Skogsgallring

Mario är tillbaka i hagen igen, efter sin påtvingade boxvila, i sin tur efter utbrytningen från sjukhagen. Ordningen är alltså återställd och han och Cola passar på att gallra lite i skogen, och det här fotot kan väl tjäna som ett minne till frtamtiden, eftersom skogen inte kommer att finnas kvar efter nästa vecka! Dvs lövträden ska vara kvar, men de allra flesta granarna ska bort ur hagen, med förhoppning om att det kan börja växa lite mer på marken istället.

Som variation till granbarr och hösilage, äter nu Cola dessutom jäst varje dag, nedsmulat i hinken med mineralerna och den lilla lusernen. Det smakar tydligen mumma och knölarna på ryggen har nästan försvunnit! De kan knappt kännas längre. Hon verkar dessutom lite piggare idag - vi är ute och promenerar en stund och när vi kommer ut på vägen igen, bara hundra meter från stallet, vill hon inte alls gå hem utan tycker vi ska ta en sväng till. Så det gör vi! :-)

Det blev aldrig någon ridtur igår, men vi tog en rejäl promenad istället. Förbi kohagen. Men när jag äntligen fick tagit mig mod till detta, så visade sig naturligtvis inte korna!
I morgon jobbar jag tills det blir mörkt, men på tisdag hoppas jag kunna skritta en runda.

Är det någon det är fel på?

Är det jag eller Cola? Jag pratade med veterinären i morse, men han var på semester och skulle inte komma tillbaks förrän om fjorton dagar. Jag kan så klart ringa en annan. Men jag tror jag ska lugna ner mig lite och vänta tills efter helgen.
Idag börjar vi med allmän genomgång av kroppsdelar, inne i stallgången. Allt känns normalt, förutom några småskavanker som kommer av små bett av de andra små odjuren i hagen, men de är gamla. Några små knölar här och var under huden, som jag i och för sig inte vet vad det är, men de är inte ömma. Inga svullna kotleder. Mugg-benet ser ganska bra ut, men det skadar ju aldrig med lite rengöring och mjukgörande salva. Vi börjar med att spola av hovarna.

Sedan går jag och hämtar en bomullstuss, indränkt med rengöringsvätska. Tar mental sats inför det som ska komma. Böjer mig ner mot det vita benet och duttar lite med tussen.
Cola vänder ner blicken mot mig: "Vad gör du?"
"Jag tvättar dina sårskorpor."
"Jaha."
Jag duttar vidare och får bort lite gamla skorpor. En liten stund senare:
"Vad gör du nu då?"
"Jag sätter på lite salva."
"Jaså. Ok."
Detta är en stor stund för mig. Jag vågar nästan inte andas!

Sedan övergår vi direkt till longering i paddocken. Inga sura miner idag och det blir en god stund i både trav och galopp i båda varven. Hon har lite svårare för vänstergaloppen, det har hon haft hela tiden. Det går inte att komma ifrån. Det blir i och för sig rätt galopp, men ibland slår hon om till korsgalopp eller så blir det nån sorts jämfota studs-galopp. Eller så bryter hon av. När jag manar på henne i galopp efter tredje avbrytningen, så blir det först några varv i en enormt tjusig trav. Enorm steglängd, hög svansföring, trumpetande och i ett tempo som inte går av för hackor! Så jag får sakta ner henne så hon kan fatta galopp igen.
När man ser denna häst idag, så finns det absolut ingenting som tyder på att hon skulle ha ont någonstans. ?

Vi avslutar med att gå en halvtimmes promenad, med lite småövningar under tiden, som öppna, halter, ryggningar, trav/halt/trav, samt att äta godis från rumpan, hi hi. Hennes rumpa, inte min.
Liten stund avsätts även för gräsätning.

Jag vet varken ut eller in. Jag är medveten om att jag kan vara lite "skadad" efter mina dåliga erfarenheter med Polly och att jag skärrar upp mig i onödan. Men jag vill ju absolut inte hamna där igen! Så hellre en undersökning för mycket än en för lite. Jag kan be dem känna på knutorna och även ifall det skulle vara nån låsning som försvårar vänstergaloppen. Annars är det väl bara att träna.

Men som sagt, jag avvaktar några dagar. I morgon blir det ridtur igen, så får vi se hur det går då.

Orolig igen

Nu får det vara slut på elände!!! Jo, hostan och snuvan är ju borta och det är ju bra. Men nu är det något annat som inte är som det ska, och inte kan hon tala om vad det är heller, Lillstrumpa!

Vanligtvis är hon ju en glad och positiv tjej utan några som helst sura olater, rent humörmässigt. Men i förrgår så var hon väääldigt seg i paddocken och när vi sedan skulle börja trava lite, så krullade hela hästen ihop sig till en brun boll med öronen bakåt. Gick inte fram alls, utan lät förstå att om jag envisades så skulle hon minsann protestera ännu mer.
Väldigt olikt henne, detta. Efter några försök, så var jag helt övertygad om att något gjorde ont. Jag sadlade av och hämtade longeringslinan. Mest för att se om hon haltade. Normalt sett är det inga problem att få fram henne i både trav och galopp i longerlina på volten. Men nu rörde hon sig knappt. Jag fick hämta långpisken och jaga henne lite för att hon skulle trava och galoppera lite i bägge varven så jag kunde se. Så fort jag slutade jaga, så slutade hon springa. Hmmm... Men ingen hälta.

Igår fick hon hon bara vara. Idag blir det lite uteritt. Men även om hon till större delen är pigg och glad, så är det mycket som inte stämmer.

Hon stannar helt omotiverat två gånger. Som om bränslet plötsligt tar slut.

Hon verkar ändå pigg, generellt sett, så när vi travar lite på en gräsväg, tänker jag att okej, hon kan få galoppera en liten kort galopp här eftersom hon verkar vilja. Men redan efter första språnget, så krullar hon ihop sig till den där sura bollen igen och går inte fram alls, utan ställer sig att bocka gång på gång på stället. Definitivt inte likt henne!
När hon sedan går fram i skritt, så känns ryggen hård som en planka att sitta på under ett par minuter. ??

Resten av tiden går hon på i rask takt som vanligt och jag testar även trav i fem-sexhundra meter på grusvägen och det går bra. Hon haltar inte någonstans. Men hon känns på något sätt osäker. Mentalt.

Under turen så hoppar hon till några gånger precis på samma sätt som Polly gjort, när det plötsligt gjorde ont någonstans.

Nu har jag smsat veterinären om en tid för samtal. Han jobbar inte här i kommunen varje dag, så jag hoppas att han hör av sig i morgon. För då är jag ledig. Så får vi se vad han säger. Om han kan komma och känna? Är det ryggen?? Korset? I så fall var/på vilket sätt? Bakbenen? Varför?

I hagen springer hon ju omkring med de andra till synes obehindrat, men det kan man ju inte gå efter. Tillsammans med flocken springer de ju nästan oavsett hur ont de eventuellt skulle ha.

Kan inte saker och ting få lov att vara helt bra någon gång??

Avbruten longering

Idag skulle vi ha lite longering, tänkte matte. Jag förbereder med att plocka fram kavalettibommar, dra ut förlängningssladdar och fixa lite ljus i paddocken. Lilla hästen hämtas in från hagen och befrias från täcket, eftersom det nu har utlovats uppehåll i säkert flera dagar. Så följer lite borstning och allmän översyn och sedan går vi ut tillsammans.
Vi hinner hålla på en stund, trava i båda varven och några gånger över bommarna... men sedan säger det BRAAAAAK bortifrån hagen! Den som Cola går i.
S. är precis på väg ut på en liten ridtur, med pannlampa och reflex - det är mörkt nu - och hon tittar på mig och så vänder hon om om jag avslutar och tar in Cola i stallgången igen.

Saken är den, att det har byggts en liten sjukhage inuti hagen så att säga, där en häst med skadat bakben skall hållas. Om det var min häst som skulle stå i sjukhage, hade jag inte vågat lämna henne i en som var byggd på det viset, i fem minuter. Hon hade aldrig stannat kvar. Små vita pinnar med slackt hängande strömlös tråd runtom. Men nu var det inte min häst, utan Colas testosteronstinne vapendragare Mario.
Senast igår stod jag och tittade på hur Roy och Mario stod och stegrade sig mot varandra på varsin sida om denna slaka tråd och undrade hur länge det skulle dröja. Redan tidigare har jag sett flera gånger hur både Roy och Ruffe låtsasattackerat den instängde Mario som blivit väldigt upprörd. Nu hade det alltså hänt och det var bara konstigt att det inte hänt innan.

Jag och S. såg hur alla hästarna i hagen sprang runt som galningar i mörkret, varav en haltade kraftigt. Medan S. tog in den halte Mario i boxen, så tog jag på mig pannlampa och gick för att kolla förödelsen.
Den lilla sjukhagen var bortom all räddning. Det var ett sammelsurium av trådar, brutna vita pinnar, handtag som lossnat och spiralfjädringar som dragits ut till max. Jag samlade ihop eländet och skyfflade ut det på utsidan hagen. Då såg jag att övertråden till den bortre öppningen på stora hagen, också var kaputt. Dvs isolatorn hade åkt väck, så tråden hängde helt slackt i knähöjd. Förmodligen hade nån tråd till sjukhagen varit fästad i den. Det fanns två trådar till, under den, och de var intakta. Men de var som sagt i knähöjd. Ingen ström var det i tråden heller, märkte vi!

S. red nu ut, jag gick och ringde till Marios ägare som skulle komma, samt till N. - stallägaren, som inte kunde komma. När jag gick tillbaks till hagen, utrustad med en ny isolator, så har hästjävlarna (Roy och Ruffe) under tiden passat på att dra sönder även de två nedersta handtagen och isolatorerna, samt göra hela den tjocka stolpen lite lealös! De har även på nåt underligt sätt lyckats att dra in hela den trassliga härvan av trasigt, som jag slängt utanför, in i hagen igen!! Så nu kunde man bara kliva över trasslet, så var man ute ur hagen!
Marios ägare kom, tog hand om Mario, kollade hans ben och sa att hon orkade inte med "det här" längre. Sedan tog hon in R&R i sina boxar, medan jag ägnade en halvtimme att att provisoriskt fixa till trådarna - de två översta i alla fall - så att Cola och Chatel förhoppningsvis stannar kvar där i natt. N. lovade att fixa till det bättre i morgon och ta reda på varför det inte är nån ström i tråden.

Suck.

Promenad med jogg

Det blir en timmes skrittrunda idag också, fast ensamma denna gången. Det går alldeles utmärkt och jag kan inte låta bli att smyga in ett par pyttesmå joggpass mot slutet, och inte en enda hostning hörs idag = Glad!
Hönsen går lösa utanför familjen I. och det hjälper inte att jag påminner henne om att jag minsann vet att hon både sett och hört höns förut, för hon passerar på stela ben och håller nästan på att ramla ner i diket när hon hela tiden måste titta på fjäderfäna. Men det blir nog bra med det med, så småningom...

Sedan åker det sista täcket i kategorin fleecefodrat regntäcke på, eftersom de lovat hård vind och regn till kvällen, som ska hålla i sig även under morgondagen. Täcken har en strykande åtgång, när andra hästar hela tiden envisas med att fastna med tänderna i dem.

På G igen

Idag blir det äntligen en skrittur. Och sällskap får vi på turen och solen lyser nästan med, så det kan inte bli mycket bättre!
När vi kommer mot Århults till, så ser vi plötsligt ett lurvigt kosse-huvud med långa horn stirra på oss från hagen bredvid oss, uppifrån kullen. På andra sidan av oss är ett stup... Colas hjärta slår ett par extra slag men hon gör ingenting. Det kanske var mitt hjärta?? Hon kanske inte såg? Jag kryper tätt intill vårt sällskap och vi ökar takten något tills vi är förbi och kan andas ut.

Resten av turen är behagligt händelselös. Halvvägs runt, så hostar Cola faktiskt lite. Men det är en väldigt grund hostning och inte på långa vägar så jobbig som förra veckan. Så vi får fortsätta att hoppas och ta det lugnt nu och bara skritta några dagar, så får vi se.

Hitta in- och ut-vägar

Idag får Cola bara gå och vara häst tillsammans med sin trogne vapendragare. Ja de andra med förstås, men hon och Mario tenderar att dra sig undan för att få vara lite mer privata...
Istället beger matte sig ut själv i det fuktgråa novembervädret och traskar över oländiga hyggen och i risiga skogar. Och ser man på f...! Efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka hitta BÅDE fram OCH sedan tillbaka igen, mellan små unggranar, rotvältor, våtmark och sly, så når jag faktiskt den riktiga skogen på andra sidan och - voila - jag har hittat en ny förbindelse!

Det är inte en väg man väljer att rida ofta, men den är väldigt bra som alternativ till en annan väg som innehåller en omöjlig passage när det är vått ute. Detta blir en s.k. D-tour till den slingan. Dessutom innehåller den ju mycket bröte att lyfta på benen över. Och det är ju nyttig övning.
Den största utmaningen är för matte - att hitta rätt väg över det igenvuxna hygget! I morgon skulle jag göra det - tror jag - men frågan är om jag hittar om en månad?

Lätt som en plätt med grönt gräs

Sista dagen med penicillin. Det går lätt som en plätt idag på morgonen trots att ingen assistent finns till hands. Ändå måste jag göra det två gånger, eftersom jag första gången glömmer att dra fram "matarringen", så det kommer ingenting när jag trycker. :-)  Jag blir riktigt chockerad över tingens enkelhet.
Hon får slippa täcket idag, för det har lovats uppehåll nu ett tag. Det blir skönt, för det har tryckt lite framme vid bogarna, under stället där spännena är fastsatta. Jag masserar där med en piggborste av gummi och hon sträcker på halsen och njuter. Aaaah... 
Sedan tar vi en promenad och stannar till en stund vid hagen nere vid banvallen. Korna har flyttat därifrån nu och Cola kan mumsa på en massa grönt gräs där i kanten, i lugn och ro. Ingen hostning har jag hört idag heller. Frid och lycka. Då ska jag väl ändå kunna börja skritta till helgen...

Tag plats

Jag råkar vara i stallet samtidigt med andra både i går kväll och i morse och får hjälp med att hålla Cola vid medicineringen! Vilken skillnad och vilken lättnad! Det gick jättesnabbt. En person kan hålla henne och "leka" lite i mungiporna med fingrarna och jag kan i "lugn och ro" koncentrera mig på doseringssprutan utan att hålla henne med den andra handen! :-)
Tänk om jag kan passa in tiderna i kväll och i morgon också!

Cola går först bort och pussar på Korven -som står i sin box - och sedan ställer hon sig hos sin trogne skugga Mario och hänger. Ser ut att undra varför han gick in dit för, istället för att vara kvar ute hos henne?

De är roliga att studera i hagen ibland. Mario fullständigt äger Cola. Lämnar inte hennes sida en sekund. Hon finner sig nådigt. Verkar tycka han är lite väl mycket ibland, men för det mesta drar hon nytta av hans beskydd. :-)
En gång när de står och äter vid foderbordet, de två plus en till, så byter plötsligt Mario plats. Han ställer sig mittemot henne istället för bredvid. Hon står fridfullt kvar och mumsar. Då lyfter han på huvudet och tittar på henne och går sedan hastigt runt foderbordet, vallar in henne och föser henne vänligt men bestämt runt, så hon också byter sida och alltså står ijämte honom igen, på hans nya plats!! Helt otroligt!

Rena hagar och ren tur

Jag har tur med penicillinet idag, jag lyckas träffa mungipan på bara någon minut och sedan är det klart. En ren slump, som gärna får upprepas. Fem gjorda, fem kvar... Den är inte att leka med, den här doseringssprutan!

Jag tycker hon känns lite svullen kring kotorna bak. Kan det vara efter allt springande igår? Hoppas hon inte sträckt nån sena eller nåt allvarligt bara. Jag smörjar med lite kylgel där. Sedan tar vi en liten promenad i den grå novembermorgonen. Inkluderande lite uppiggande gräsätning.

Jag hörde av de andra i stallet att hon hostat lite i går mitt på dagen efter ytterligare ett rejs i hagen, men det hade inte alls var så intensivt eller kiknande som förut. Bra. Men nu har jag i alla fall beställt hem lite torkade örter som ska vara slemlösande. Hoppas det kan falla i smaken.

Hagarna blev i alla fall jättefina efter allt arbete som gjordes med dem igår! All skit och geggamoja bortforslat och ersatt med grus. Nu gäller det att det mockas ur regelbundet så att det håller sig så också!

Jag är själv lite krasslig, så nu ska jag vila över dagen, kanske sova lite, innan det är dags för kvällsdosen.

Novemberyra

Idag skall den leriga, skitiga sörja som kallas vinterhage mockas ur. Lastbil med grus och grävskopa anländer till gården. Alla hästar ska få vara i sommarhagen under tiden det arbetas.
Jag har redan varit där en timme när de kommer och burit ut hö bland annat. Så tog det lite tid att få i damen penicillinet. Närmare bestämt drygt en kvart!! Matte började känna lätt panik och det ska man ju helst inte visa heller. Cola vet vad det är frågan om nu och vill INTE ha. (Första gången var ju hur lätt som helst!) Acetylcysteinet är inte ens att tänka på, utan matte tar istället den förnärmade Cola i grimskaftet och så går på promenad istället. Upprördheten slår snabbt om till upprymdhet: "ÄTA GRÄÄÄÄS! " Hon dyker på huvudet ner i första bästa mossfläck där det sticker upp några gröna strån. Vi går vidare; en kvarts promenad som tar fyrtio minuter. :-)

Det är när vi är på väg tillbaka till stallet som vi hör de okända ljuden av lastbil och grävskopa som närmar sig och Cola taktar tjusigt in på gårdsplanen med lyftad svans. "FNORRRK!!" Jag leder ner henne till den där andra hagen. Den stora hagen (som hon rymde ur tre gånger i september) med mjuk, plan, och - än så länge - gräsbetäckt mark. Cola undrar vart vi ska och varför det? Chatel gnäggar upprört i sin ensamhet i vinterhagen och de andra står fortfarande i stallet och stampar och låter det bästa de kan. Jag släpper lös Cola i den stora hagen... Det tar en hundradels sekund och låter "padapampadapampadapam", och så är hon försvunnen...?
Nej långt där borta kommer hon visst igen! Trumpetande i full karriär kommer hon och tar ett varv till! Och ett till.

M. hjälper till och vi tar i rask takt ut ytterligare sex hästar som vi förpassar till denna frihet. Och sex hästar far runt som galningar så grästorvorna yr! Så här har de inte kunnat springa på en månad, pga den gödselblandade lervällingen i vinterhagen och glädjen är total!! Vadå frukost? Helt oviktigt!
Det dröjer säkert tio minuter innan någon bryr sig om de högarna med hö som jag lagt ut i hagen. :-)
Så synd att det inte kunde filmas - jag har glömt mobilen hemma!

Efter att de sprungit av sig och står och äter på spridda ställen, står jag och tittar, medan jag väntar på att vattnet ska ha fyllt baljorna och... nej... jag har faktiskt inte hört Cola hosta en enda gång idag! Varken när jag kom för närmare två timmar sedan, under promenaden, eller nu efter språngmarschen! Nu ska jag ju inte ropa hej redan, men visst är det lovande tecken i alla fall? ;-)

Tror jag ska beställa hem lite slemlösande örter och ha hemma ifall att. Det kan ju behövas en annan gång och förhoppningsvis smakar de godare än salicylcysteinet...
Någon som har efarenehet av detta?
http://timotejandersen.se/orter/breathe-free/

By the way: Är de inte fina, far och dotter?? :-)

...och hon fann att det var äckligt...

Penicillin i form av pasta har nu delats ut första morgon och kväll. Hittills har det gått bra, bara jag är snabb. Men med det slemlösande, upplöst i vatten, har det gått desto sämre. I morse fick hon ändå i sig det mesta, men ikväll var det stört omöjligt att komma nära någon mungipa på det frenetiskt viftande huvudet, med denna tjocka doseringsspruta. Den har dessutom väldigt kort "pip", och det gör det ännu svårare att snabbt få in den om inte hästen samarbetar. Att hon var extra motvillig ikväll, kan ju också ha berott på att hon kom ihåg vad det var och inte tyckte om det - eller på att det helt enkelt fick räcka med EN äcklig medicin och inför den andra var hon ju förberedd.

Efter att hälften skvätt ut på golvet, så gav jag upp för kvällen och sprutade ner det i maten istället - även om jag inte är säker på att den gör samma verkan på det viset.  Men naturligtvis åt hon inte maten! Hon pillade nådigt ut morötterna och tuggade i sig, men det andra fick allt vara. Jag kände ju också hur der luktade acetylcystein överallt....

Ska höra med apoteket i morgon, om de ha en något smalare doseringsspruta.

Meducin...

När jag kommer till stallet idag, så ligger Cola i hagen, i den leriga jorden, och sover, medan hennes livvakt Mario, står som en skyddande ängel bredvid. (Varför inte i den torra halmen i ligghallen, kan man undra?)
Då och då faller hennes huvud närmre och närmre jorden och det rycker till lite i kroppen, när hon av nån anledning kämpar emot djupsömnen. Det skär i hjärtat att behöva störa henne, men till slut är jag tvungen eftersom veterinären kommer strax. Beslutet underlättas något av att livvaktens matte kommer för att hämta honom. De ska ut och rida. Cola vaknar till med en väldig hostattack, som inte låter det minsta rolig. Men sedan reser hon sig upp och följer med in.

Idag blir det alltså undersökning medelst slang nedförd i strupen via näsan - efter lite lugnande medel. (Hade jag med behövt.) Svalget är knottrigt - ser ut som små bubblor eller blåsor. Veterinären frågar igen hur gammal hon är, för han säger att det inte är vanligt att unga hästar ser ut sådär. Men jag får inget begrepp om vad han egentligen menar?
Nere i luftstrupen finns det i alla fall en massa gult klägg som inte ska vara där, så hon får ett recept utskrivet på dels penicillin och dels slemlösande. Att ges morgon och kväll, samma klockslag, fem respektive åtta dagar. Med början i morgon bitti.
Om hon inte blir bra efter denna kuren, så blir det kortison, men vi hoppas allihop att det inte ska behövas!!
Efter att veterinären åkt passar jag på att tvätta o smörja "muggbenet" och sedan går vi en kort runda i sakta mak för att hon ska piggna till lite fortare.

Matte besöker sedan apoteket och befrias från 1200 kronor, som legat och tagit upp en massa plats på kontot alldeles för länge.

Allmän samvaro

Vi gör inte så mycket alls idag, mer än att konstatera att hostan envist hänger kvar. Det är lite märkligt eftersom hon inte har några andra symtom. Pigg och glad,  snuvan borta sedan en vecka, matlust osv.
Vi spolar i alla fall benen och tvättar även med svamp och schampo. Stundtals hysterisk men varvat med korta små stunder då hon står blickstilla och låter mig badda försiktigt. Likadant med salvan. Sedan blir det täcke av, lite allmän borstning och så går vi ut på en promenad.
I morgon kommer veterinären och ska titta i halsen med ett videoendoskop. Hoppas han hittar något och att det är enkelt att bota.

Mums-mums

En ny lång promenad idag. Jag kunde gott "åkt med" på ryggen på henne, men eftersom hon hostade i stallgången så... Men väl ute så hostar hon inte en enda gång och vi ger oss av in i terrängen och det blir upp och det blir ner, över hyggen och över gärdesgårdar och kliv i ris... Matte får då motion om inte annat och jag talar om för henne vilken tur hon har som slipper släpa på mig också i denna jobbiga omgivning!
Så småningom kommer vi ut i rena himmelriket enligt Cola. Grönt gräs vart hon än ser! Vi stannar en bra stund här och bara njuter...

Konstigt, jag tycker hon ser knotig ut på de här bilderna? Men det är hon då inte alls kan jag meddela! Rund och fin. ;-)

Långpromenad

När Colatjejen har hosta blir det alltså promenader och det innebär mer motion för matte. Det gäller att se det positiva...
Efter en svettig stund med det vita benet ger vi oss väg. Hon är fortfarande lite upprörd över detta och tycker sig därför se spöken i början av promenaden, men det går snabbt över när det blir en lång uppförsbacke. Det blir paus för hosta istället. Sedan går det bättre, på alla vis. Vid Fällesåsen möter vi en farbror och det blir en pratstund om att Cola är en vacker häst, om förkylningar och influensa-vaccin, hur lång tid det kan ta för ett tält att förmultna och om att brottsligheten i trakten nog alldeles säkert har minskat.

Liten matpaus längs vägen hinns också med och vi tar en selfie där vi enkelt kan konstatera att en av oss har för långt ansikte! :-)

Sedan möter vi Ronja och Daisy på ridtur och lite senare även Ruffe. Tre möten under en timmes promenad/ridtur i skogarna här, händer nog en gång på sisådär tre år eller nåt! Kanske ska man köpa en lott?

Säg "Aaaah"

Sex dagar med hosta och snuva, gör att jag kallar ut veterinären för en liten koll. Han lyssnar på lungor och andning, tittar i näsa och ögon och lockar fram en hostattack genom att klämma lite lätt högt upp på halsen.
Men andningen låter bra och eftersom hon är pigg och matglad och inte har någon feber och snuvan dessutom själv ändrat färg från vit och seg, till klar och vattnig nu, tycker han vi ska avvakta och ge det 4 - 5 dagar till. Är det inte bättre då, så kan det bli aktuellt med antibiotika. Ingen ridning under tiden, men gärna promenader.
Det känns bra att höra, för jag känner att jag blir väldigt lätt orolig nu, med allt som hände med lilla Polly, i bakhuvudet.

Dagens promenad har vi redan tagit, så jag försöker fåfängt tvätta det vita benet. Suck, det känns extra trist med den djupa lervällingen i hagen, med tanke på muggen. Om det ändå kunde bli torr-väder så det kunde torka upp någon gång! Hon låter mig inte ens titta. Om jag bara håller en hovkrats i handen, går det bra att lyfta hoven och kratsa. Men om jag håller en svamp, bomullstuss, salva, vad som helst annat, så kommer jag inte ens nära. Försöker dock smygtvätta lite samtidigt som jag håller hoven. Men det blir bara ett par snabba tag innan hon springer undan. Jag lyckas till slut även träffa med några duschar av antiseptisk spray, det är allt.

Det är kolsvart och två plusgrader och en luftfuktighet som liksom virvlar omkring i luften. Jag verkligen hatar den här årstiden! Hämtar min pannlampa för att se om det finns vatten i tunnorna. Det finns det inte, så jag drar fram slangen och fyller på, och blir kall om händerna. När jag sedan drar in slangen igen, blir jag dessutom skitig, fuktig och ännu kallare. Jag har frusit hela dagen.  I kväll blir det ett bad!

Stundens allvar

Idag är det dagen S. S för Skor. Hovis kommer till stallet kvart i nio och jag är redo. Cola är mera tveksam. Hon tycker att få spolat benen räcker. (Som vanligt får jag spola bakhovarna genom att jag hukar mig och spolar emellan frambenen och försöker träffa bakfötterna medan hon utför en stilla stepp.)

PHEW!

Vi börjar med det som vi anser vara det lättaste: vänster framben. Cola tycker inte alls att detta är kul. Sätter ner benet emellanåt, medelst kraftig utsträckning framåt och en högljudd stampning i backen. På ett MYCKET bestämt sätt! Det tar tid och vi undrar stilla över det faktum att detta ska vara det lättaste benet...
Så kommer höger framben, det vita. Ja käre guds skapare. Cola lyfter villigt och håller det stilla ca fem sekunder i taget. Däremellan så drar och viftar hon våldsamt med det och lägger sig nästan ner. Hon antar ett lidande uttryck, sträcker ut sig som en katt, med rumpan upp i vädret och det andra frambenet framåt och så häver hon hela sin tyngd över vår stackars hovslagare. Detta upprepas gång på gång på gång. Lätt varvat med lite allmänt studs och hopp. Spelar ingen roll alls hur man står där och klappar och pratar stillsamt och säger stillaaaaa. 
När hovis försöker få slagit i sömmen i skon så klämmer hon in honom i väggen och nästan lägger sig på honom. Efter att ha klämt handen redigt, så ställer han sig raskt upp framför henne och skriker högt ut vad han tycker. De står där och blänger på varandra en stund och sedan försöker Cola buffa honom vänskapligt i magen.

Så småningom kan skon slås fast i alla fall och det är dags för bakhovarna. Visserligen blir det en hel del viftande där med, men om man jämför med framhovarna är de rena barnleken! Så nu har denna lilla pärla skor på alla fyra fötterna! Efteråt får hon morot och så skrittar vi ut en liten sväng i det trevliga sexgradiga regnet.
Eftersom hon fått smak för det där med att visa sig skärrad, så passar hon på att bli våldsamt rädd för en fyrhjuling som kommer bakifrån (vi får vända oss om, han stannar och vi passerar...), en sten med en vit prick på (som legat där alltid) och sedan även en helt vanlig personbil som vill köra om oss på vägen tillbaks mot stallet (det går inte, utan vi får takta tjusigt till närmaste mötesplats, där vi parkerar i motsatt riktning).

Jag älskar denna häst, hi hi! :-)

Bitchiga hästar och missljud

Efter en natt tillsammans med sin nya lösdrifts"kompis", ett väldigt bitchigt sto vid namn Chatel, som anfaller både med framdel och bakdel, konstateras att min lilla Cola fortfarande är vid liv och alldeles oskadd. Det gillas skarpt! Hennes täcke är fortfarande helt dessutom. Jag håller tummarna att det ska så förbli. Det kostade ju sexhundra kronor.
Den svullna hasen är lite mindre svullen idag. Det är ju också väldigt bra. Men under ridturen tycker jag hon går lite konstigt. Fast bara ibland. Hon liksom snubblar till lite. Jag är allergisk mot snubblingar och försöker tänka att det bara är tillfälligt. La, la, la la...
Lite senare, under traven, så tycker jag det låter så konstigt. Ett underligt ljud som jag inte hört förut, som kommer i samma takt som traven. Kommer det från sadeln? Har den plötsligt börjat guppa upp och ner?! Nej, jag vet inte...
Det är inte ett särskilt högt ljud, utan mera ett dovt "thud", om man tänker sig att hennes steg annars låter "klopp, klopp".
Hon är alldeles ovanligt öm under fötterna idag, måste jag säga! Kliver nästan ända ner i dikena! Hoppas, hoppas, att det går att få på henne bakskor när hovslagaren kommer på onsdag!

Inte förrän vi kommer tillbaka upptäcker jag att hon har tappat en sko! Jag känner mig väldigt dum. Men jag hörde ju aldrig när den föll av, inget klirr eller skrammel någon gång. Antagligen blev den kvar i leran på stigen i början...
Men alla konstigheter under rundan får ju nu sin förklaring. Det känns onödigt att ringa hit hovslagaren innan onsdag. Hon får ledigt i morgon, och kanske jag kan rida henne i paddocken på tisdag. Jag vågar inte riktigt testa bootsen, för det känns väldigt onödigt om hon skulle få skavsår på sitt vita ben också. Det räcker med att ha muggen att tvätta.
Om hon får äta mat ur hinken samtidigt, så går det någorlunda. Inte för att hon står helt stilla då heller, men om man bara är lite snabb, så kan man tvätta och smörja någorlunda i alla fall.