Men själva bettet ska nog bli bra, även om Skruttan tyckte att det var ett väldigt underligt påfund att ta in ett löst bett i munnen, som alltså inte hängde ihop med ett huvudlag... Till slut fick vi kompromissa, så jag hängde på huvudlaget igen, med bettet fastsatt i ENA sidan. Då gick det minsann bra att gapa! :-)
Sedan hade vi en liten diskussion om huruvida det verkligen var nödvändigt att lyfta alla hovarna? Hon tyckte att det räckte med en. När någon av de andra väl kom upp en bit, så viftades det väldigt fram och tillbaka, varefter den stampades i golvet igen med kraft. Jag suckade. Hon tittade upprört på mig och suckade djupt hon med. Med särskilt betoning på utandningen.
Men sedan gick det faktiskt bra.
Så blev det långpromenad. Helt bekymmerlöst. Jag hade ju tänkt att hon skulle få bekanta sig med stället där det alltid brukar vråla från en hund i en hundgård alldeles vid vägkanten bakom lite buskar, där det även finns höns och en tupp. Men naturligtvis var hunden inte hemma och fjäderfäna sov...
Hon hade fått hälsa på stona i stallet idag när vi kom in och innan de gick ut, och höll på att ramla omkull av förskräckelse när lilla Ronja skrek högt! Men Ronja piper alltid så fort det är något, så det blir väl bara att vänja sig. :-)
Sedan öppnade vi den emellanliggande hagen, för att de även skulle kunna bekanta sig över tråden, så slulle hon kunna få gå med dem imorgon. Men det fanns ju inget intresse alls av detta. Hon gick bara direkt ut till Roy och blev minsann lite småbrunstig på kuppen. Roy flärpade med trynet i luften både länge och väl och hängde och slängde med det han hade, men i nästa stund när han vände sig tillbaka mot henne, så skrek hon till och vände baken till och kickade bakut. Sedan var det dags för lite panna mot panna igen, hur gulligt som helst... :-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar