tisdag 31 mars 2015

Lerinpackning

Med både ösregn och hagelskurar under dagen, så blir man ödmjukt tacksam över uppehåll lagom tills man anländer till stallet efter jobbet.
En god stund får dock ägnas åt att kratsa bort en herrans massa lösa hår och våt lera från hästen. Men sedan ägnas lite extra tid åt halsen och pannan och bakom öronen, för det är ju så skööööönt!! Cola njuter i fulla drag!

Det är pigga springben idag, men tvärbromsen ligger nära när en fasansfull gren uppenbarar sig i diket. Det krävs en stunds övertalning för att över huvud taget kunna passera den. Sedan finns det ju farliga små pölar med blänk i eller vita fläckar med hagel också...
Men på det hela taget går det ypperligt idag och hon får springa så mycket som möjligt. På hemvägen får vi bevittna hur en man försvinner spårlöst och det känns ju lite otäckt. Till och med jag blir lite konfunderad. Vi ser honom på håll framför oss, när han försvinner från vägen åt vänster, mellan två träd. Just där han befinner sig är det en avtagsväg plus att det är glest mellan träden och öppna åkrar kantar vägen han svängde ner på. Cola har bråttom, som hon brukar ha när hon ser något mystiskt röra sig längre fram, och vi galopperar... men när vi kommer fram så finns inte ett spår av mannen ner längs vägen. Helt försvunnen. Mycket mystiskt. Cola är övertygad om att han gömmer sig och ska hoppa fram och överfalla henne närsomhelst.

Efter ridturen får irriterad matte jaga liten hund över hela området! Den är instängd i sadelkammaren och det kan ju inte jag veta, så den slinker snabbt ut mellan benen på mig när jag öppnar för att kånka in med sadeln.

lördag 28 mars 2015

Sol i sinnet

Först åker vi iväg idag för att titta på ett sex dagar gammalt litet föl. Helium, heter han och är så otroligt söt så man blir alldeles knäsvag. Inte fux, som sin mor och som jag fått för mig, utan brun, kommer denne lille herre att bli och små små tänder håller redan på att sakta växa ut i den lilla överkäken!



 

Helium vaktas mycket noga av sin ömma moder Lillan, som är en mycket bra men väldigt vaktig mamma åt sin vilde son. "Snap, snap, snap.."  ;-)

Det blir en trevlig förmiddag med lika trevligt sällskap och fika ute i solskenet och även om vinden är kall så är kaffet varmt och Bolins kaffebröd smaskigt. ;-)


När halva dagen snabbt har försvunnit där, så är det dags att ta sig en tur till Lillstrumpa för en ridtur.
Jag kan notera att IDAG börjar hon äntligen fälla vinterpälsen! Så nu behöver jag inte oroa mig för det i alla längre! :-)
Igår hade vi ju en liten longerings-session i paddocken, där det stegrades i vänstervarv i vanlig ordning, men sedan travades snällt på i båda varven. Så idag ska vi inte ha sådana där konstigheter för oss. Efter bara en liten stund sugs vi in av en vind som är så stark att jag blir rädd att vi ska lyfta och jag tänker att ska det vara så här idag, så vet jag inte om jag vill. Men det lugnar sig och blir en trevlig tur. Jag rider "fel håll" idag, bara för att förvirra begreppen och skoja till det lite och när hon sedan tror att nu ska vi hemåt, så blir det en sväng till, även nu åt "fel håll" alltså. Så galopperna blir aningen tveksamma i början eftersom detta alltså nu är en alldeles ny och obekant omgivning, hi hi! Men sedan går det ju bättre, för att inte säga riktigt bra.
Men vi träffar ju förstås på en ondskefull koltrast med illgult näbb, som sitter och smyger i en lövhög!! En snabb reaktion med sidoskutt av min ädla springare gör dock att vi överlever även detta hot.


tisdag 24 mars 2015

Sol och vår!

Matte kommer från frissan med mycket mindre hår på skallen, men Lillstrumpa verkar ha alla hår på plats fortfarande. Solen strålar oväntat idag och när jag burit in sadel i stallgången och hämtat grimman, så står foderbordet alldeles obemannat i hagen!!! Kors i taket och jubel i busken!

Längre ner bland träden hittar jag soldyrkarna. Det rullas, gnags på träd, äts på grankvistar eller bara dåsas i solskenet.

 Royal Flush


 Chatel. Nya ledarstoet när Ruffe flyttar???

Bark är gott...

 En häst gnäggar  långt från andra sidan landsvägen (en hage, en å och en skogsremsa och landsväg och ytterligare en hage emellan!) och alla hästar lystrar! Roy svarar och sedan flyger alla hästar iväg som på ett startskott!

Cola var för snabb för kameran, men rumpan kom i alla fall med! :-) 

 Mario och Cola far iväg. Om man inte ser vem som är Cola så är det bara att titta på rumpan!

 Efter några fartfyllda varv, så var uppvisningen slut och alla ställde upp sig snyggt på rad. Bara till att gå och hämta sig en häst!

Vi tar bara en liten kort tur på en trekvart idag. Förbi kalvhagen och runt Fällesåsen och banvallen tillbaka. Bara njuter av solen, mest skritt, men lite trav och galopp blir det också.
Efter turen mockar jag hagen och det är ett riktigt trivsamt göra när solen skiner och marken är torr. Bäst att passa på att njuta, för det ska visst bli regnperiod igen, sägs det!



måndag 23 mars 2015

Att springa sig lugn

Idag är det minst lika grått, blåsigt och råkallt. Brrr... Men jag sadlar Lillstrumpa och vi ger oss iväg och efter en stund finns det inget som heter kallt längre. Jag tar av mig handskarna och knölar ner dem i fickorna. Jag gör halt precis bredvid några illasinnade tallruskor som ligger vid en stor sten jämte vägen, när jag gör detta. Så kan snuttan få passa på att göra sig bekant med dem under tiden, hi hi!

Vi rider en lite längre tur, varav den bortersta biten på för henne ny mark. Det är inte klokt så bra det går när jag driver på henne lite extra och låter henne jobba i trav eller galopp längs de sträckor som hon blir spänd och /tittig, istället för att försöka skritta henne lugn som jag gjorde innan! Gullhöna!
Nu är främst mina största farhågor alla hagar på en mängd olika ställen som snart kommer att befolkas med nötkreatur av olika raser. Särskilt dem som man måste gå nära för att komma förbi. Huuu, hur ska jag våga?

söndag 22 mars 2015

Mormors lilla kråka...

Än slank hon hit och en slank hon dit, däremellan spänd som en stålfjäder. Jodå.
Det blev en massa minusgrader igen men ingen snö som väl var. Bara lite regn. Och blåst. Matte hatar blåst. Hade berett sig på en hispig häst igår, men icke då. Hur sansat som helst.
Vid insläppet igår kväll - av dem som ska in i box alltså - så stod först ingen att hitta. Alla var på utflykt inibland träden och gömde sig i kolmörkret.
Alla utom Cola då, vill säga. Hon stod i ensam majestät vid foderbordet med nosen nedkörd i höet och tuggade och tuggade!
Började undra om hon fastnat där på nåt sätt?

Men idag däremot! Alla springer omkring i hagen på ett högst virrigt sätt när jag kommer till stallet. Ingen ordning alls.
Och väl ute på rundan, så är det alltså helspänt idag. Stirrar med fasa i blicken på allting, från vattenpölar till stenar och andra oförklarliga saker. Flyger hit och dit eller går stel som en pinne i kroppen. Dessutom hänger bakdelen inte riktigt med heller. Hon liksom "tappar" den rejält under sig några gånger. Men annars går hon väl som hon ska.

Jag ändrar den tänkta rutten till en annan, något kortare, med mindre klivande i skog. Tycker hon snubblar tillräckligt som det är, på platta marken!
Till slut får jag henne att gå fram ordentligt i traven och då äntligen slappnar hon av en smula och blir mjukare i kroppen.
"Nu får du ta i, så får du springa," säger jag när vi kommer till backarna upp till Platån. Och det gör hon ivrigt. Men hon är allt tvungen att pusta lite emellan varje backe ändå. Det är fortfarande lite dåligt med flåset och fler kilon som måste springas bort. I lagom takt och helst utan överansträngning.
När vi sedan är nere igen och på väg hemåt, så försöker hon plötsligt mopsa upp sig. (Igår skröt jag om henne för en annan i stallet. "Nu har Cola slutat att bocka", sa jag.) Men nu vill hon ta kommandot och grymtar ilsket när jag vill att vi ska trava lite först. När jag sedan fattar galopp blir det en stark nacke som kastar sig framåt, nedåt, samtidigt som hon hoppar jämfota i nån slags knasgalopp på stället! Jag får ryta till, bryta av och driva på i trav igen några steg och göra om fattningen. Nu lyckas hon hålla sig i skinnet och vi galopperar på normalt sätt längs sjön och upp till Fällesåsen.

Väl hemma i stallet igen, så är hon så nöjd och lugn. Jag känner och klämmer över hela kroppen på henne, samt alla ben, så inget verkar svullet eller varmt eller ömt. Under tiden står Cola och slickar (!) ihärdigt på ett täcke som hänger på en boxdörr, och verkar helt oberörd.
Hon har bara börjat fälla ytterst lite vinterpäls ännu. Undrar varför? Flera andra jag pratat med, säger att deras hästar fäller jättemycket nu sedan någon vecka tillbaka...

torsdag 19 mars 2015

Myspys

Vårsolen strålar även idag så det gäller att passa på att njuta, för imorgon ska det visst bli kallt och grått igen. Vi tar en mysig tur längs kända vägar och allt andas frid och fröjd. Halva tiden travar och galopperar vi så matte blir alldeles svettig. Det blir Cola också i och för sig, men matte är den som flåsar...
Den andra hälften skrittar vi och njuter av naturen bara. Kameran åker fram igen och det tas bilder ur alla möjliga och omöjliga vinklar.
Hemma vid stallet är det också så stilla och fridfullt och jag ägnar mig åt lite sadelvård i solskenet innan jag åker hem och dricker kaffe på verandan. Vilken lycka att vara ledig en sådan här dag!









 Det är allt väldigt tröttsamt att vara ute och springa med matte när det är så varmt! :-)


onsdag 18 mars 2015

Någon måtta får det vara

Nu får det räcka, tycker Cola. Det får ju vara någon måtta på lugnet och skötsamheten.
Så idag blir en dag när precis allt är farligt och matte förstår ingenting. När vi går över träbron, upptäcker hon att om hon liksom stampar till i otakt där, så hörs det!! Det är ju väldigt otäckt och det är tur att vi bara har någon meter kvar, när hon börjar steppa.
Sedan är det en trädgård som ser otrevlig ut och rotvältan är ovanligt mörk och stor idag och någon har slängt två små plastpåsar mitt på stigen alldeles innan vi kommer upp till landsvägen - huuuu - och eftersom kusten är klar så bestämmer sig matte för att trava över, in på gatan i villasamhället.

Där längs gatan, ligger tre jättestora stenar i kanten av gräsmattan. De är placerade där dels som prydnad, men även för att inte bilar ska köra in och parkera på gräset. De har legat där i flera år. Men stora stenar är ju Colas skräck och just idag ser de alldeles särskilt ondsinta ut! Cola vill INTE gå fram och se närmre på dem och dessutom får vi möte av en bil samtidigt. Sedan trampar hon på ett sånt där gatu-brunns-lock. Klonk. Inte heller populärt. Ja så där håller det på ett tag. Så kommer vi in på skogsstigen. Där går det bättre för det är alldeles för mycket rötter och hålor och elände att koncentrera sig på, för att hon ska ha tid till att hetsa upp sig för något annat. Men hon har allt uppsikt - för i denna skog ligger det alldeles ovanligt många stenbumlingar överallt!
När vi tagit oss igenom rätt så jobbig terräng och kasat ned för en brant i djupa hjulspår efter skogsmaskiner så väntar en överraskning. Jag har inte varit här på 1 ½ år och mycket kan ju hända i skog på så lång tid.
Här har de tydligen börjat på att förbereda för avverkning för de har gjort en ny bred väg med halvmjuk djup sand, som möter skogen här, men precis själva mötet mellan skog och väg har blivit lite katastrof. Det är vattensjuk mark runtomkring oss och ett brett område med mossa, vatten och geggig jord skiljer oss från vägen och vid sidorna av vägen har de gjort djupa diken (varför tog jag inget kort istället???) Den djupa sanden är inte heller särskilt packad vid sidorna så där ska man helst inte trampa...
Jag hoppar av och sonderar terrängen lite och sedan klättrar vi ur de djupa hjulspåren, hoppar över vattengegga upp i terrängen igen och kommer fram vid sidan av vägen längre fram, där vi kan hoppa över diket, först jag och sedan Cola.
Tror inte jag ska rida den här vägen igen på ett tag. Man vet aldrig när/om det här blir fixat eller när de sätter igång att avverka. Längre ner längs vägen står skogsmaskinerna parkerade.

Men sedan blir det en låååång härlig galopp längs en trevlig mindre väg, ända tills vi är tillbaks ovanför bostadsområdet igen. Den sista biten är så brant uppför att hon inte orkar ända upp. Efter det är det brant nedför igen och nu tycker jag faktiskt att hon ska få slippa släpa på mig nedför fler branter idag, så jag hoppar av.

När vi går längs villagatorna, så börjar hon plötsligt steppa och blåsa högt och ljudligt flera gånger. FNORRRK!!! (???) Det kommer en cyklist bakom oss, men om det är honom hon fnorkar åt, så måtte han stinka av älg, kossa eller annat farligt djur. Kanske inte helt otroligt i och för sig, för han ser ut lite som ett original, men stort skägg och bruna lager-på-lager-kläder.
Han cyklar upp jämte oss och börjar prata. Om hästraser, dess storlekar och olika användningsområden och vill se om Cola har stora näsborrar (!!) så jag kör upp hennes mule i ansiktet på honom och ber honom skrämma henne lite.
Så kommer vi in på showhästar och utställningsdjur i allmänhet och hur dumt det är att inte "använda" djuren till något mer än bara utställning. Gubben gör en jämförelse och säger att det är som med Miss och Mister Universum. "Men där har vi två ju ändå ingen chans, HA HA HA HA!" Ett hål i skägget öppnas och blottar några bruna tänder när han skrattar.

Tack för den. Visserligen vet jag väl att jag inte är, och aldrig har varit, någon Miss Universum, men sedan när blev jag ett vi med honom??

Jag tackar för sällskapet och drar iväg med Cola till de stora stenarna. Hon stirrar i fasa, men jag går fram och sätter mig på en av dem. Hon börjar då försiktigt beta lite gräs runtom, närmare och närmare, ända tills hon vågar lägga mulen mot den. Hon står där och trycker mulen mot den runda stenen en stund. Sedan tar vi nästa sten - för den är naturligtvis helt annorlunda! Men vi gör samma procedur och när hon väl nosat, så kommer hon på att man faktiskt kan använda den till att klia kinden på också! Gnugga gnugga gnugga..
Den tredje stenen fnyser hon bara åt. Inget farlig alls.

Kortet är ju inte från ridturen, men det blev fint ändå!

När jag så småningom sitter upp igen, har hon plötsligt jättebråttom så vi travar nästan hela den sista kilometern. En mycket snygg och samlad trav med driv, om jag får säga det själv. :-)


Det ska bli skönt när vinterpälsen bestämt sig för att ramla av, så hon inte blir så fort svettig. Men det är sol och 13 grader varmt i skuggan så det blir bara skönt att gå ut i hagen och rulla sig i den torra jorden nu.

tisdag 17 mars 2015

Stärkande för själen

Idag skrittar vi iväg genom den stora sommarhagen i riktning mot de hemska lurviga kalvarna en bit bortanför. Jag försöker få bort de otrevliga ilningarna i magen genom djupandning varvat med falsk skönsång.
Cola skrittar modigt på med hängande, slängande tyglar.

Det går jättebra! Vi rider bara förbi på kortsidan (sparar långsidan till en annan dag, nån måtta får det vara!) men hon ser kalvarna, blänger lite, men går förbi utan några som helst konstigheter! Duktig duktig tjej, som får mattes känsliga nerver att lugna ner sig! :-D

Sedan rider vi en runda full av branta uppförs- och nedförsbackar och på tillbakavägen blir det en riktigt lång galopp. Allt går så jättebra och i traven sedan går hon så fiiint och när vi kommer hem är hon lite svettig i sin tjocka vinterpäls. Hon får morötter och mineraler och jag ger henne lite manikyr.
Puss på dig, älskade häst!




måndag 16 mars 2015

Mattes problem

Idag tar vi tag i början av problemtråden. Mattes alltså. För vad Lillstrumpa själv anbelangar, så tycker hon nog inte att hon har några.
Eftersom matte är en feg stackars varelse, så börjar vi så försiktigt. Vi tar helt enkelt en promenad till kohagen igen. Har ju inte varit där sedan skräckdagen...
Det går så bra sååå! Alldeles strax innan hagen, så ökar hennes puls något och hon skyndar på stegen och vill gärna gå upp jämsides med mig. Men inte på något sätt hysteriskt. Vi gör ingen märkvärdighet av det, utan går bara sakta förbi hagen, kikar som hastigast på kalvarna som står och äter och eftersom hon inte känns uppblåst alls, så fortsätter vi bara uppför backen.
Check. Nästa gång rider vi förbi!

När vi kommer hem igen, så går vi in i paddocken. Jag har det halvlånga repet idag och en långpisk. Lägger även fram en bom.
Vi börjar i vänster varv, på en pytteliten volt som jag successivt ökar och försöker göra på samma sätt som E gjorde igår. Lillstrumpa travar långsamt på, men ökar snällt när jag gör små pussljud med munnen och lyfter duktigt på fötterna över bommen. Vi byter varv flera gånger utan några problem, dvs jag behöver inte plocka in henne och börja om, utan får henne att byta där på spåret.
Ett par gånger reser hon sig, men när jag är där med långpisken i luftrummet precis bakom med en gång, så får jag henne att fortsätta traven istället, direkt! En gång far hon iväg i nån sorts protestgalopp med bocksprång och det kan hon ju få, så länge hon går fram och strax travar hon snällt igen.
Check.

Det går så bra, så vi håller bara på en pyttestund. Sedan gör vi lite vändningar och sådant en stund, med mig tätt intill, lätt tryckandes med handen på ryggen.
Hon känns så lugn och go och tuggar så tryggt så sedan får hon lite morot i en hink och det får vara bra för idag. :-)

söndag 15 mars 2015

Träning

Idag fick Cola åka transport tillsammans med en hagkompis. Vi skulle till en tränare. Att gå på och att åka var ju inga som helst problem, men att sedan bli lämnad ensam i släpet en timme medan kompisen tränade hoppning, var förenat med stor oro! Det var ett väldigt skrikande och stampande medan matte stod utanför och försökte låta lugnande. Visst kunde jag tagit ut henne samtidigt, men detta var också ett led i träningen - att kunna klara av att stå kvar själv när den andre går!

Det blev faktiskt en liten aning glesare mellan stampandet och gnäggningarna mot slutet och sedan fick hon ju komma ut. Hon gjorde stora ögon inför den nya omgivningen, med utsikt över hagar med hästar åt alla håll och en jättepaddock full med hinder. Vi gick runt lite bland hindren ett tag medan E gick och hämtade longerlina och långpisk.
Cola skötte sig faktiskt utmärkt i bägge varven och gjorde bara en liten proteststegring efter att redan ha gått en lång stund i vänstervarv, men den hävde E med en gång. Sedan red hon henne också och Cola skötte sig med den äran då med.
Tyvärr kände jag mig inte särskilt hjäpt med just de där problemen som jag känner att jag har, för den där timmen gick väldigt fort. Jag hade väl också lite för många nya intryck att ta in antar jag, för det blev mest att titta på och inte så mycket samtal kring själva problemen eller ställa de rätta frågorna. Framför allt hade jag trott att även JAG skulle bli tränad när det gällde själva longeringsbiten, men det hanns inte med. För det är ju just där som jag upplevt att det brister. Att hon kan gå jättefint om någon annan kunnig longerar henne, men inte när jag sedan tar över linan. Hade liksom varit bra med någon som står och tittar och säger vad jag gör fel och visar hur jag ska upplevas mer bestämd, t ex. Men det kanske kan bli en gång till framöver. Tills dess ska jag försöka komma ihåg det hon sa och det jag såg som hon gjorde, tills jag ska longera nästa gång. Och se om jag kan göra likadant... :-)

fredag 13 mars 2015

Fridfullt

Ännu en sen mysig liten ritt efter lång dag på jobbet. När jag står och fyller på vatten i hoarna efteråt så passar solen på att långsamt sjunka bakom träden.



torsdag 12 mars 2015

Tag betäckning!

Nu har de livsfarliga koltrastarna kommit! Alla vet ju att de smyger omkring bland löven och anfaller små oskyldiga hästar?
Men annars är det ljuvligt att kunna rida i lugn och ro även när man jobbat till fyra på dagen. Skymningen kommer inte förrän halv sju nu och även idag har det varit en underbart solig dag med försmak av vår!
Vi hade en väldigt mysig tur, där allting funkade jättebra och Lillstrumpa skötte sig alldeles ypperligt trots anfallande koltrastar och hundar som lömskt skäller högt bara precis när man passerat, och mötande joggare med så hög musik från ipoden att den hörs av oss. Det blev ju lite hopp och kast och hit och dit, men eftersom det var snabbt övergående så gjorde det ju inget! ;-)


De senaste dagarna har hon också varit ovanligt lugn och sansad, trätt på sig grimman själv i hagen och inte rivit ner riktigt allt hon kommit åt i stallgången utan stått ganska stilla och jag har fått pussar flera gånger.
En mycket bra dag idag! :-)

måndag 9 mars 2015

Sol och vår

Jodå, så att... Ridningen fungerade precis som vanligt dagen efter skräckdagen sist. Bara förträng och låtsas som inget! ;-)
Däremot igår skulle vi greja lite i paddocken, hade jag bestämt. Inget arbetsamt alls, utan mest repetition av vad det betyder när jag trycker på bogen. Dvs det ska räcka med att trycka LÄTT på bogen. Jag vill inte ha en okontaktbar häst som går PÅ mig om jag går bredvid. Så det så.

Det var naturligtvis inga större problem med att flytta vare sig framdel eller bakdel när vi befann oss där i lugn och ro. Vi gjorde lite andra småsaker också, som att rygga lite, gå serpentiner mellan bommar och sånt. Sedan fick hon helt stillsamt skritta några varv i höger varv och sedan lite trav. Det gick alldeles utmärkt. Jag bad henne öka lite, eftersom det såg ut som om hon sov, och det fungerade så fint att jag sa "Brrraaa!" Varvid Lillstrumpa for iväg i ystra språng en kort stund och det var väl helt okej ändå. Nåt kul ska man ju ha.

Sedan tänkte jag mig då vänster varv. Suck.

Det gick lika dåligt som senast vi försökte, (för en månad sedan när paddocken senast var användbar). Hon går tveksamt ut i vänster varv och vänder sedan blixtsnabbt tillbaks till höger. Om hon då stoppas av mig, så vänder hon helt sonika upp mot mig och stannar. Och glor lite surt på mig.
Vid tredje försöket eller så, när jag försökte se bestämd ut och slår med pisken i luftrummet till höger dit hon hade tänkt att vända, så reser hon sig. Och stannar sedan vänd mot mig. Hur i jösse namn får man bort den här ovanan!? Hon är inte alls stressad, utan bara väldigt väldigt bestämd med att hon inte tänker gå i vänster varv!!!
Men snälla höna, varför??!
Hon följer snällt med efter mig när vi bägge går på volter åt vänster - men inte själv! Innan vi slutar för dagen får jag till slut ut henne i långsam skritt i en liten vänstervolt och hon går cirka två varv tror jag. Och där skyndar jag mig att sluta och så berömmer jag innan hon hinner hitta på nåt annat... Hon tuggar i varje fall när vi är klara, så något är det som hon funderar över i varje fall. Sedan tar vi en liten promenad tillsammans.

Idag är det rena vårvärmen ute och jag svettas i min jacka med både tröja och kofta inunder.

Vi ger oss iväg och allt är så fridfullt och trevligt idag så. Lite läskigt är det visst att gå den brötiga skogsstigen åt "fel" håll, men hon har helt lång tygel och det går så bra så. Ett gäng rådjur ser vi idag igen och de skuttar bort mellan unggranarna medan vi tittar. :-D
På vägen tillbaka längs banvallen, trotsar jag även mina egna demoner. För trots att hon känns en aning hetsig och sådär extra lätt i handen som hon brukar bli när hon varit spänd ett tag och ett par kilometer lång rak hemväg öppnar sig framför henne, så fegar jag INTE ur och väljer skogsstigen istället, utan vi både travar och galopperar längs den långa banvallen. En härlig rullande fin galopp. En låååång bit, tills jag tänker att nu får jag väl ändå sakta av...
Först i nästa galopp en stund senare, har hon lite krumbukter för sig när hon liksom är överallt på en gång och det ruskas och har sig. Men hon fortsätter i normal galopp igen, efter justering, hi hi. För även om hon tycker det är skitkul att hoppa omkring, så tycker matte att det ska vara ordning och reda.

fredag 6 mars 2015

Att skiljas är värst

Idag är det kosseträning på schemat. Två andra hästar (med respektive ägare) följer med som moraliskt stöd åt Cola. Till att börja med verkar det gå hyfsat bra. Dvs Lillstrumpa blir ju inte det minsta avslappnad och lugn eller så, men gör liksom inget annat än att trumpeta lite och se allmänd spänd ut. Till att börja med vill hon dock gärna se åt vilket håll som helst utom på det långhåriga eländet som närmat sig på andra sidan tråden. Men sedan tittar hon modigt tillbaka. Hoppar inte ens högt när nötterna ger hals och låååter, utan tittar bara.




Men så bestämmer vi att Lillstrumpa ska se på kalvarna alldeles själv en stund med. Det är väl där det spårar ur. Men kanske inte just för att hon står där ensam, utan för att de andra hästarna går sin väg!! Och stannar först långt långt borta!
Cola blir plötsligt jätterädd för allting och stegrar sig flera gånger, far runt och sparkar bakut en gång. Separationsångesten blockerar henne totalt. Vi går ändå sakta några vändor fram och tillbaka längs hagen och nu är det även farligt bortanför hagen. ALLT är farligt. Man kan inte med bästa vilja kalla henne för avslappnad, men hon stannar åtminstone på tillsägelse. Alltid något. Gång på gång stannar vi, eftersom hon hela tiden vill trängas med bogen. På mig. Inte populärt alls hos mig.
Vi sammanstrålar ju sedan med de andra två hästarna igen, inför hemgången. Detta gör tyvärr inte att Cola blir speciellt lugnare och istället börjar de andra två också visa sig allmänt oregerliga. Genom den stora hagen på väg hem till stallet, har vi alla tre händerna fulla av häst. Cola stegrar sig en gång till på vägen hem och till och med Ruffe reser sig! Stolligheten har brutit ut på allvar.

Det blir många halter innan vi är hemma och EXAKT när vi äntligen når hörnet på stallbyggnaden, DÅ slappnar Cola av och går med sänkt huvud två steg efter mig!

Nu ska jag ha mig en kopp te med rogivande örter i.

torsdag 5 mars 2015

Farthållare

Nya skor runtom igår och bort med snösulorna - nu är det vår! Idag tar vi oss till alla backarna på andra sidan landsvägen och vi tar oss över träbron med mig på ryggen istället för gåendes bredvid för första gången.
Viss tveksamhet över den första riktigt branta backen, som vi klättrar uppför. Lika stor tveksamhet till att gå nedför på andra sidan och det kan jag mer förstå: branta nedförsbackar är ingen höjdare, men vill man klättra uppför så blir det av nån anledningen en nedförsbacke förr eller senare efteråt... :-(
Efter andra klättringen uppför stannar vi på platsen med utsikten över sjön och tar ett par foton.



Sedan kommer slingan med de många galoppbackarna. Den har vi aldrig ridit förut, Cola och jag. Men det räcker med att hon ser inledningen till den första, för att hon ska inse vad vi ska göra där. Taggad! All så kallad trötthet är försvunnen!
Hon har hejdlöst roligt en lång stund nu, och jag önskar jag hade vågat släppa henne lite lite mer. Men hon är lite lurig för när hon väl fått lov att öka lite grann, så tar hon rätt som det är en rövare. Nån slags supersnabb krängning med nacken där hon försöker ta tygeln ifrån mig helt, samtidigt som hon accelererar ordentligt och knycker till och/eller bockar och blir jättestark plötsligt!
Så jag kan inte riktigt slappna av och njuta av vinddraget, om man så säger, för rätt som det är måste jag dra upp hennes huvud och göra en ordentlig förhållning innan vi kan fortsätta igen. Det går ju inte för sig att det är hon som har kommandot heller...
Den allra sista backen är jättebrant. Men det är inga som helst problem. Vi skrittar första biten men sedan får hon... Vadå trött eller andfådd?? Jag? Näää...

tisdag 3 mars 2015

Officiellt

Ja nu är det i alla fall officiellt fastställt att Cola inte är dräktig ens med hingsten här på gården. Utan hon är helt enkelt en rulta som helst äter precis hela tiden! När jag precis dragit loss henne från höbalen i hagen och tagit in henne i stallgången, så ser hon genast små smulor eller strån på en hylla som hon kastar sig över och försöker ta sig in i diverse boxar där det brukar finnas mat upplagt för kvällen. Allt ska hon ha. Hela tiden!
Det blev en ridtur i skymningsljus idag och om hon inte varit så tjock, så hade hon orkat klättringen uppför alla backar utan att få mjölksyra i benen och utan att få hjärtklappning och vara tvungen att vila en liten stund innan vi fortsatte. För viljan fanns där. Hon trodde t.o.m. att hon skulle orka springa uppför den jättebranta backen! Ha!!
Suck!
Själv kör jag ju med 5:2 dieten och trivs med att putmagen försvunnit. Kanske Cola kunde lägga sig till med en faiblesse för bark och rötter ett tag, tills hennes mage också blev lite mindre. Men jag har faktiskt märkt att nu när terrängen blivit aningen mer framkomlig i hagen, så rör sig alla hästarna mer.
Imorgon blir det i alla fall nya skor och bort med snösulorna. För nu är det äntligen officiellt vår! :-)