinbackarna framför oss och det går så bra så! Idag är det bara två stenar som måste nitas inför, i resten av backarna galopperas det på friskt! Nästa gång tar vi hela, utan avbrott. ;-)

Vi tar en kortkort paus på väg ner mot stenbron, för matte vill fota lite.

♥♥♥♥♥

Efter ridturen tar jag själv mig en tur bort mot ett ställe som av nån anledning heter Stupet, för att kolla om man fortfarande kan ta sig över den stenbron där!? För i såfall blir det en förbindelse från en annan väg över till Gläsbackavägen. Och jodå, det ska absolut gå bra. :-)

Sådana här härliga grästuvor fanns det gott om här borta.  Jag sätter mig på en sten och dricker lite kaffe innan jag åker hem. :-) 

Skräckfilm

Det är något hemskt på gång!!! Matte går runt med fladdrande fasor i hagen! Alla hästar flyr i panik när de ser mig och även i grannhagen smittas de av att höra denna uppenbara skräck.
Det är denna påse som jag och Cola hade sådana stora svårigheter att passera häromdagen. Nu skall den avdramatiseras, tänkte jag.
Första pris i modighet går till Chatel, som långt före de andra vågar gå fram och åtminstone nästan nosa på tingesten. Definitivt fegast är Roy, som efter en stunds rejsande i hagen väljer att fly till andra sidan av ligghallen och inte komma tillbaka!

Efter en lång, lång stund, vågar sig då Cola fram och nosa - två gånger - och hennes ansiktsuttryck är obetalbart. Mario nosar sedan lite försiktigt, allra sist av alla. :-D

Om man vill titta i lite större trevligare format, så kan man bara klicka på den lilla youtube-texten nere till höger under filmrutan.

Annars har matte roat sig med att vara uppe i Gråbo och rida på en lånehäst som heter Putte, tillsammans med två vänner. Två nya och mycket långa öron i synfältet blev det. :-)

Förstenade fasor

Idag är det nära att vi inte ens kommer bort från stallområdet. Det beror inte på trilskande utan skräck. Ett stort vitt plastspektakel har parkerat sig vid foten av en timmertrave, där det med vindens hjälp tar djupa andetag och blåser upp sig som till ballongfärd, för att sedan blåsa ut all luft igen. Om och om igen. Oerhört farligt!!! Men efter väldigt mycket om och men, så sänker hon ner huvudet lite och jag förstår att det här kommer att gå. Hemskt otäckt är det ju och jag undrar om hon inte har svansen mellan benen också, när vi äntligen tar oss förbi...
Sedan tar matte med sig Lillstrumpa på en lite längre tur, där hennes små hovar inte har trampat förut. Men först ska vi korsa den där stenbron som hon förra gången hoppade över och gjorde segerskutt efteråt. Idag nosas det några korta sekunder och sedan går hon världsvant över!
En stund senare är det dags att vika av mot de nya markerna. Tanken är att vi ska ta oss nerför en väldigt lång och vindlande lagom brant backe, som går i flera S- kurvor och som sedan är otroligt skön att galoppera uppför!

Nej det är inte så här grönt ännu, men detta är en bild av en liten liten bit av denna väg som togs för ett par år sedan.

När vi tagit oss ända ner och gått ett varv på en rund vändplan, så riktar vi våra näsor uppåt. Jag har tänkt mig en lagom frisk galopp, men UTAN att det laddas upp för såna där bakutsparkar i takt med att tempot ökas, så jag håller mig beredd för att styra upp det hela och tänker börja lugnt.
Men Ve Och Fasa!!!!! Det visar ju sig att sidorna längs hela backen är fullkomligt översållade av STENAR!!! Precis den sorten som antastar små oskyldiga hästar. Det är grå stenar, ljusa stenar, mossbevuxna stenar, halvstora stenar, mindre berg, runda och kantiga... En del finns en bit in mellan träden, medan andra i princip ligger på vägen.

(Lillstrumpa kommer förmodligen att drömma mardrömmar i natt!)

Dessa stenar lade stackarn inte märke till på väg ner, men nu måste hon alltså göra etthundraett tvärstopp och sidokast innan vi når toppen på grund av dessa hemska stenar, så galopptakten blev ju minst sagt ojämn!!
I och för sig blev det ju inte tid till några bocksprång, så jag antar att det jämnade ut sig då eller? ;-)

Men det blir några galopper till och hon hinner bli både lite andfådd och lite svettig innan vi kommer hem igen och jag borstar bort lite mera hår och tvättar hovar och ägnar en stund åt att klia bakom öronen! Colas mule rynkas fram och tillbaka i takt med kliandet och hon njuter i fulla drag.
Tack så mycket för idag! I morgon får du ledigt, min lilla skorpsmula.

Sol i sinnet, sol på himlen

Efter borstning och skrubbning igår, hade vi bara en kort sejour i paddocken - repetition av att gå i vänstervarv med mig på marken. Med efterföljande promenad och en paus för att smaka på några torvor med grönt gräs...

Idag ger vi oss iväg på tur igen. Väl ute på banvallen, får hon syn på ett gäng hundar med vidhängande människor lite längre bort åt höger. Vi ska åt vänster. Men det är ju upprörande; detta att vi ska åt andra hållet! Av någon anledning brukar det vara det. Så när jag tycker att vi ska börja trava, så känner jag att hennes kropp gör sig redo för att krypa ihop, kicka bakut och vägra springa... Men det hinner inte bli mer av det, för jag trycker fram henne och gör små smackljud med tungan och ser man på! Hon går fram!
Antingen är det jag som reagerat snabbare, eller så kommer hon ihåg sedan sist att det inte är nån ide att larva sig! Och efter de första stegen är det inga problem alls och vi travar och galopperar hela banvallen bort, ända till krysset. Alla kända "skyggställen" tar vi oss förbi i trav respektive galopp, utan att det bryts av eller görs alltför stora väjningar inför det farliga. När vi sedan traskat igenom det brötiga skogspartiet på vägen hem och tagit ytterligare en galopp, så går hon alldeles otroligt mjukt och fint i traven! Hon har ju gått bra innan med, men detta är nåt alldeles extra!! Jag blir alldeles salig och vill stanna kvar i den känslan länge, men en liten stund får räcka, sedan blir det skritt och lång tygel sista biten hem. Pussunge! ♥

Aprilväder och aprilhäst

Solsken och riktigt trevligt väder idag. Ingen lerinpackning heller, vilket gillas skarpt. Men efter en rask skritt ner till banvallen, där trav sedan efterfrågas, bestämmer sig Cola för att det är dags för test av matte igen. Öronen bakåt och transformering till brun sur boll med bromsklister. Dessvärre har matte lärt sig sedan sist, och går därför inte på den där grejen med att hon plötsligt skulle fått ont nånstans! Men eftersom bestämda skänklar bara resulterar i en serie sura bakutsparkar, blir det ett rapp på bogen istället. Efter det går det hur bra som helst att trava, både med framåtbjudning och i form...

På hemvägen har vi precis fattat galopp på ett ställe, då vi plötsligt får en trombliknande vind rakt i ansiktet, tillsammans med hårt piskande hagelkorn! Vinden är så stark att det är som att rida in i en vit vägg och de första galoppsprången sker på stället utan att komma någon vart! Cola krullar ihop sig, jag krullar ihop mig och vi skrittar en stund i stället, med ansiktena mot marken. Men det hela går över på en liten stund bara, så sedan kan vi fortsätta där vi slutade. :-)

Årets första grässtrån är något visst med och naturligtvis växer de godaste utanför hagen. (Som ju faktiskt mest består av jord.)

Ett sto är ett sto är ett sto...

Dagens lerinpackning är åtminstone torr. Om det är nån tröst?

Vi rider förbi kalvhagen idag, men dagsformen gör att det bara blir kortsidan. Det är liksom av eller på idag, när det gäller Lillstrumpas beteende. Hela tiden en blandning mellan lugn skritt och hysteriskt skyggande för olika saker.
Galoppen uppför den långsträckta backen mot baksidan av Platån går i ryckigt återhållet tempo, för den är ju kantad av ett hygge fullt med stora farliga stenar, gudbevars!!! När vi väl är förbi där, så går det ju bra att öka tempot.
Nedför de branta backarna är väldigt jobbigt och den gamla oron börjar genast gnaga i bakhuvudet. (Min förra häst som hade en kotledsinflammation och fick stora smärtor om vi bl.a. gick nedför.) 
Väl nere, blir det galopp igen på släta backen. Men känslan i den galoppen blir mer som ett "okej då då".
Den sista sträckan vill jag istället ha trav. En trav med framåtbjudning. När vi sedan kommer till den sista backen upp mot Fällesåsen tar vi galopp igen. Som vanligt (?) när vi sedan ökar tempot i galoppen en aning, så måste det liksom bockas lite.
Sedan känns det sådär irriterat igen nedför hela långa sista backen. Matte hinner fundera en hel del, men försöker låta bli.

När vi senare tar oss ut på banvallen igen, så hinner jag inte mer än röra tygeln inför att vi ska trava, förrän hon överraskar med att göra nån alldeles ny variant av bocksprång på stället. Hon liksom halvreser sig, samtidigt som hon kastar upp nacken och sedan kör ner den igen i ett par konstiga bocksprång...
Jag kan inte påstå att jag gillar den här varianten bättre än de andra. Men jag antar att man får vara tacksam så länge hon inte lägger till en skruv på det hela, eller större kraft, för den delen.

Nu. Går. Du. Fram. I. Trav. Ordentligt!!!

Och Cola går fram. Med hopkrullad nacke för ett minimum av kontakt med mig. Usch. Men hon lyder åtminstone och saktar sedan snällt av när jag ber henne.
När vi sedan möter en annan ryttare, så blir vi tvungna att trava i serpentiner en stund, eftersom det tydligen inte går att skritta normalt i en sån situation...

Tillbaks i stallet är Lillstrumpa sååå lugn och fin och vill gäääärna att jag kliar henne på halsen och borstar lite till. Sedan agerar hon sällskapsdam en stund, när jag mockar i hagen. ♥ :-)

Lerinpackning

Med både ösregn och hagelskurar under dagen, så blir man ödmjukt tacksam över uppehåll lagom tills man anländer till stallet efter jobbet.
En god stund får dock ägnas åt att kratsa bort en herrans massa lösa hår och våt lera från hästen. Men sedan ägnas lite extra tid åt halsen och pannan och bakom öronen, för det är ju så skööööönt!! Cola njuter i fulla drag!

Det är pigga springben idag, men tvärbromsen ligger nära när en fasansfull gren uppenbarar sig i diket. Det krävs en stunds övertalning för att över huvud taget kunna passera den. Sedan finns det ju farliga små pölar med blänk i eller vita fläckar med hagel också...
Men på det hela taget går det ypperligt idag och hon får springa så mycket som möjligt. På hemvägen får vi bevittna hur en man försvinner spårlöst och det känns ju lite otäckt. Till och med jag blir lite konfunderad. Vi ser honom på håll framför oss, när han försvinner från vägen åt vänster, mellan två träd. Just där han befinner sig är det en avtagsväg plus att det är glest mellan träden och öppna åkrar kantar vägen han svängde ner på. Cola har bråttom, som hon brukar ha när hon ser något mystiskt röra sig längre fram, och vi galopperar... men när vi kommer fram så finns inte ett spår av mannen ner längs vägen. Helt försvunnen. Mycket mystiskt. Cola är övertygad om att han gömmer sig och ska hoppa fram och överfalla henne närsomhelst.

Efter ridturen får irriterad matte jaga liten hund över hela området! Den är instängd i sadelkammaren och det kan ju inte jag veta, så den slinker snabbt ut mellan benen på mig när jag öppnar för att kånka in med sadeln.

Sol i sinnet

Först åker vi iväg idag för att titta på ett sex dagar gammalt litet föl. Helium, heter han och är så otroligt söt så man blir alldeles knäsvag. Inte fux, som sin mor och som jag fått för mig, utan brun, kommer denne lille herre att bli och små små tänder håller redan på att sakta växa ut i den lilla överkäken!

 

 

Helium vaktas mycket noga av sin ömma moder Lillan, som är en mycket bra men väldigt vaktig mamma åt sin vilde son. "Snap, snap, snap.."  ;-)

Det blir en trevlig förmiddag med lika trevligt sällskap och fika ute i solskenet och även om vinden är kall så är kaffet varmt och Bolins kaffebröd smaskigt. ;-)

När halva dagen snabbt har försvunnit där, så är det dags att ta sig en tur till Lillstrumpa för en ridtur.
Jag kan notera att IDAG börjar hon äntligen fälla vinterpälsen! Så nu behöver jag inte oroa mig för det i alla längre! :-)
Igår hade vi ju en liten longerings-session i paddocken, där det stegrades i vänstervarv i vanlig ordning, men sedan travades snällt på i båda varven. Så idag ska vi inte ha sådana där konstigheter för oss. Efter bara en liten stund sugs vi in av en vind som är så stark att jag blir rädd att vi ska lyfta och jag tänker att ska det vara så här idag, så vet jag inte om jag vill. Men det lugnar sig och blir en trevlig tur. Jag rider "fel håll" idag, bara för att förvirra begreppen och skoja till det lite och när hon sedan tror att nu ska vi hemåt, så blir det en sväng till, även nu åt "fel håll" alltså. Så galopperna blir aningen tveksamma i början eftersom detta alltså nu är en alldeles ny och obekant omgivning, hi hi! Men sedan går det ju bättre, för att inte säga riktigt bra.
Men vi träffar ju förstås på en ondskefull koltrast med illgult näbb, som sitter och smyger i en lövhög!! En snabb reaktion med sidoskutt av min ädla springare gör dock att vi överlever även detta hot.

Sol och vår!

Matte kommer från frissan med mycket mindre hår på skallen, men Lillstrumpa verkar ha alla hår på plats fortfarande. Solen strålar oväntat idag och när jag burit in sadel i stallgången och hämtat grimman, så står foderbordet alldeles obemannat i hagen!!! Kors i taket och jubel i busken!

Längre ner bland träden hittar jag soldyrkarna. Det rullas, gnags på träd, äts på grankvistar eller bara dåsas i solskenet.

 Royal Flush

 Chatel. Nya ledarstoet när Ruffe flyttar???

Bark är gott...

 En häst gnäggar  långt från andra sidan landsvägen (en hage, en å och en skogsremsa och landsväg och ytterligare en hage emellan!) och alla hästar lystrar! Roy svarar och sedan flyger alla hästar iväg som på ett startskott!

Cola var för snabb för kameran, men rumpan kom i alla fall med! :-) 

 Mario och Cola far iväg. Om man inte ser vem som är Cola så är det bara att titta på rumpan!

 Efter några fartfyllda varv, så var uppvisningen slut och alla ställde upp sig snyggt på rad. Bara till att gå och hämta sig en häst!

Vi tar bara en liten kort tur på en trekvart idag. Förbi kalvhagen och runt Fällesåsen och banvallen tillbaka. Bara njuter av solen, mest skritt, men lite trav och galopp blir det också.
Efter turen mockar jag hagen och det är ett riktigt trivsamt göra när solen skiner och marken är torr. Bäst att passa på att njuta, för det ska visst bli regnperiod igen, sägs det!