Goda skor är dyra

Mjaaha!? Det har provats boots idag. Det gick förvånansvärt bra att få på dem. Och själva storleken på sulan verkade nog passa - men det blev liksom så mycket luft runt om själva vristen... (Ja jag VET att det inte heter vrist!) Jag kände mig så himla osäker på om de verkligen skulle sitta kvar i trav och galopp? Flärpen som man drog åt runtom, skulle kunna dras åt mycket mer, men det fanns inga fler hål. Men den kanske inte ska dras åt hårdare? Hon kanske inte kan böja på kotleden då?
Vi provgick ett par varv runt stallet och Cola trodde att hon förvandlats till en elefant.

Hon verkade inte alls gilla att vara elefant, utan ville mycket hellre vara en liten arabflicka. Jag beslöt mig för att avvakta till i morgon - eller en annan dag - och då pröva en stund i paddocken. Dojorna åkte av igen och så tog vi en dryg timmes ridtur ändå. Vi höll oss på skogsstigar och på dikeskanter, så gott det nu gick, och tränade tempoväxlingar. Skritt, trav, galopp, skritt, galopp, trav, galopp...
Cola var så duktig och visste precis hur det skulle vara, men det kändes att hon blev trött i bakdelen. Och det var väldigt trippigt i traven. Sedan fick hon stretcha ryggen en stund, och hon sträckte ner nosen nästan ner i backen. Sedan på hemvägen började även traven bli riktigt bra! :-)

Väl hemma fick hon gå in i boxen för att äta sin mat, eftersom det var lite rörigt i stallgången. Så att jag skulle kunna plocka undan under tiden. Madam gillar inte boxvistelse. Hon ägnade sig åt att äta i ungefär två minuter - medan jag stod utanför. När jag gick ut med sadeln hörde jag hur hon gnäggade och Pompe svarade förhoppningsfullt utifrån hagen. Jag var borta så få sekunder som möjligt, med bilden av hur hon var på väg att klättra över i färskt minne.

Hon stod ju snällt kvar, men stod och spillde en massa mat över dörren. Sedan körde hon runt med mathinken ett tag innan hon sparkade omkull den, körde in den i ett hörn och hängde ut över dörren igen och suckade högljutt.
Jag suckade också och skrapade upp maten och lade tillbaka i hinken och tog henne i grimskaftet i ena handen och hinken i den andra och så gick vi ut på gårdsplanen istället. Där gick det bra att äta.
Sedan ville hon inte alls gå mot "sin" hage utan istället hälsa på "Korven" i hagen nästan bredvid. De stod och smånojsade länge och väl över eltråden. Hon sneglade även bort mot Crut (arabhingsten) men jag sa att det kunde hon glömma med en gång.

Så blev det lite gräsätning istället och sen fick hon gå ut i sin hage. Där sprang hon genast iväg, gnäggandes. Korven svarade borta i sin hage och sprang iväg han med. När jag gick och kikade, så hade de en liten "tät-a-tät" på ett par meters avstånd nere i skogsbrynet där hagarna nästan möts! :-)

Bara barr

Idag blev en mellandag, i väntan på bootsen, och vi tog en promenad bland smågranarna i kvällssolen. Det är svårt att hitta framkomliga ställen även från hästryggen, men jag måste säga att det var ÄNNU svårare när jag var på marken. Det blev mycket klivande i ris och grenverk och många trånga passager där vi plöjde undan grangrenarna med huvudet, bara för att sedan upptäcka att det var återvändsgränd. Så blev det massa backande tillbaka "ut ur planteringen" igen. Men till slut hittade vi fram. :-)

Cola fick syn på ett gäng kalvar, långt borta. Väldigt väldigt långt borta, ska tilläggas! Förmodligen såg hon inte ens vad det var, men intressant var det ändå.

Hemvägen, längs en plan grusväg, blev löjligt lätt i jämförelse, och efter diverse hov-lyftande igen var det gott med kvällsmat...

Cola-bottnar

Idag blir det lite arbete i paddocken. Det första varvet är svårt, eftersom hon måste titta på Crut hela tiden, hingsten som går i hagen alldeles bredvid. Men hon skärper sig snart och det går hyfsat. Det ska bli bättre, men eftersom jag inte riktigt vet var hon står ännu, så är jag hellre försiktig i början och bestämmer att jag är nöjd efter en halvtimme, när hon börjat komma i form och vi har ridit i båpde skritt, trav och galopp och både halter och igångsättningar fungerar som de ska. Men det känns att hon har blivit trött i bakdelen efter dessa tre dagar så någon nytta gör det väl. Klättringen i förrgår gjorde säkert också sitt till, för även om jag gick bredvid där det var som allra brantast, så var det rejält jobbigt. Fast det var i och för sig bara jag som höll på att stupa av andfåddhet. :-)

Vi avslutar med en skrittrunda i mjuk skogsmark och vi får sällskap av Roy även denna dag - fast med sin ordinarie ryttare. Det börjar duggregna men är milt och skönt i luften, så det gör inte så mycket.

Så är det Lyft Av Hovar. Ja ja. Jag suckar. Visst går det så småningom att lyfta alla såpass att jag snabbt hinner kratsa dem, men det är ju inte utan problem. Och om jag tänker att jag skulle behöva skruva i broddar inför vinterns ishalka, så kan jag ju glömma det om hon är som nu. Och kan man få på ett par boots på bakhovarna på tre sekunder? Hm, jag tvivlar...
Jag har tillfälligt slutat att banka i alla fall. Börjar om från början.
Hon kanske kan ha cola-bottnar under fötterna! :-)

Sällskap

Idag får vi sällskap på turen. En kompis till matte får låna Roy och följer med oss ut och det är ju roligt!

Roy vill gärna visa sin uppskattning men oj vilka bakåtstrukna öron han får i gensvar, hi hi!

På väg hem piggnar Cola till så mycket att hon t om försöker föreslå ändring av gångart alldeles själv.
Sedan är det meningen att det ska bli lite mer fotografering, men eftersom ett finger tydligen råkar trycka på fel ställe en gång, så blir det en serie väldigt korta filmer istället. Upptäcker jag när jag kommer hem. :-)

Väl hemma blir det ett par bilder till i alla fall och sedan blir det lite hovträning igen. Att lyfta på dem alltså och hålla dem uppe mer än två sekunder och låta bli att vifta frenetiskt... När jag trodde att hon tuggade i förrgår för att hon begripit vad det var jag ville, så verkar det i själva verket varit så att hon tuggade för att nu hade hon bestämt sig - för att det där med att låta människan hålla på med hovarna varenda dag måste få ett slut! För både igår och idag var verkligen en pärs! Man hade absolut inte hunnit slå i en söm på de korta stunderna. Hoppas jag hinner få på bootsen på den där begränsade tiden åtminstone. När de nu kommer...

Bankelibank

Vi går in i den mjuka paddocken idag. Har inte hjärta att rida utan sparar hovarna. Leker lite med ett rep. Men koncentrationen är alldeles väldigt dålig, eftersom det står en hingst alldeles jämte i en hage och ser på. Cola måste absolut se åt hans håll hela tiden.
Sedan går vi en liten promenad innan det blir dags för dagens lyfta-på-hov-träning. Jag bankar under varje hov flera gånger. I flera omgångar på dem där bak, som jag inte får hålla i för länge. De börjar nämligen vifta och ha sig då.
Till slut börjar hon faktiskt tugga lite och det ger mig förhoppning om att det kan lyckas en vacker dag! Att man får lov att hålla på längre alltså, och med hammare och söm. :-)
 Jag lyckas också mäta längden på dem. 11 centimeter. Hon får nosa grundligt på måttbandet först, så det inte är behäftat med några farligheter. Nu ska här beställas boots så man kan rida utan att damen måste plågas!

Sedan blir det mat. Cola får en halvliter extra lusern idag, minst, eftersom någon tyckte att hon redan skulle ha börjat tappa. ?
Isåfall måste väl det vara från första veckan när hon bara sprang genom stängsel hela tiden och hade sig och inte hade tid att äta...
Hursomhelst orkar hon inte äta upp alltihopa. Efter en stund ropar hon högljutt från boxen att hon vill gå ut!

En alldeles överlycklig Pompe får äta upp allt det hon ratat!

Hösten?

Är det hösten som kommit på riktigt nu tro? Hästarna har flyttat till vinterhagen och regnet strilar och igår natt var det minusgrader... Usch, jag vill inte. Men det hjälper ju inte vad jag vill och inte vill.

Jag glömde naturligtvis måttbandet hemma idag, så det blev ingen mätning av fot! Måste komma ihåg i morgon, så jag får beställt boots så fort som möjligt. För det behövs.

För övrigt fick Cola komma in en stund och äta mat och bli pussad på. Eftersom igår var bara tredje gången i hennes liv som hon skoddes - och bak har hon aldrig haft skor - så behövs det ju lite tid för att vänja sig vid sådana otäckheter. Så jag "bankade" lite under alla hovar med hovkratsen idag, som lite övning. Det gick ju bra, men det är klart - det är ju inte riktigt samma sak som att slå i söm! Men det kan ju ändå vara bra som övning.  :-)

Halvsulning

Idag är det nya skor som gäller. Cola har inga speciella invändningar alls till att börja med och hälsar på hovslagaren som är alldeles betagen av hennes vackra utseende och kommenterar det flera gånger och säger också att "nu fick jag en väldig lust att köpa en arab igen!"
Hon lyfter snällt på hovarna och jag står för säkerhets skull och stryker henne över pannan och säger att hon är duktig och hon slickar lite ur en mineralburk.
Men sedan kommer det till själva hamrandet. Islagningen av söm. Då vill hon inte vara med längre. Hon blir jätterädd! Hovis är väldigt förstående till att hon är just rädd och inte istadig på något vis. Inga höjda röster, inga som helst slag eller så, utan istället pauser med lugnande prat. Men även om hon lugnar sig varje gång han gör en paus, så börjar paniken om igen så fort han börjar hamra. Hon reser sig och försöker slänga sig och lägger sig nästan i knäet på honom och jag måste koppla bort grimskaftet från väggen. Lilla gumman...

Till slut får hon i alla fall nya skor på framfötterna. Hon skulle ju behöva på bak också, för de är ju som sagt slitna och hon ömmar på grusvägar. Men hovis vill inte stressa henne mer denna gången. Vi får försöka igen vid nästa skoningstillfälle. Under tiden så kan jag ju "träna" henne lite genom att banka lite på hovarna en stund varje dag när jag kratsar.
Jag ska se om jag kan komma över gummiskor någonstans. Som passar! Undrar om man får ta hem och prova? För hur ska jag veta vilken storlek hon har?

Efter pärsen står hon så snällt i stallgången och låter sig både borstas, klappas, sadlas och tränsas, medan hovslagaren slår på skor på de två kvarvarande hästarna någon meter framför henne. Då är inte hamrandet ett dugg farligt. Så länge han inte bankar på HENNES hovar!!!

Så tar vi en halvtimma i paddocken och sedan en halvtimmas skogstur. Hittills har jag ju mest känt på henne - mjukgörande arbete, tempoökningar och minskningar och serpentiner mellan alla uppställda hinder samt ridning i alla gångarter i bägge varv. Detta är ju inga problem med, så nu känner jag att nästa gång kan jag nog börja kräva liiite lite mer, för att se vad hon verkligen kan och inte. En annan av anledningarna till min försiktiga början, är ju att jag själv är väldigt ringrostig när det gäller arbete i paddocken och jag märker att mitt flås heller inte är det bästa! ;-)

Och inte dokumenterade jag själv hovslageriet idag heller! Det var liksom aldrig läge för mig att tänka på nån kamera där... Så det blir en liten nacke, från när vi red ut istället!

I väntan på skor

Idag blev det bara en liten promenad igen, i fullständigt samförstånd. Jag före, pratandes, och hon efter. Förutom en gång då, när hon tydligen såg spöken i en liten skogsdunge och flög fram med blixtens hastighet. Jag hade för mig att hon inte trodde på spöken? Men det gick ju snabbt över när hon skamset insåg att hon var den enda som (över)reagerade...
Sedan blev det en stund i stallgången med ryktning och mat (mineraler med lite lusern och äpple... Mums!) Hinken slickades omsorgsfullt ren och sedan torkade hon av mulen på min tröja och ville gå ut...
Hovslagaren kommer i övermorgon och det är bra, för dels börjar det bli dags rent generellt, och dels ömmar hon på sina slitna bakhovar och behöver verkligen skor på dem. Men jag kanske kan ta en liten vända i paddocken i morgon i alla fall?

Min kära massör Anne Högwall - som gjorde Pollys sista tid lite drägligare - skickade en hälsning till mig när hon fick höra att jag hittat en ny hästkärlek! Så småningom ska även Cola få en helkroppsmassage, tänkte jag. Det är ju faktiskt inte krav på att man ska ha ont nånstans för att få en spabehandling! :-)

Foto-orgie

Det är inte svårt alls att bli kär i den här underbara hästen! Idag rider vi en timme och hon går som en guldklocka.
När vi kom hem igen, så fick jag dessutom bilderna från löshoppningsdagen av Michelle - som alltså var fotografen - och lyckan blev fullständig! Det var så många fina bilder, att det var väldigt svårt att välja bort några även bland dem som var nästan likadana. Men här är ett axplock. Min vackra fina häst!  :-)

Vilodag

Det är en lättnad att se Cola gå kvar i hagen tillsammans med Roy och Pompe idag! Vågar man hoppas att det blir en vana, att stanna innanför trådar?
För övrigt får det bli en vilodag idag. Vi har ju brukat ta en promenad varannan dag, när hon inte rids - men efter lite mys i hagen gjorde vi en deal. Men först gjorde hon mig uppmärksam på att jag alldeles bestämt hade en bit morotsgodismorotsgodis kvar i jackfickan sedan igår! :-)

Kapitel tolv...

Kapitel tolv, i vilket Cola får ström i näsan och vittrar älg.

Vi börjar alltså dagen med att promenera ner genom hagarna och beskåda det nylagade stängslet. Jag övertalar henne att nosa på tråden och hon får en ordentlig stöt och ryggar baklänges. Jag frågar henne om hon vill nosa på nåt mer ställe? Men det har hon ingen lust med, säger hon, så vi går upp till stallet och skrapar bort lite styngflugeägg, tvättar och smörjer höger kotled och ryktar och sadlar.
Sedan tar vi oss en stund i paddocken som omväxling. Vi snirklar oss fram mellan alla hinder som står uppställda där och det går alldeles utmärkt. Vi håller bara på gissningsvis tjugo minuter eller så - det blir lite lösgörande i bägge varven och på volterna, serpentiner och öppna och sluta. Sedan travar vi en stund i bägge varv också, tills hon börjar slappna av och sänka sig något även där. Då blir det lite galopp.
Det är inga problem att fatta själva galoppen, men hon tycker det är lite jobbigt att hålla igång den. Det kan vara en kombination av att hon dels inte orkar bära sig riktigt ännu, och att hon kanske är en aning öm efter vår varannandagsträning med den nya sadeln. Hon vill helst bara ge det en långsida, sedan bryter hon av och kickar lite försiktigt bakut när jag vill gå på henne igen. Men till slut blir det i alla fall ett varv i galopp åt bägge håll.

Sedan skrittar vi ut på en liten kort skogstur som belöning för gott arbete. Men det är väldigt läskigt att ta sig igenom den första stigen efter stallet och det prasslar och låter i skogen till vänster om oss. När vi sedan möter herr F. som kommer på cykel, säger han att han nyss sett en hel flock älgar som gått över där och upp i skogen på den sidan. Jag sjunger då en falsk trudelutt för älgarna och säger till Cola att då vågar de aldrig sig fram mot oss!

Strax innan stallet sitter jag av och det blir lite fotografering igen. Vill ju visa det nya tränset! Hon är så duktig med att stå stilla medan jag tar kort. :-)

Nu får vi se hur det går, för nu går hon tillsammans med Roy och Pompe igen, dvs hon har också tillgång till hage nr två, där det finns lite gräs kvar att beta. Jag drar med henne ner till stänglet en gång till och visar henne att det är STÄNGT mellan hage två och tre!! Ström i tråden! Förstår du det nu? Vill du känna igen? Lovar du att inte ta sats och spränga den?

En liten bild från gårdagens stallmöte i kvällssolen, där undertecknad alltså tog fotot. :-)

COWard?

Idag promenerar den elaka människan (jag) en lång bit för att visa upp ett gäng nötkreatur för den stackars madam Cola! Att ställa en försvarslös liten häst inför sådana livsfarliga bestar måste tyda på verklig grymhet!
De halvvuxna tjurarna (3) kommer nyfiket vandrande i rask takt fram mot oss och stängslet. Cola lade märke till dem innan, när vi närmade oss, men det var ju på långt håll och då stod de still och glodde, så då var det ju ingen större fara. Nu närmar de sig, ve och fasa och madam Cola gör en helomvändning så snabbt att mattes fötter håller på att stryka med på kuppen. Sedan ställer hon sig bredbent i försvarsposition och stirrar i skräck. FNORRRKK!!!
Hon darrar i sin spända kropp och sedan snor hon runt hastig ett par gånger till och vill helst av allt fly. Kalvarna står nu still och glor undrande på denna ynkliga lilla hästvarelse.
Vi gör oss redo att vandra vidare och jag får vänt Colahästen med de stela benen om. Men så fort vi börjar förflytta oss, så gör kalvarna naturligtvis detsamma! Ny helomvändning osv osv.
Men eftersom hagen i princip är slut nu, tack och lov, så kan vi efter en stunds mera stirrande, sakta ta oss därifrån...

Annars är det inga problem med att ta sig över den ekande träbron över Högvadsån med sitt brusande vatten (- det är liiite otäckt, det där att fotstegen ekar, men det vållar ju inga problem -), att gå över bilvägen, att stå och äta gräs en bit från vägkanten och kolla på alla bilarna, eller att gå på den lilla villagatan förbi olika trädgårdar och öppna skjul med allehanda underliga redskap och säckar och skrot därinne. Sötnos! :-)

Vi möter INTE någon robotgräsklippare!! Den dagen, den fasan...

Alla gångarter

Nu har Madam Cola stått lugn och fin ensam i sin hage i två dagar. Roy och Pompe går på andra sidan tråden - med nyrenoverat stängsel bakom sig...
Och idag tog vi vår första "riktiga" ridtur, dvs en runda på ca 45 - 50 minuter och som dessutom innehöll våra första galopper tillsammans på tu man hand!
Alltihopa gick mycket väluppfostrat och sansat tillväga. Villigt och framåt, men precis i det tempo som var sagt. Och gör vi halt, så står hon som ett ljus tills jag säger "gå". :-)
Fortfarande är travstegen väldigt korta, men hon verkar lite öm under baktassarna också, så lite kan nog bero på det. Vill helst av allt gå i dikesgräset om hon får. Så att få skor runt om nästa tisdag blir nog jättebra.

Hade tänkt mig lite porträttfotografering i hagen efteråt. Sådana där fina närbilder av lyftat huvud i halvprofil, med blicken intresserat vänd mot fjärran horisont...
Men detta var vad jag fick nöja mig med idag! :-)

Stängselproblem

Rymlingen ger tydligen inte upp. Att hon var kvar i hagen med Pompe och Roy igår, berodde tydligen på att de bara gick i den lilla vinterhagen närmast vägen. Så fort man öppnar ut till beteshagen så forcerar hon stängslet emellan den och nästa, där de andra hästarna går!
Lite ledsamt, och andra hästägare blir arga för fel hästar blir gående med varandra när Cola öppnar upp emellan. Fasar även för hur det ska bli sedan när hingsten också kommer tillbaks upp till gården?! Nu går han på bete en kilometer därifrån.
Antagligen är strömmen i trådarna inte tillräckligt stark och med brunst i kroppen kan man tydligen ge blanka fan i om det tickar lite i tråden. Hon forcerar den bara i full galopp, så trådar ryker och stolpar välter. Stallägaren är lite förgrymmad över att ha fått laga stängsel precis varenda dag sedan Cola kom...

Annars så red vi ut nån halvtimme idag. Mest skritt men en liten stund i trav också. Det gick fint. Hon var bara lite tveksam till att lämna stallområdet, men när vi väl kommit iväg gick det bra. Traven blev väldigt trippig och kortstegad, men det blir väl något att jobba lite med senare när vi båda känner varandra bättre. Vi är ju fortfarande på upptäckarstadiet och när sadeln väl är insutten så kan vi ju också ta lite längre rundor.
Lyfta på hovarna gick bra idag också.

Lugnet i hagen

Ännu en händelselös liten film...  :-)

Men det som jag tycker är lite roligt är hur Ruffe fortsätter backa en lång stund efter att Cola redan lämnat platsen. Han ser helt förvirrad ut, över att hon har fräckheten att invitera till kontakt på ett sånt där rättframt sätt.

Själv piper hon bara som en liten gris och går vidare... ;-)

 

 Ett litet tips om man tycker att filmerna är i så litet format: Klicka på den lilla youtube-symbolen längst ner till höger på rutan och se filmerna därifrån!

Det ordnar sig

Sådärja. Det artar sig. Cola var kvar i hagen med Roy och Pompe i morse. Hon kunde även stå lugnt och fint i stallgången medan matte tramsade runt med borstar och svampar och salvor och sånt. Sedan provade vi det nya tränset i cob-storlek och det visade sig passa alldeles utmärkt. Bettet blev med finemang och fick godkänt av Frun.
Jag är fortfarande lite lite osäker när det gäller sadeln - dvs ifall vi kan ha den som den är, eller om jag ska skicka efter ett vidare koppjärn? Men eftersom det är precis på gränsen, så har vi det så här ett tag i alla fall, så får vi se sedan.

Friden i stallgången tog slut i och med att arabhingsten Crut uppenbarade sig. Madam Cola har ju satt igång att brunsta och är dessutom en helt ny bekantskap för Crut, som höll på att sätta i halsen av sitt eget gutturala läte när han fick syn på henne...  Han parkerades för säkerhets skull utanför medan jag gjorde klar Cola, men eftersom jag inte kände för att sitta upp två meter ifrån honom (den käcka upphöjda verandan är där) så startade vi dagen med att promenera. Det var en aning spänt i början, just att lämna stallet bakom sig, men det lugnade snart ner sig. Inne i skogen hittade vi sedan en trevlig stubbe där hon snällt stod stilla medan jag satt upp.

En trekvarts promenad varav en kvart uppsutten, blev det idag. Man lär sig av misstagen och jag vill ju göra rätt. Dvs sadeln måste anpassas korta stunder i taget i början innan den format sig efter just hennes rygg, för att undvika obehag för henne. Men jag kan säkert rida en halvtimme i morgon eller i övermorgon i alla fall.
Jag får väl erkänna att jag kände mig aningen nervös för att första gången rida henne ensam och dessutom på ett för henne nytt ställe, men hon skötte sig utmärkt.

När vi kom tillbaka, så fick hon lite att äta (lite mineraler med lusern) och hinken slickades noggrant. Därefter förvånade hon mig med att snällt och lydigt lyfta på alla fyra hovarna, utan ett enda lite viftande eller spark!! Jag kände visserligen att det fanns nån form av begränsning för hur länge hon kunde tänka sig att hålla upp varje hov, men man hann gott och väl låtsas kratsa ur lite skräp som inte fanns, för att sedan tala om hur duktig hon var!

Sedan blev det ytterligare anledning till glädje: Det var nyanlända stuggäster på ranchen i dag och två pappor strosade omkring med några barn i fem-till-sjuårsåldern som gick på upptäcktsfärd och var nyfikna på hästarna på barns vis. Fäderna stod en bit utanför stallgången där Cola stod och småpratade med varandra men jag hörde inte vad de sa. När hon sedan var i hagen och jag hade gått in för att fylla på hönätet och kom ut igen, så stod de och tittade på Cola som gick där närmast ingången. Då hörde jag hur den ene sa till den andre: ..."ja alltså den där är ju riktigt grann, den!"
Då kände jag mig så där barnsligt stolt. Över att hon är min! För även om inte jag kan ges någon som helst cred för hennes utseende, så blir man ändå stolt.  ;-)

Cola med bubbel

Hagar är till för att utforskas. Gränser är till för att sprängas. Kan man inte gå under eller över så kan man alltid gå rakt igenom? Ja ingen har sett hur hon gör, för tre av fyra gånger fanns ingen åverkan på någon stängseltråd, men efter den fjärde gången låg tråden nere längs en hel långsida...

Cola har liksom inte tagit in ännu, att det är meningen att jag ska vara hennes människa nu framöver. Det är av underordnat intresse. Vad som är intressant är att hon fått en FLOCK!!! Först var det ju bara en liten en, men så har hon alltså upptäckt att det finns en till och om hon ser till att slå ihop dem så får hon en stooor flock! Denna flock kan hon sedan styra och ställa lite med som hon vill - skitkul! Vill hon äta ur en hö-hög, så gör hon det, även om det står någon annan där innan. Vill hon gå åt ett speciellt håll, så gör hon det. Om där står någon annan så... tja, då går hon bara rakt igenom.
Hon är inte elak eller bits o sparkas utan bara väldigt nonchalant och tar liksom för givet att hon gör som hon vill. :-)

Ruffe är förstås fortfarande lite sur för att hon struntade i honom första dagen. Ibland går hon bara rakt fram till honom och lägger sin nos mot hans, men det är lite fööör framfusigt i Ruffes smak, så då börjar han vända baken till. Då piper hon och går raskt åt ett annat håll istället - alltmedan Ruffe fortfarande håller på att vända sig om. Sedan håller han på att gå baklänges en lång stund, innan han märker att hon inte ens är kvar där längre!
Ja jösses vad kul det är att titta på dem!

Idag hade vi lite löshoppning. Fem hästar var uppe på gården samtidigt och Cola började. Det dröjde några varv innan hon fattade att de första tre hinder skulle tas som studs och inte försöka få plats med ett galoppsprång emellan. Men när hon väl fattat det, så gick det jättebra! Då fick det räcka för henne. Men hon var ju redan uppe i varv av att ha flyttat hagar och flockar och nu hoppat och nu var alla kompisarna runt omkring, någon i paddocken och hoppade, någon gick omkring på stallplanen och ett par stod inne i stallet. Hon klarade ändå av att stå stilla och titta på i säkert tjugo minuter, men sedan började det hoppas och viftas och stampas och ryckas.

 Grimkaftet släppte i sin krok och min tumnagel fick ett djupt jack och jag fick ta tag i grimman och baxa in henne i stallet. Satte först in henne i boxen, som hon käckt var på väg att hoppa ut ur när jag vände ryggen till för att gå och hämta plåster till min tumme. Band då upp henne i stallgången, men eftersom det fortfarande gick hästar utanför åt olika håll, så gjorde hon snabbt nån sorts lappkast och stod plötsligt insnärjd och stampade med framhovarna, med repen ett varv runt huvudet.
Då bestämde jag att det fick räcka för idag. Prova träns kan jag göra i morgon. Jag ledde ut henne i hagen, där hon genast flög iväg genom alla hagarna till den bortersta... Suck! Jag hade glömt att vi inte hunnit stänga där emellan efter förra genomtrampet. Så det blev att göra om och göra rätt. :-)

Här har vi några av de mer rutinerade löshopparna. Överst en häst vid namn Korven. (?) Sedan har vi då Roy och underst är det Ruffe den store.
Tyvärr hann jag ju inte ta nåt kort på lilla Cola eftersom jag då var upptagen med att driva runt henne åt rätt håll i paddocken. Kanske att nån annan fick med henne på ett hörn? Får vänta och hoppas...

Rymling

Det har visat sig att den lilla damen har bytt hage två gånger nu alldeles själv. Inget stängsel är trasigt, ingen skada på hästen, men hon har gått i en annan hage än den hon blivit släppt i, både i går kväll och nu i morse.
Eftersom Roy varit borta över natten, så gissar jag att hon helt enkelt saknat honom och letat så gott hon har kunnat. Frågan är bara hur hon har burit sig åt?? På den sträckan mellan hagarna finns det visserligen ingen el, men ändå? Har hon krupit in emellan under- och övertråd? Får fixa el...

Hon var i alla fall alldeles väldigt glad när Roy kom hemåkandes i transporten igen, här på förmiddagen! De körde om oss där vi kom gåendes på vägen och hon gjorde stooora ögon när hon såg vem som vände sig om och såg på henne därifrån! Det var gnägg gnägg här och gnägg gnägg där och det blev så bråttom hem att matte fick göra sig jättebred för att inte bli "förbigången".

Idag började vi annars med lite rykt igen och kratsning av vänster framhov. De andra viftades det bara runt med åt alla möjliga och omöjliga håll och hon såg strängt på mig och sa att "en hov får jag låna. De andra ska hon minsann ha ifred, tack så väldigt mycket!!" Vi tog en paus från detta och gick ut i paddocken istället där det skrittades och travades och galopperades på volter. Det fungerade fint. Sakta av och göra halt på "wow", och byta varv vållade inga problem. (Detta noterades med tacksamhet, då jag själv inte är någon mästare på detta med longering, utan är i ständig träning.)
Men jag gör en notering till mig själv, att jobba mer på att få henne närvarande. (Vilket alltså egentligen betyder att det är jag som ska jobba på mitt ledarskap.)
Som det var nu, så hade hon oavbrutet huvudet vänt ut mot hagen och ägnade inte mig en blick. Att hon ändå gjorde som jag sa, visar väl på att hon kan det där med att multi-taska, ha ha!
Sedan hjälptes vi åt med att ta fram en bom och två stöd. Medan jag arrangerade dem gick hon bort och pratade lite med Pompe över staketet.
Därefter fick hon både skritta, trava och galoppera över detta lilla hinder, på volten. Duktig tjej.

Så tog vi en liten promenad igen innan det var dags att ta sig an de där tre hovarna som var kvar. Näää, lilla Fnysa, matte hade inte glömt dem! Lite mer viftande, ett par suckar och sedan en liten muta i form av en hötuss framför henne - så gick det faktiskt idag med. Ska bli kul att se när hovslagaren kommer hit den 23:e... :-)

Sedan har vi då hennes namn... Efter mycket "smakande" hit och dit för att se vilket som känns bäst i munnen och passar henne bäst, så ska hon här få heta Cola hädanefter.
Det har sina orsaker, men en är att när jag uttalar hennes dopnamn med min göteborgsdialekt, så låter det så hårt. Nästan militäriskt. Att jag sedan kallar henne både Skruttan och Snuttan och Fisan och allt möjligt är ju en sak, men hon ska ju bli kallad ETT namn av alla andra i stallet. Så folk vet vem man menar, liksom! Och idag när jag gick och gnolade på den gamla Kinks-låten "Lola" där de bl a dricker rom-o-cola, så blev det en sån där aha-känsla! Hon är ju en cool tjej, och så har hon en färg som nästan ser ut som cola.
Coola Cola. :-D

Dag två

Dag nummer två tillsammans med Skorpsmulan, under vilken det provades sadel - jo den kan nog bli bra - och träns. Tränset var dock flera centimeter för kort, så det får inhandlas ett nytt. Fredag kan bli en lämplig dag för detta.
Men själva bettet ska nog bli bra, även om Skruttan tyckte att det var ett väldigt underligt påfund att ta in ett löst bett i munnen, som alltså inte hängde ihop med ett huvudlag... Till slut fick vi kompromissa, så jag hängde på huvudlaget igen, med bettet fastsatt i ENA sidan. Då gick det minsann bra att gapa! :-)

Sedan hade vi en liten diskussion om huruvida det verkligen var nödvändigt att lyfta alla hovarna? Hon tyckte att det räckte med en. När någon av de andra väl kom upp en bit, så viftades det väldigt fram och tillbaka, varefter den stampades i golvet igen med kraft. Jag suckade. Hon tittade upprört på mig och suckade djupt hon med. Med särskilt betoning på utandningen.
Men sedan gick det faktiskt bra.

Så blev det långpromenad. Helt bekymmerlöst. Jag hade ju tänkt att hon skulle få bekanta sig med stället där det alltid brukar vråla från en hund i en hundgård alldeles vid vägkanten bakom lite buskar, där det även finns höns och en tupp. Men naturligtvis var hunden inte hemma och fjäderfäna sov...

Hon hade fått hälsa på stona i stallet idag när vi kom in och innan de gick ut, och höll på att ramla omkull av förskräckelse när lilla Ronja skrek högt! Men Ronja piper alltid så fort det är något, så det blir väl bara att vänja sig. :-)
Sedan öppnade vi den emellanliggande hagen, för att de även skulle kunna bekanta sig över tråden, så slulle hon kunna få gå med dem imorgon. Men det fanns ju inget intresse alls av detta. Hon gick bara direkt ut till Roy och blev minsann lite småbrunstig på kuppen. Roy flärpade med trynet i luften både länge och väl och hängde och slängde med det han hade, men i nästa stund när han vände sig tillbaka mot henne, så skrek hon till och vände baken till och kickade bakut. Sedan var det dags för lite panna mot panna igen, hur gulligt som helst... :-)

Långfilm

Det är nog inte många som förstår hur man kan sitta och glo på en så¨här lång film där "ingenting händer"! Men det är det där första mötet mellan hästarna som är så kul att ha dokumenterat. Och visst händer det saker egentligen. Små sidoblickar, någon som vänder någon baken istället för att följa med, nonchalans kontra intresse...
Och Skruttans lilla lycko-flämtning när hon hörde att Roy var på väg till hagen...
Men som sagt, ingen behöver titta. Filmen är för mig. Och för de förra ägarna! Det är dem jag hejar åt i början och de vet vilka de är! :-)

Farba

Idag kom hon! Klockan tio i tio på förmiddagen. Roy och Korven (hm, två andra hästar, alltså!) var inne i stallet och Farba/Skorpsmulan gnäggade lite och sa hej och de gnäggade tillbaka. Sedan ställde hon sig och mumsade hö i sin box medan jag betalade transporten, fick passet och lugnade ner mig lite.

Efter nån halvtimme tog vi en promenad i duggregnet. Det var väldigt nytt och spännande och hon tittade sig noga omkring och gick med sviktande steg. Roy och Korven skulle ut på ridtur och efter en stund märkte vi att de kom samma väg som vi gick, så vi fick följe hela vägen. Det kändes ju tryggt och bra!
Sedan blev det lite allmän borstning och smörjning av litet "sår" och mera höätning innan det var dags att släppas ut i hagen. Tanken var att släppa ut henne till Ruffe som redan gick där tillsammans med Pompe, eftersom det är Ruffe som är bossen på stället och brukar ta sig an alla nyanlända ston.

 Lilla Skruttan verkade dock måttligt imponerad av Ruffe. Jodå, hon hälsade och så, men sedan var det inte mer med det. Inte var hon intresserad av att följa efter honom inte, när han gick före genom en öppning och stod och väntade. Han tog ett varv till, men nejdå - han fick inte med sig henne nu heller. Efter en stund blev det tydligt att hon väntade på någon. Roy.

När hon hörde att han var på väg sprang hon genast bort till insläppet och mötte honom och efter att de hälsat ordentligt - vilket de faktiskt inte gjort innan - så följde hon omedelbart efter honom och ställde sig att beta tätt intill! ;-)

Därefter följde en alldeles odramatisk och tämligen händelselös tid av "hästar som betar i hage". Det var som om alla redan känt varandra i ett tidigare liv.