Stundens allvar

Idag är det dagen S. S för Skor. Hovis kommer till stallet kvart i nio och jag är redo. Cola är mera tveksam. Hon tycker att få spolat benen räcker. (Som vanligt får jag spola bakhovarna genom att jag hukar mig och spolar emellan frambenen och försöker träffa bakfötterna medan hon utför en stilla stepp.)

PHEW!

Vi börjar med det som vi anser vara det lättaste: vänster framben. Cola tycker inte alls att detta är kul. Sätter ner benet emellanåt, medelst kraftig utsträckning framåt och en högljudd stampning i backen. På ett MYCKET bestämt sätt! Det tar tid och vi undrar stilla över det faktum att detta ska vara det lättaste benet...
Så kommer höger framben, det vita. Ja käre guds skapare. Cola lyfter villigt och håller det stilla ca fem sekunder i taget. Däremellan så drar och viftar hon våldsamt med det och lägger sig nästan ner. Hon antar ett lidande uttryck, sträcker ut sig som en katt, med rumpan upp i vädret och det andra frambenet framåt och så häver hon hela sin tyngd över vår stackars hovslagare. Detta upprepas gång på gång på gång. Lätt varvat med lite allmänt studs och hopp. Spelar ingen roll alls hur man står där och klappar och pratar stillsamt och säger stillaaaaa. 
När hovis försöker få slagit i sömmen i skon så klämmer hon in honom i väggen och nästan lägger sig på honom. Efter att ha klämt handen redigt, så ställer han sig raskt upp framför henne och skriker högt ut vad han tycker. De står där och blänger på varandra en stund och sedan försöker Cola buffa honom vänskapligt i magen.

Så småningom kan skon slås fast i alla fall och det är dags för bakhovarna. Visserligen blir det en hel del viftande där med, men om man jämför med framhovarna är de rena barnleken! Så nu har denna lilla pärla skor på alla fyra fötterna! Efteråt får hon morot och så skrittar vi ut en liten sväng i det trevliga sexgradiga regnet.
Eftersom hon fått smak för det där med att visa sig skärrad, så passar hon på att bli våldsamt rädd för en fyrhjuling som kommer bakifrån (vi får vända oss om, han stannar och vi passerar...), en sten med en vit prick på (som legat där alltid) och sedan även en helt vanlig personbil som vill köra om oss på vägen tillbaks mot stallet (det går inte, utan vi får takta tjusigt till närmaste mötesplats, där vi parkerar i motsatt riktning).

Jag älskar denna häst, hi hi! :-)