Höstrusk

Det blåser som bara den och himlen är sådär grå att det liksom aldrig blir ljust på hela dagen. Regnar av och till men inga störtskurar i alla fall och när jag kommer till stallet och det nästan håller upp, så får det allt bli en ridtur i alla fall. Cola är lite svullen på vänster baks kotled, men känns inte varm och ömmar inte. Antagligen har hon inte rört på sig i den leriga hagen tillräckligt, utan mest stått still och hängt jämte foderhäcken. Vi får se hur det går med ridningen.
Längtar till den magiska dag som hon får skor även på bak, så man kan rida oftare och även lite längre rundor, utan att behöva tänka på att inte slita på hovarna ... Samt att de snart ska ha skjutit färdigt sina älgar häromkring.

Det är bestämt lite farligt att vara ute idag. Underliga dofter får henne att vilja vända hem igen redan efter femtio meter, men vi går stelt vidare. (Stelt, eftersom det är så många farligheter...) I det lilla skogspartiet ser jag på håll att en människa är ute och rastar hundarna. Kan de gå där utan att bli skjutna, så kan jag, tänker jag och går in på stigen. Det är bara en kort genväg som leder till en annan väg.
Cola ser minsann också att det rör sig i skogen och är mycket uppmärksam. Väldigt mycket. Jag talar om att det bara är hundar, det bör hon väl känna på lukten?? När vi hunnit en bit, kommer den svarta av hundarna springande mot oss inifrån skogen, våldsamt skällande, och ställer sig rakt framför oss och fortsätter skälla. Hundens matte ropar inifrån skogen och hunden springer snart tillbaka. Men det är ju tur att pållan inte är rädd eller arg på hundar, för detta har hänt flera gånger med just dessa hundar och denna matte som har dålig koll på sina hundar när de möter någon längs vägen.

 (En korsning i skogen?)

Vi möter inga fler farligheter men det blir bara en kort tur fram och tillbaka på banvallen, med lite trav och lite galopp. Hon verkar inte ha några problem med vänster bak i alla fall, så det är ju bra. När vi passerar de där korna idag igen, på det där alldeles-lagom-avståndet, så tittar hon bara som hastigast åt deras håll. Ungefär som hon vill kolla att de fortfarande är där. Sedan är det ju förstås en stor sten jämte järngrinden, som alltid har legat där men möjligen hade någon annan nyans idag? Vad vet jag? Hemsk var den i alla fall att titta på och otäck att passera! :-)

När vi kommer tillbaka så har svullnaden i bakbenet mycket riktigt gått ner - skönt - och jag släpper Cola i paddocken med mathinken, medan jag fixar klart i stallet, hänger in sadeln, ger alla lunch osv osv. Hon äter upp all mat och går där sedan så förnöjd, betar lite gräs som hon kommer åt i kanterna och rullar sig i en vattenpöl... Sedan får hon gå ut i hagen igen och i morgon är en ny dag.