Träning

Idag fick Cola åka transport tillsammans med en hagkompis. Vi skulle till en tränare. Att gå på och att åka var ju inga som helst problem, men att sedan bli lämnad ensam i släpet en timme medan kompisen tränade hoppning, var förenat med stor oro! Det var ett väldigt skrikande och stampande medan matte stod utanför och försökte låta lugnande. Visst kunde jag tagit ut henne samtidigt, men detta var också ett led i träningen - att kunna klara av att stå kvar själv när den andre går!

Det blev faktiskt en liten aning glesare mellan stampandet och gnäggningarna mot slutet och sedan fick hon ju komma ut. Hon gjorde stora ögon inför den nya omgivningen, med utsikt över hagar med hästar åt alla håll och en jättepaddock full med hinder. Vi gick runt lite bland hindren ett tag medan E gick och hämtade longerlina och långpisk.
Cola skötte sig faktiskt utmärkt i bägge varven och gjorde bara en liten proteststegring efter att redan ha gått en lång stund i vänstervarv, men den hävde E med en gång. Sedan red hon henne också och Cola skötte sig med den äran då med.
Tyvärr kände jag mig inte särskilt hjäpt med just de där problemen som jag känner att jag har, för den där timmen gick väldigt fort. Jag hade väl också lite för många nya intryck att ta in antar jag, för det blev mest att titta på och inte så mycket samtal kring själva problemen eller ställa de rätta frågorna. Framför allt hade jag trott att även JAG skulle bli tränad när det gällde själva longeringsbiten, men det hanns inte med. För det är ju just där som jag upplevt att det brister. Att hon kan gå jättefint om någon annan kunnig longerar henne, men inte när jag sedan tar över linan. Hade liksom varit bra med någon som står och tittar och säger vad jag gör fel och visar hur jag ska upplevas mer bestämd, t ex. Men det kanske kan bli en gång till framöver. Tills dess ska jag försöka komma ihåg det hon sa och det jag såg som hon gjorde, tills jag ska longera nästa gång. Och se om jag kan göra likadant... :-)