Idag tittar solen fram lite blygt och det känns nästan surrealistiskt. Så längesen är det!
Vi ryggar iväg från stallplanen i vanlig ordning (??!!) och rider resten av vägen framlänges. Så fort vi passerat en viss punkt, så funkar det alltid att gå framlänges och då bjuder hon plötsligt framåt väldigt bra och det håller sedan i sig resten av rundan. Det är märkligt och jag funderar över hur hennes lilla hjärna fungerar egentligen?
Det går ju alldeles utmärkt att rida i alla gångarter, nästan överallt i den lilla snön, men det kan inte hjälpas att jag tycker det är bättre när det är barmark. Jag tycker nämligen det är liiiite läskigt, när jag vet att det rätt som det är kan finnas nån lite halkig fläck någonstans, även om det mestadels är rätt hyggligt underlag. Jag skyller på åldern. När jag var sjutton hade jag inte alls sådana tvångstankar...
Det går hursomhelst bra, vi travar mycket och tar ett par kortare galopper och sista biten innan vi är hemma igen, går vi genom krasande, ganska hård is med vatten under. Har väntat mig att hon ska tycka det är läskigt, men detta har hon tydligen inga som helst problem med.
När jag sedan kommer hem från stallet, möts jag som ofta av en katt som hoppar ut alldeles framför bilen. Det är Matisse. Han springer sedan vimsigt i sick-sack alldeles framför bilen i backen upp till garaget. Nästan framme så stannar han så jag inte längre ser honom. Reflexmässigt bromsar jag då, även om han förmodligen inte alls låter sig bli överkörd utan mycket väl vet var han har bilen. Men jag gillar inte det där "förmodligen". Det lilla stoppet gör att jag bara slirar när jag sedan ska komma igång igen, så jag tvingas backa ner för backen och ta sats och börja om från början. Matisse sitter vid garageinfarten och tittar intresserat på.
Nu ska jag äta semla!!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar