Idag blir det äntligen en skrittur. Och sällskap får vi på turen och solen lyser nästan med, så det kan inte bli mycket bättre!
När vi kommer mot Århults till, så ser vi plötsligt ett lurvigt kosse-huvud med långa horn stirra på oss från hagen bredvid oss, uppifrån kullen. På andra sidan av oss är ett stup... Colas hjärta slår ett par extra slag men hon gör ingenting. Det kanske var mitt hjärta?? Hon kanske inte såg? Jag kryper tätt intill vårt sällskap och vi ökar takten något tills vi är förbi och kan andas ut.
Resten av turen är behagligt händelselös. Halvvägs runt, så hostar Cola faktiskt lite. Men det är en väldigt grund hostning och inte på långa vägar så jobbig som förra veckan. Så vi får fortsätta att hoppas och ta det lugnt nu och bara skritta några dagar, så får vi se.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar