Stolla

Det är lördag, första helgen på jaktsäsongen. Man bör hålla sig hemomkring. Jag tänker mig lite markarbete i paddocken och hämtar longerlina och långpisk. Vi går sida vid sida mot bortre änden av paddocken och Cola går med sviktande steg och högrest huvud. När jag når mitten av bortre volten, så släpper jag ut linan ett par meter o visar ut henne mot vänster varv. Mer hinner jag inte, för det är som att dra ut korken ur en flaska! Cola far iväg i världens rejs - det är en halvt liggande galopp, varvat med bocksprång och spridda avbrytningar till en snabb trav med lyftad svans och hon trumpetar ljudligt!
Jag står bara i mitten och håller i linan och snurrar sakta runt med henne och flinar för mig själv. Hon får springa tills hennes trav börjar verka lite mer stabil och då byter vi varv. I och med bytet, så börjar hon om likadant igen, rejsar, sparkar bakut och fnorkar! Danska stuggäster med barn och hundar går förbi på promenad utanför paddocken och de tittar på denna trumpetande stolla som far runt som om något biter henne där bak. :-)

När hon sprungit av sig lite överskottsenergi, så får hon skritta och småtrava lite på volterna, och vi övar lite grann på att gå utåt på volten genom att jag pekar på bogen. Minskar lite på volten igen och testar med att istället peka på bakdelen för att försöka få henne att gå lite skänkelvikning på volten. Det går sådär... Men säkert lika mycket mitt fel som hennes. Får försöka mer en annan dag. Vi avslutar med att bygga ett litet pyttehinder som hon får hoppa några gånger i varje varv. Det går finemang!

Efteråt så bultar hjärtat på henne och jag hör hennes andning, så en promenad ner till banvallen och tillbaks känns lagom. Där nere ser vi korna igen, på sånt där lagom avstånd, och hon tittar lite. På vägen tillbaka får hon även beta lite gräs - ja hon hittar faktiskt några tuvor här och där, där det finns några gröna strån kvar! Så kommer en bil och vill köra om oss och det har det ju gjort ett tjugotal gånger förut. Men denna gången springer hon nästan upp på ryggen på mig när den kommer! Jag vet inte hur hon tänkte här, men hon lyckades i alla fall undvika att trampa på mig.

Sedan får vi assistans, när det vita benet ska tvättas och smörjas igen. Det är väldigt bra, för när jag varit ensam så har jag inte kunnat få det så noggrannt gjort som det skulle behövas. Men nu kan jag koncentrera mig på att hålla madam, och klappa pannan och prata lugnande och så, medan M tvättar, rakar och pillar. Sedan spolas benet av med slangen igen och jag lyckas få på salva alldeles själv, trots Colas protester. Något foto av detta spektakel blir det inte, eftersom vi är psykiskt slut allihop och inte kan tänka på sådant. Cola och jag suckar högt, M stönar och pratar om vallningar trots att hon knappt fyllt 30. Men avslutningsvis får jag en lusern-gröm puss i ansiktet.