Sådärja. Det artar sig. Cola var kvar i hagen med Roy och Pompe i morse. Hon kunde även stå lugnt och fint i stallgången medan matte tramsade runt med borstar och svampar och salvor och sånt. Sedan provade vi det nya tränset i cob-storlek och det visade sig passa alldeles utmärkt. Bettet blev med finemang och fick godkänt av Frun.
Jag är fortfarande lite lite osäker när det gäller sadeln - dvs ifall vi kan ha den som den är, eller om jag ska skicka efter ett vidare koppjärn? Men eftersom det är precis på gränsen, så har vi det så här ett tag i alla fall, så får vi se sedan.
Friden i stallgången tog slut i och med att arabhingsten Crut uppenbarade sig. Madam Cola har ju satt igång att brunsta och är dessutom en helt ny bekantskap för Crut, som höll på att sätta i halsen av sitt eget gutturala läte när han fick syn på henne... Han parkerades för säkerhets skull utanför medan jag gjorde klar Cola, men eftersom jag inte kände för att sitta upp två meter ifrån honom (den käcka upphöjda verandan är där) så startade vi dagen med att promenera. Det var en aning spänt i början, just att lämna stallet bakom sig, men det lugnade snart ner sig. Inne i skogen hittade vi sedan en trevlig stubbe där hon snällt stod stilla medan jag satt upp.
En trekvarts promenad varav en kvart uppsutten, blev det idag. Man lär sig av misstagen och jag vill ju göra rätt. Dvs sadeln måste anpassas korta stunder i taget i början innan den format sig efter just hennes rygg, för att undvika obehag för henne. Men jag kan säkert rida en halvtimme i morgon eller i övermorgon i alla fall.
Jag får väl erkänna att jag kände mig aningen nervös för att första gången rida henne ensam och dessutom på ett för henne nytt ställe, men hon skötte sig utmärkt.
När vi kom tillbaka, så fick hon lite att äta (lite mineraler med lusern) och hinken slickades noggrant. Därefter förvånade hon mig med att snällt och lydigt lyfta på alla fyra hovarna, utan ett enda lite viftande eller spark!! Jag kände visserligen att det fanns nån form av begränsning för hur länge hon kunde tänka sig att hålla upp varje hov, men man hann gott och väl låtsas kratsa ur lite skräp som inte fanns, för att sedan tala om hur duktig hon var!
Sedan blev det ytterligare anledning till glädje: Det var nyanlända stuggäster på ranchen i dag och två pappor strosade omkring med några barn i fem-till-sjuårsåldern som gick på upptäcktsfärd och var nyfikna på hästarna på barns vis. Fäderna stod en bit utanför stallgången där Cola stod och småpratade med varandra men jag hörde inte vad de sa. När hon sedan var i hagen och jag hade gått in för att fylla på hönätet och kom ut igen, så stod de och tittade på Cola som gick där närmast ingången. Då hörde jag hur den ene sa till den andre: ..."ja alltså den där är ju riktigt grann, den!"
Då kände jag mig så där barnsligt stolt. Över att hon är min! För även om inte jag kan ges någon som helst cred för hennes utseende, så blir man ändå stolt. ;-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar