Matte känner sig modig idag och vi beger oss genom hagen i riktning mot kohagen. Lillstrumpa är spänd hela vägen. Men väl där, så har vi tur, eller otur, för korna står så långt borta i hagen idag att de knappt syns och det blir alltså ingen särskild träning att rida förbi där idag. Lite snopet, när jag nu äntligen...!
Men då fortsätter vi istället mot stenbron med vattnet. På vägen dit möter vi cyklister i gula västar i skogen, men det är inget farligt. Däremot ligger det en liten gran på marken längre fram, som absolut stod upp förra veckan. Man kan ju bli skärrad för mindre...?
Så kommer vi till stenbron. Den är täckt med rinnande vatten till 90 % men man kan ta ett steg ut i grunt vatten innan själva bron börjar. Jag gör det lätt för henne nu och försöker inte ens rida över utan hoppar av med en gång, går själv över och har henne i lång enkel tygel. Hon är inte direkt rädd men nosar och vill fundera ett tag innan hon tar ett litet hoppsasteg över! Det gick ju bra.
Vi rider en liten sväng där "på andra sidan" åt ett håll där hon aldrig varit förut och det är också lite upphetsande, särskilt som det plötsligt ligger snö på den vägen, när den är borta all annan stans. Sedan rider vi tillbaka samma väg och nu har hon jättebråttom. Men nu ska hon ta sig över stenbron med mig kvar på ryggen, är det tänkt. Hon står återigen en stund och nosar i vattnet och liksom känner av hur stort steg som behövs. För alldeles säkert behövs det ett längre steg nu när matte sitter på ryggen!
Hon har helt fri tygel och matte håller i manen med den andra handen för att vara säker på att inte rycka henne i munnen. Lätt uppmuntrande skänkel och till slut hoppar hon och när hon landar så befinner sig plötsligt matte i ett inferno av flygande man när Lillstrumpa utför någon sorts segerdans med sin nacke nånstans framför mattes ansikte?! Hade hon haft fingrar så hade hon gjort V-tecknet med dem också, i triumf. "Tjohooo!"
Ja, visst, det var jätteduktigt, men det betyder inte att vi ska skena hela vägen hem nu! Vi skrittar stigen upp till grusvägen och där får hon galoppera. När vi kommer till den sista lilla uppförsbacken så får hon dessutom tillstånd att öka ännu lite mer och det känns hur hon liksom tar sats - padapam, padapam och DÄR kommer det ja! Bocksprånget. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Men vi fortsätter backen upp ändå och när vi sedan saktar av så frustas det väldeliga en lång stund.
Väl hemma igen, så är det mycket ÄTNING som ska tas igen, efter en och halv timmas fasta! Ähum...?
I morgon ska det snöa. Häpp!
Hon är verkligen jättesöt. Å aptiten är det tydligen inget fel på heller. :). Anna
SvaraRadera