Idag ska vi hinna med en runda av normallängd är det tänkt. UTAN att behöva pannlampa. Ute på banvallen börjar vi med trav i friskt tempo. Jag känner hur det pirrar i kroppen på henne, det är samma pirr som när hon själv valde den där långa uppförsbacken för ett tag sedan.
"Javisst, du får galoppera," säger jag och hon kastar sig in i en galopp med ett jättesprång och sedan går det så jämnt och fint så. Ända bort till avstickaren ner genom skogen, där vi saktar av.
Lite längre fram längs stigen, kommer vi till ett stycke där vi brukar galoppera. Det är så himla blött och lerigt där nu, så jag vill avvakta lite och se hur det verkar längre fram och hon är så duktig och skrittar på. Och det är så himla märkligt, för jag känner det där pirret igen! Kan inte riktigt förklara, för hon gör absolut ingenting, men det känns från hennes kropp in i min på nåt sätt - som svaga elektriska impulser eller krypningar på nåt vis! Och när hon äntligen får galoppera igen, så far hon bara lyckligt iväg och pirrandet försvinner!
Efter att vi kommit ut ur skogspartiet har det hunnit bli skymning och hon blir lite skärrad ett tag över en människa som på långt håll rör sig vid ett hus och går in genom en dörr som bara är halvt synlig. När vi kommer närmre ligger det en massa vit plast över pumpa-landet, som ser extra farligt ut i skumrasket och hon springer baklänges ut i ett fält ett par gånger. Men när vi kommit ut på vägen och hon sedan får trava igen, så blir det bra igen.
Väl tillbaks blir det som vanligt mat, som avnjuts på uteserveringen, medan hon undrar vad det är som låter bortifrån paddocken. Det är Felicia och Sanna som håller på där i mörkret. Klockan är 18. :-)
Jag har glömt att berätta, men vi har fått ännu en ny häst i stallet: en varmblodsvalack vid namn Mario. Snäll kille. Han har nog varit här en vecka nu. Tror jag. De första dagarna ägnade sig Cola mest åt att hävda sin plats i sociteten när han ivrigt försökte skapa kontakt. Hon lade öronen bakåt åt honom och sparkade om han ändå kom för nära, som det gärna blev när han väntade på henne i hagen innanför tråden, och man öppnade för att släppa in henne.
Men nu när hon insett att han absolut inte utgör något hot mot hennes rang, så är det ju dags att brunsta igen! Riktigt ordentligt. Hon kissar ner sig nästan bara hon ser honom, efter att han varit skild från honom en stund.
I kväll när jag skall släppa ut henne, så står han sin vana trogen innanför tråden och gnäggar lågt och sexigt när hon närmar sig. När jag öppnar för att gå in med henne och försöker mota bort honom en bit, så blir det nästan omöjligt. Hon kan liksom inte gå in hela hon, utan stannar med rumpan fortfarande kvar i grindhålet, pussar på Mario med halsen lindad kring hans och kissar ymnigt på mina stövlar när jag ska försöka putta in henne...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar