Vintertid har kommit och mörkret har lagt sig, vilket betyder att man får rida i kolmörker om man jobbar till fem - halv sex. Och då talar jag om riktigt kolmörker, inte som det är där det finns bebyggelse och gatlyktor i närheten.
När vi står i stallgången och jag precis har tagit på pållan reflexer på alla fyra benen och går för att hämta sadeln, hörs muntra skratt från de andra närvarande i stallet. Jag vänder mig om och ser Cola jobba med frambensreflexerna...
- "Det har fastnat något på mina ben, det måste BORT! Det måste BORT! Det måste BORT!!!"
Hon sliter och drar och lyckas dra sönder den ena reflexen lite grann, men den sitter fortfarande kvar. Jag talar om för henne att hon är otroligt fjantig och att det inte blir någon ridtur utan reflexer - sluta genast!
Jag sätter en pannlampa på hjälmen och så ger vi oass iväg. Hu, jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite läskigt. Jag babblar och sjunger dubbelt så mycket som vanligt och när hon hoppar till lite för en skugga som rör sig, så märker jag hur stel jag är. Jag tror inte Cola har några problem själv - det är bara jag - men det gör inte saken bättre. Jag påminner mig gång på gång att slappna av och sätta mig tillbaka, eftersom jag har en tendens att sitta stelt framåtlutad.
Det går ju egentligen jättebra att rida i pannlampssken, men eftersom jag ändå tycker det är otäckt med det kompakta mörkret runtomkring, så blir det bara en kort tur på högst en halvtimme, innehållande skritt och trav.
Det är lite knäppt, för jag skulle inte haft några problem om jag hade gått till fots!
Hoppas belysningen till paddocken blir fixad snart för det här är inget jag vill behöva göra ofta.
Nu har det ju gått riktigt bra med både benlyft och tvättning några dagar, så idag var det ju dags att konstra ordentligt med alltihop. Men vi blir färdiga så småningom trots allt och hon får sin mat och slickar omsorgsfullt upp allt där är.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar