Örontrumpet

Det är inte särskilt villigt till någonting idag. Varken till att lämna gårdsplan (men det går ju) eller till att gå uppför backarna eller ens att trava. Det är väl en sådan dag då, kanske? Brist på mental närvaro hos Cola gör att jag sitter och filosoferar om frånvarande och därvarande kontra närvarande. Tror Cola känns mera frånvarande idag faktiskt. Förutom när vi passerar en gul barnvagn som det plötsligt börjar skrika ifrån. Då blir hon därvarande en stund.

Vi promenerade ju förbi kohagen igen igår och det gick bra. Hon bara tittade litegrann. Så jag tänker att en sådan här frånvarande dag kan kanske vara lämplig att närma sig kohagen från andra hållet då? Och gå längs med hela?
Det är bedrövlig issörja längs nästan hela rundan, så när det kommer en ren sträcka mot slutet innan kossorna, så får det bli trav där. Och nu har ju Cola fått hemkänning och är plötsligt piggare.

Eftersom matte inte gillar kombinationen stup till höger och kor till vänster, så sitter hon av i god tid innan vi ens ser hagen och börjar leda lilla pållan. För om det ska ramlas nerför stup, så tänker hon i varje fall inte sitta på! Hu! Först verkar allting gå jättebra, men sedan, ve och fasa, så står ett gäng lurviga kossor alldeles nära framme vid tråden där vi ska passera!!!
Colas ögon blir väldigt stora och hon steppar hit och dit och trumpetar ljudligt. Flera gånger. FNORRRRK!!!
Att få ett sånt läte precis i örat är inget matte rekommenderar, men vi tar oss förbi i alla fall, i högsta grad närvarande. Och en aning döva. Eller är det kanske därvarande?
Vi tar oss uppför branta backen med stora kliv tills matte måste pusta och sedan sitts det upp igen. Ett lätt duggregn faller nu när vi traskar genom bokskogen den sista biten hem och jag låtsas att det är ett vårregn. Inne i skogen är det dessutom helt och hållet snö- och isfritt. :-)