Till den som undrar

Jag skriver den här bloggen för mig själv. Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att läsa den, men jag gör inte reklam för den med en massa länkar överallt eller räknar besöksstatistik eller så. De som har bett om det eller de som jag tror skulle vilja läsa i den, har jag gett adressen. Jag skriver inte för att göra mig märkvärdig.
Jag har alltid skrivit dagbok, men eftersom mitt liv numera har kommit att begränsas till nästan enbart jobb och häst, så har det blivit så att jag skriver om i princip enbart mitt hästliv. Inte alla människor förstår detta, men det är mitt behov och deras problem.
Under min katts första två, tre levnadsår, fick han till exempel en egen facebooksida eftersom jag tyckte att hans hyss var jämställda med Emil i Lönneberga och att han var sötast i världen. Jag är sådan när det gäller djur.

Många andra människor bara rider sina hästar. Sådär seriöst. Dvs de tränar och tränar och åker omkring och är med på diverse tävlingar med dem och tiden däremellan tänker de på hur de ska lägga upp träningen inför nästa tävling och köper ny utrustning och lägger om dieter. Och det är väl också bra!

Men jag är inte sådan. Tävlingar har aldrig legat för mig, i någon som helst form. Jag passar inte för det. Men det är ju jättekul för dem som gillar det! Men ibland stör sig folk på att jag har häst utan att ha några ambitioner eller mål med den.
Snälla ni, gör inte det. Jag stör mig ju inte på att ni vill tävla. Jag tycker det är roligt att se på tävlingar, men vill inte själv vara med.

Det jag får ut av att vara tillsammans med djur - i det här fallet hästar - är just själva samvaron. Ibland kan jag njuta av att bara stå och titta på hur de beter sig i hagen. Men de där ögonblicken, eller stunderna på hästryggen (eller bredvid) när jag känner den där speciella känslan av samförstånd, ger mig en lyckokänsla som jag kan leva på i flera dagar! Eftersom jag även älskar att vara ute i naturen - tystheten, dofterna och det rent visuella ger mig ro i själen - så är sällskapet av en tyst vän som bara finns till, helt perfekt!

Jag ser även en speciell humor hos djur. Jag kan tycka det är enormt roligt att se ett visst uttryck i ansiktet hos hästar eller ett visst beteende inför en speciell situation. Jag nästan ser pratbubblor över deras huvuden. Okej, att texten i pratbubblorna kommer från min egen hjärna, men så är det ju också jag som blir road.
Men jag tränar också både mig själv och min häst. Dels för att vi ska få större förståelse för varandra, vilket också ger större trygghet; dels för att min häst ska arbeta rätt så den håller längre och får ett bra liv. Jag är ju ingen expert så ibland blir jag väldigt osäker och tar gärna emot råd och hjälp från tränare eller dylikt.
Jag älskar min häst och när man älskar någon så blir man väldigt sårbar och det blir också ibland en källa till oro. Många problem kan uppstå och många är gångerna när man önskar att hästar kunde tala. Berätta vad som är fel. Sådana gånger finns ingen humor. Det är också svårare att skriva om.

Men det finns inget underbarare än att känna den varma andedräkten från en mule som trycks mot min kind och att tillsammans skritta fram mot "solnedgången". Om det nu finns någon som begriper dubbelmeningen... ;-)

♥♥♥♥♥