lördag 31 januari 2015

Blandade känslor

Suck, ja idag känns det lite sisådär. Fast det är bara en liten del av det negativa som Cola har nån skuld till. Det är att det börjar med det där envisa ryggandet. Idag igen. Att det kan vara så himla roligt att rygga?? :-P
Vi hinner nästan bli osams på allvar. Men vi håller oss till just den stunden bara och efter det så traskar vi framåt i rask takt. Det blir lite rodeo på stället idag med inför galopperna men annars går det bra.
Det som "förstör" nästan hela dagen för mig, är att vi får skäll av en ilsken karl för att vi rider längs kanten av hans åker. Han står i en liten skogsdunge och gormar åt oss på långt håll, så jag ser inte vem det är. Han låter ungefär som om han skäller på en unge som med flit kraschat hans ruta för tredje gången när han vrålar att "ni fattar väl att ni inte kan rida omkring på åkrarna hursomhelst!! Det är privat mark! Ni får hålla er på vägarna och rida!!"
Jag ville hemskt gärna svara att ja det är därför jag rider i kanten, runtom åkern!
Men svarar bara att "Ok, då vänder vi väl då!" (Måste det reageras så ilsket?!!!)
Cola som bespetsat sig på en alldeles jättehärlig galopp där längs kanten upp till vägen, blev jättebesviken och taktade irriterat tillbaka och bajsade sedan mitt i alltihopa. Kan slå vad om att detta bajs också kommer att störa!
Jag rider aldrig här på vår eller sommar. Men trodde väl ändå inte att det skulle göra någon skada att rida på kanten, på vintern?

När vi kommer tillbaka så rengör jag hålrummet i hovkanten igen och desinficerar och smetar i lite tjära. Sedan får hon lite godsaker att äta innan jag släpper ut henne och själv sätter igång med att mocka hagen.
Fy fan. Det är så in i helvete tungt att köra kärran för det är så vansinnigt tjockt, och mycket som ligger runtom foderbordet där sex hästar står och äter. Det är nedtrampat hö som blandats med skit och urin och jord och det är dessutom segt och svårt att få att hänga med på grepen. Det är meningen att där ska mockas ur varje dag. Det är möjligt att det blir så mycket nedtrampad gegga på en dag, men annars tar folk inte där runt foderbordet utan bara de högar som ligger i hagen? Efter fyra kärror orkar jag helt enkelt inte ta mera för mina handleder vägrar lyda när jag ska köra kärran och jag kommer heller inte över den mjuka svackan som är mellan uppfart och gödselplatta så jag kan alltså inte komma så långt upp som jag borde, utan blir tvungen att tippa av skiten alldeles i början. Sorry, men jag klarar faktiskt inte av det rent fysiskt!

Nu sitter jag med en kopp kaffe och ett par darriga handleder och en väldigt sur eftersmak i själen. Det är lite dumt, men jag tar alltid så vansinnigt illa vid med när någon skäller på mig, när jag inte tycker att jag gör nåt fel!! Och när jag tvingas svälja det och inte svara emot, eftersom de äger, de har makt och de kan göra tillvaron riktigt, riktigt sur för ryttare om de skulle vilja.

Det känns dessutom extra taskigt när man hör från en massa andra ryttare på andra ställen i kommunen eller i landet för övrigt, som berättar om hur härligt det är att kunna galoppera på stubbåkern eller rida där över huvud taget på vintern när det är tjäle.
Och att då rida runt om?! Närmare kusten, på slättlandet, tillhör det vardagen att rida längs med, runtom och i kanten på åkrar. För vilken skada gör det? Nu talar jag alltså om sen höst och vinter. Jag menar naturligtvis INTE att man ska kliva rakt ut i grödan heller!! Det skulle jag aldrig få för mig. Inte ens en stubbåker om man inte har tillstånd. Men jag menar bara att det är konstigt så olika det kan vara - att vissa ger tillåtelse till detta och andra menar att man förstör. Punkt slut. Om det vore så, skulle väl ingen bonde ge tillåtelse?
Suck.



fredag 30 januari 2015

Hovvård på G

Igår blev det longering efter jobbet men idag blir det ridning. Mera blötsnö har lagt sig över bygden. Två hästar i stallet har fått bärrandsröta och nu står Cola på tur! Hon har ingen synlig röta än, men hovväggen har släppt en liten bit från bärranden på ena bakhoven så där är nu ett djupt hålrum. Jag karvar så gott det går med en hovkrats, tvättar och sprayar ner desinfektionsmedel, samt knör upp en liten tuss med bomull indränkt med jodopax. Det är inget stort hål så det är svårt att komma åt att göra något. Lillstrumpa är så duktig med att hålla bakhoven still, så jag riktigt häpnar. Visst vevar hon lite ibland, men det går bra att få stopp på igen.
Det är väl inte så himla effektivt men på tisdag kommer en hovvårdsspecialist, tillika fena på barfotahovar, så hon ska förhoppningsvis verka bort lite så man kommer åt. Sedan får hon ge råd om skötsel. Jag vill även få lite allmäna åsikter om Colas hovkvalitet och se på några olika boots, som denna tjej också provar ut och säljer. Om hon bedömer att det skulle kunna funka, så vill jag gärna försöka låta henne gå barfota på alla fyra. Och ha boots om/när hon ömmar. Så kanske hon kan börja sätta ner trakterna först istället för att landa på tån med framhovarna, för det är ju inte så bra i längden.


Varför stå längs med stallgången, när man kan stå på tvären? Sötnöt.


Snön är vit men våt att rida i, men det funkar ju ändå tack vare snösulorna. Vi behöver "bara" rygga de första tre, fyra minuterna idag innan Cola ger med sig och sedan är det rätt lugnt med det mesta. Vi både travar och galopperar en lång stund och hon halkar bara till lite grann ett par gånger med baken.   Ett par saker under vägen är tydligen livsfarliga men jag begriper aldrig riktigt vad. Men så länge hon bara kastar sig "ner i backen" och slamrar runt på stället så går det ju an, hi hi. Det är värre när de far iväg nånstans helt plötsligt.

tisdag 27 januari 2015

Dampelidamm...

Funderar lite på punkt fem i förra inlägget. Man kanske kan ändra det till "Nästan fullt ridbar efter tolv dagar..." Eller nåt.
För idag har hon definitivt en släng av damp eller nåt. Det börjar ju med svårigheten att komma ifrån stallområdet. Vi håller på med att rygga, (i färdriktningen,) försöka gå framåt, rygga, försöka framåt osv i säkert en hel kvart. Varje gång vi ryggar, gör hon det snabbare och snabbare och öronen viks tillbaka och till slut nästan springer hon. Men ändå ska hon inte gå framåt, nehejdå, inte!! Hon är så irriterad att jag börjar undra om hon tänker resa sig också i protest?

Men till slut tröttnar hon i alla fall på detta envisa ryggande och går framåt. Hurra. Check.

Men något ska man ha för sig när man är en liten häst som haft stimulansbrist en dryg vecka, så vi börjar med att kivas med vattenpölarna i början av turen, som matte säger att hon ska gå igenom, eftersom matte inte vill vistas under granarna vid sidan. Efter lite tramsande, så tar vi oss igenom. Check.
Nästa sak blir en halv kapad gran, som vi visserligen gått förbi förr, men då hade den ju inte snö på sig. Först vill hon inte gå förbi, sedan ska det gå jättefort och så dyker hon mot marken i en tvärstopp. Men förbi kommer vi. Check.

Men matte muttrar. Vi tar långa backen och trav föreslås. Med krullad nacke kommer hon upp i en trav med steglängd på höjden istället för längden och när det plötsligt blir barmark så är det också farligt och det tvärnitas. Efter detta så är hon stel i precis hela kroppen, men vi tar oss ju framåt i alla fall, uppför hela backen. Jag känner hur det kryper i kroppen på henne. Lite senare tar vi ett längre travpass på plan grusväg (belagd med snöslask) och när vi viker av upp mot Platån så börjar hon hetsa upp sig igen.
Jaaaa! Du fåååår galoppera här!
Hon gnyr till lite, kastar med nacken och sätter av i en förvånansvärt återhållsam galopp ändå, men den blir inte så lång för det ligger ett par träd i vägen där vi måste sakta av och gå runt innan vi är ända uppe. Men det är branta backar och en aning andfådd blir hon ändå innan vi är uppe.


Det blir mera trav på hemvägen och när vi kommer till ytterligare en backe som inbjuder till galopp, så får hon tillåtelse till detta. Men jag måste ha gjort någon ytterst liten - omedveten - förhållning i tyglarna precis i starten, som får henne att stanna istället och köra en hel serie med rodeo-språng på stället. "Hallå där! Jag är faktiskt jättegammal! Gör inte sådär med mig!" Jag känner mig både skräckslagen och full i skratt samtidigt.

Men botemedlet är helt enkelt att släppa på tygeln och mana fram henne, så blir hon så glad så!

Sedan blir det skritt resten av vägen hem, som dessutom mestadels består av långdragna nedförsbackar. Men hon känns faktiskt nöjd och glad nu. Hon vill ha jääättelång tygel och skrittar på i ett raskt och gungande tempo som ändå känns stadigt.

En något påfrestande tur för lilla mig, men jag vet att det blir bättre om hon rids regelbundet. Tyvärr blir det inte så mycket regelbundenhet nu pga vädret...
Tur att hon är så söt, som sagt. :-D

måndag 26 januari 2015

Positivt tänkande

Sitter innanför fönstret med blötsnön/regnet forsande ner utanför och roar mig med att klura ut saker att vara glad över ändå. Alltså saker i tiden - inte sånt där allmänt som att vara glad över att leva och ha hälsan och sånt. Jag kommer faktiskt på en del.

1) Muggen/raspen på kotleden är nu alldeles helt borta och stället är täckt med vit fin päls.
2) Lillstrumpa har det bra med sina kompisar i hagen, även om hon kunde vara snällare mot stackars Navi.
3) Fick trots detta info om av stallägaren häromdagen, att vid ett tidigt morgonbesök, så hittades både Cola, Navi och Chatel sovandes på rad inne i ligghallen! Det enda hon beklagade var att hon inte tog ett kort av dem.
4) Sannolikheten att detta väder ska fortsätta i evighet är väldigt liten - mikroskopisk - och vi går redan mot ljusare och varmare tider.
5) Cola är fullt ridbar även efter tolv dagar utan ryttare på ryggen. (En del hästar skulle vara helt stolliga.)

6) Cola är söt och hon är min, hi hi. :-) :-) :-)


söndag 25 januari 2015

Bakom dimman döljer sig...


Oj vilken dimma! Men fram på dagen kommer solen fram där bakom och lyser upp det en smula! Väldigt vackert, blir det! Men den hinner ju blekna betydligt till halv fem när jag "sluppit ut" från jobbet.



Navi poserar framför dagens sista ljus.


"Tjena matte, har du några morötter till mig?" Jodå, det har hon och när de är slut så blir det hönätet igen. Jag mockar skit i en timma, tills mörkret gör att jag inte kan se dem längre och då får det vara bra för idag.


fredag 23 januari 2015

Nya skor. Eller inte.

Idag är det nya skor som gäller. Fram får Cola skor med både snösulor och broddar, medan hon får bli barfota bak igen. Alldeles för halkigt att gå med obroddade skor i hagen och de får inte ha broddar bak där.
Medan Cola snoozar av sig det lätt lugnande medlet i en box, så mockar matte hagen och är färdig att kräkas innan det är klart. Tio skottkärror blir det, inräknat dem med nedtrampat höspill blandat med skit.
Men nu ropar Lillstrumpa inifrån stallet att hon har snoozat färdigt och vi tar en promenad. Ett par gånger halkar hon till rejält på bakhovarna och blir märkbart irriterad över detta, slänger med huvudet och glor på mig. För naturligtvis är det mitt fel. Men sedan går det bra och på hemvägen tycker hon att trav vore på sin plats. Det blir ryggning istället. Matte är lite tråkig idag. Dessutom tar hon ett fint porträttfoto, som visar sig inte alls bli så fint eftersom det är imma eller nåt på linsen.


När vi kommer tillbaks, blir det istället några varv i galopp i paddocken i longeringslina. Detta är våldsamt roligt och går i väldigt högt tempo ackompanjerat av sådant högt trumpetande och fnorkande och fint svanslyft att alla andra hästar stannar upp med det de håller på med för att istället ställa sig i rad längs stängslet för att titta.
Därefter är det dags för en - enligt Cola - alldeles för sen andra-frukost. De andra är klara för länge sedan med detta och står och dåsar på andra sidan lösdriften, medan Cola dyker med huvudet före djupt ner i höet.



Efter en stund meddelas att paus från ätandet är på sin plats, och lite närkontakt önskvärt.

Så då försöker sig matte på det där med selfies ännu en gång. Eller fem. Det går lika dåligt som alltid, att gissa vad kameran ser i sin sökare, ha ha ha!


Nu försvann ju denna dagen och det är arbete sju till fyra två dagar i sträck, så det blir väl ingen ridning innan måndag då. Men lite mer longering med glada skutt i paddocken, ska vi väl ändå hinna med...

Ser nu på smhi att i morgon ska det snöa rejält o vara minusgrader. På söndag solsken och minusgrader. Men på måndag, DÅ ska det regna utav bara h-e och vara typ fem grader varmt!!!
Vad ska man säga om det?? Om man inte räknar med svordomar? Det känns som att det är lika bra att lägga ner hela skiten fram tills våren!!!!

onsdag 21 januari 2015

Klabb och elände

Jag och Cola undrar vad det egentligen är meningen att man ska kunna göra med det här äckliga vädret egentligen? Inte kan man rida, nej man kan inte ens gå långsamt fram en hundra meter eller så, utan att det bygger höga stolpar av fuktig snö under hovarna, som gör att fröken häst faller framstupa, vrickar fötterna och till slut vägrar helt.


Vi ställer oss som förolämpade frågetecken och inväntar fredagen då hovis ska få slå på både snösulor och broddar. Sedan väntar en jobbhelg som gör ridning omöjlig... Åååh, vad jag längtar åtminstone till ljuset! Så man kan se att göra något även efter en arbetsdag!

söndag 18 januari 2015

Inpackning och ryggningar

Idag regnar det. MEN det är bara duggregn och eftersom det nästan är att räkna som uppehåll i dessa tider, så är det alldeles utmärkt ridväder.
Jag utrustar mig med en grimma och går ut i hagen.
"Cooolaaa!"
Hon står långt nere i skogsbacken och tittar på mig. "Kom nu tjejen, ropar jag."
"Mmm, jag ska bara..."
"Neeeej! Snälla!!"
Men joo då, benen på hästkraken viker sig sakta men bestämt och så rullar hon sig i sörjan så det står härliga till.
Sedan kommer hon. Våt jord ända in i öronen.

En stund senare bedömer jag ändå läget som att det går att lägga på en sadel och så ger vi oss iväg.
Men nu var det ju dags att testa matte lite igen. Ungefär där stängslet till hagen tar slut, så stannar Madam. När jag skänklar så krullar hon bara ihop sig och hystar upp bakdelen i något fånigt som ska likna en bakutspark. Öronen viks bakåt. Men nu är det dags att lyda goda råd från tidigare ägare. :-)

Jag vänder henne och vi ryggar i färdriktningen, sex, sju steg. Det går finemang. Prövar att vända och gå framåt. Nehej, det blir samma som förut. Helomvändning och ryggning i rask takt igen. Vi gör om denna procedur tre eller fyra gånger, och se där - sedan passar det minsann damen att gå framåt igen! Vi tar oss fram den första lilla biten i raska serpentiner, så hon ska ha något att koncentrera sig på och sedan går hon som en klocka. :-)


Idag rider vi i alla gångarter och det går så bra så. Efteråt blir det baklucke-godis (morötter) och allmän avborstning av nu torkad gegga från inpackningen.
Sötnos.

lördag 17 januari 2015

Skritt i brant backe

Idag blir det ridtur. Uppehåll och sisådär tre plus får man väl vara nöjd med. Dessutom får vi sällskap på turen, vilket är både sällsynt och roligt.
Det jagas gris på hela denna sidan landsvägen idag. Sexti - sjutti man med lösa hundar vill inte ha ryttare att ta hänsyn till, så det blir till att ta sig över till andra sidan. Och det är ju inga problem. Eftersom fröken Lillstrumpa mest gått och skrotat i hagen i tre veckor nästan, så blir det skritt så gott som hela tiden. Men en rejäl tur blir det, fylld med så många branta backar att det pustas och flåsas både här och där minsann! Tror att två små arabdamer kommer att känna av detn här turen i sina små rumpor i morgon...


Kort paus för att kolla på utsikten över Kinnasjö. Navi (ridsällskapet) ska bli distanshäst när hon blir stor, så det gäller att träna konditionen. :-)


Träbron känns en aning slipprig efter allt regn, så den går vi över på detta viset. Hellre det än en orolig häst som steppar runt och fläker sig.

Det blir en härlig uteritt och vi får hoppas det inte dröjer för länge till nästa gång! Även om smhi:s karta inte alls ser särskilt kul ut...

måndag 12 januari 2015

Det är bara vatten...

Det är inte så att det är jättekul att promenera i femton sekundmeter och regn på tvären, men det går. Och det blir i alla fall bara mycket roligare med en glad och trevlig arabdam till sällskap, och som dessutom inte verkar bry sig om vädret! När vi kommer till banvallen knycker hon lite på nacken och tycker att vi ska springa lite, så det gör vi. Men stackarn har ju fått en så gammal och sliten matte som inte orkar springa alls särskilt länge, så det får bli mer springande en annan dag. När vi kommer till den jättestora vattenpölen som är som en mindre sjö, säger jag glatt att "idag har matte stövlarna på sig, så nu kan vi gå rakt igenom!"
Det är en häftig känsla att vada ut i tio centimeter högt vatten bara för att upptäcka att gummistövlarna inte är vattentäta!


Så försöker vi oss på att ta ett par selfies, vilket inte blir så lyckat trots att Lillstrumpa står så stilla och fint och ler in i kameran. Det är det där med att veta vad kameran ser i sitt öga när fotografen själv står på motivets sida...
Till slut tar matte ett kort på bara Lillstrumpa istället. Som hade blivit bra om det inte varit så suddigt.

Sedan är det dags att försöka mocka ur hagen. Det ser inte ut som någon har ägnat sig åt det de senaste dagarna. Den skit som inte är nylagd är utplattad och vattnig och runt foderbordet är det massor (MASSOR) med hö-spill som trampats ner i skit och blandats med vatten och jord till en härlig sörja som liksom hela tiden sitter fast i det som ligger ijämte, när man försöker lyfta med grepen. När jag lyckats fylla kärran till 3/4 så har det runnit av sig lite och den är nu även halvfull med skitvatten, som väger ton. Jag lyckas tippa ur lite men det väger multum i alla fall. Jag lyckas baxa iväg med en kärra och tömma på gödselstan och sedan fylla en till. Men sedan säger min handled ifrån. Den bara viker sig, när jag vill tömma. Det går inte mer. Även handlederna är för gamla...
Jag slänger iväg ett sms till de andra och förklarar faktum och hoppas att någon kan ta traktorn till hjälp att skrapa ihop resten av eländet i hagen. Det är nog tjugo skottkärror till eller nåt. Nya tag i morgon, och ny skit!

onsdag 7 januari 2015

Sol och planering

Klabbsnö och strålande solsken. Men de har lovat att snön ska regna bort i natt. Vi tar en promenad idag igen. Snöklabbet bygger stolpar, men de släpper ganska fort och lätt som tur är. Promenader är något som jag - JAG - verkligen behöver! Långa raska promenader tillsammans med ett mindre intag av kalorier. Så kanske jag kan ha lättat något när vintervilan är slut för Cola. Jag vill ju inte att hon ska behöva släpa på mer vikt än nödvändigt!

Det känns ju väldigt lätt det här, nu INNAN min nya diet egentligen ens har startat! Jag köpte mig en hushållsvåg idag i alla fall och jag tänkte mig någon form av 2:5-diet, och på de där två är det naturligtvis väldigt strängt, men på de övriga har jag tänkt mig mera normalt, med lite choklad/godis på lördagen samt någon kaka till fikat de övriga dagarna. Och inte som nu: allt av allting alla dagar, och mycket!
I morgon är min första dag med ett intag av max 500 kalorier! Tänkte mig torsdag och lördag denna veckan, då jag jobbar kvällen. Sådär, nu har jag berättat om det. Så nu måste jag väl hålla det också!! Jag räknar med att åtminstone de fyra - fem första sådana dagarna (alltså under ett par veckors tid) kommer att bli väldigt tuffa och griniga...

För övrigt har Cola nu haft ytterligare tre dagar på sig att bossa över nykomlingen. En stallkollega, tillika arbetskollega, sa igår när hon kom till jobbet: "din häst är jättearg på den nya...!"
"Ja jag vet," sa jag. "Hennes öron har nog snart fastnat i det där bakåtslickade läget!"
Valackerna turas som tur är om med att ta sig an den nya och hänga med henne när Cola kört bort henne från foderbordet. Och Cola har tagit tillbaks Mario. Han får inte vara med Navi, som den nya heter!
Navi är bara tre, eller förresten det är ju nytt år, så hon räknas väl som fyra i år då, och har fina polska anor i sin stamtavla.  Men jag har ännu inte träffat på ägarinnan i stallet sedan hon kom.

Hoppas att de kan lära sig umgås på ett bättre plan framöver. De har ju dessutom det gemensamt, förutom rasen då, att de är de enda hästarna i stallet som är oklippta och går utan täcke! :-)

söndag 4 januari 2015

Piska och morot

Solen skiner så dant idag, så det blir en promenad igen. Vi har med oss spö idag, bara ifall att. Men mest för att peka med när hon ska flytta bak- resp. framdelen. För man kan ju inte hålla på med att bara gå rakt fram precis hela tiden heller.
En bit ner längs vägen står en jägare och väntar på sin hund, som tydligen hittat ett byte nånstans inne i skogspartiet där. Det är ju spännande men när vi en stund senare hör ett par gevärsskott så väljer vi att gå en annan väg tillbaka...
När vi kommer hem så är det bråttom tillbaka ut i hagen igen. Det är nämligen så att det har anlänt en nykomling i flocken idag! Ett arabsto som jag ännu inte vet något som helst om. Mer än att Mario, Colas (o)trogne vapendragare, tydligen blivit lite kär.



Cola däremot bryr sig inte om vare sig härstamning eller annat. Det som är viktigt är att hålla nykomlingen på plats! Själv blev hon minsann mycket trevligare bemött när hon var ny! Det jagas hej vilt, kors och tvärs genom hagen och jag noterar att det till slut är Cola, Ruffe och Chatel som står och äter vid foderbordet, medan de andra står och hänger en bit bort och väntar på sin tur. Men vi får väl se hur det blir framöver - det är Cola, Chatel och nykomlingen som ska gå ute tillsammans på nätterna.



Cola är alltså damen utan öron...

lördag 3 januari 2015

Nästan borta med vinden

Idag blåser det bara. Jämfört med igår, då man absolut inte kunde använda ordet "bara" ihop med blåsten. Dessutom finns ingen is kvar på vägarna. Jag bestämmer mig för promenad. Ridning på allvar är ingen idé att sätta igång med ännu i alla fall.
Vi tar vägen genom sommarhagen och bort till den förrädiska kohagen, med den skymmande kullen i mitten.
Korna syns inte till och vi passerar, gloendes in mot hagen, både hon och jag. När vi är nästan förbi, stannar vi. Jag vänder henne mot hagen och väntar en stund. Jodå, nu dyker det upp några kossor balom kullen. De tittar intresserat på oss, men kommer inte ända fram. Cola tittar modigt tillbaka och får en godisbit. Vi står där en stund, i hopp om att hon ska bli mer avslappnad, men till slut fortsätter vi förbi stället och ner på grusvägen som går bort till nästa ställe. Där har de nämligen två hästar och där har vi inte passerat någon gång ännu.

Vi passerar på den smala vägen framför hagen och hästarna där tycker det är jättespännande med besök av ny okänd häst och kör idiot-race genom hagen med bocksprång och stoppsladdar vid stängseltråden. Cola blir väldigt högrest och går med sviktande gång, men gör inte direkt någonting. Jag stannar henne varje gång de två inne i hagen gör en ny rivstart och dessemellan gååår vi. En bit längre bort på vägen vänder vi och passerar hagen en gång till åt andra hållet. Samma sak upprepar sig och vid det här laget är Lillstrumpa väldigt uppspelt och vill hemskt gärna fara med dem i deras språng men jag lyckas hålla henne i skritt.
Även efteråt, sedan vi sedan länge passerat och hästhagen är utom synhåll, är hon så till sig i trasorna att hon piper, gnäller, grymtar och ruskar kraftigt på hals och huvud och taktar och skriker högljutt som om vore hon värsta hingsten. Hon nafsar även lite lätt efter min hand när jag gör förhållningar i grimskaftet med den - precis som Crut, hingsten, gjorde ibland!
Jag känner mig just då väldigt, väldigt liten och får ett ögonblick lust att ringa någon efter hjälp! Men telefonen saknar täckning där och det är väl lika bra, för jag hade väl inte fått nån hjälp av någon ändå...

Eftersom jag känner mig så feg, så vågar jag absolut inte gå samma väg tillbaka förbi korna en gång till idag, utan det blir den långa omvägen på flera kilometer. Jag får morska till mig och det blir många halter och ryggningar under den närmaste kilometern eller två, eftersom hon helt glömt bort att hon ska hålla sig bakom mig. Men så småningom går hon hyfsat igen och när vi närmar oss stallet går hon som vanligt, en meter bakom.
Jag är ganska säker på att det inte är enbart kor och hästar som fått henne så ostyrig idag, utan det beror säkert till lika delar på att hon bara fått gå i hagen senaste veckan!
När vi väl är i stallet igen och jag får armarna fria känner jag hur fruktansvärt ont i muskelfästet på utsidan överarmen jag har! Jag kunde ju ha bytt grimskafts-arm, men det hade jag ju ingen tanke på då, så jag har ju gått med den armen i en spänd ställning hela tiden. Ja ja, det blir lite avslappningsrörelser med den ikväll då... :-)