Däremot igår skulle vi greja lite i paddocken, hade jag bestämt. Inget arbetsamt alls, utan mest repetition av vad det betyder när jag trycker på bogen. Dvs det ska räcka med att trycka LÄTT på bogen. Jag vill inte ha en okontaktbar häst som går PÅ mig om jag går bredvid. Så det så.
Det var naturligtvis inga större problem med att flytta vare sig framdel eller bakdel när vi befann oss där i lugn och ro. Vi gjorde lite andra småsaker också, som att rygga lite, gå serpentiner mellan bommar och sånt. Sedan fick hon helt stillsamt skritta några varv i höger varv och sedan lite trav. Det gick alldeles utmärkt. Jag bad henne öka lite, eftersom det såg ut som om hon sov, och det fungerade så fint att jag sa "Brrraaa!" Varvid Lillstrumpa for iväg i ystra språng en kort stund och det var väl helt okej ändå. Nåt kul ska man ju ha.
Sedan tänkte jag mig då vänster varv. Suck.
Det gick lika dåligt som senast vi försökte, (för en månad sedan när paddocken senast var användbar). Hon går tveksamt ut i vänster varv och vänder sedan blixtsnabbt tillbaks till höger. Om hon då stoppas av mig, så vänder hon helt sonika upp mot mig och stannar. Och glor lite surt på mig.
Vid tredje försöket eller så, när jag försökte se bestämd ut och slår med pisken i luftrummet till höger dit hon hade tänkt att vända, så reser hon sig. Och stannar sedan vänd mot mig. Hur i jösse namn får man bort den här ovanan!? Hon är inte alls stressad, utan bara väldigt väldigt bestämd med att hon inte tänker gå i vänster varv!!!
Men snälla höna, varför??!
Hon följer snällt med efter mig när vi bägge går på volter åt vänster - men inte själv! Innan vi slutar för dagen får jag till slut ut henne i långsam skritt i en liten vänstervolt och hon går cirka två varv tror jag. Och där skyndar jag mig att sluta och så berömmer jag innan hon hinner hitta på nåt annat... Hon tuggar i varje fall när vi är klara, så något är det som hon funderar över i varje fall. Sedan tar vi en liten promenad tillsammans.
Idag är det rena vårvärmen ute och jag svettas i min jacka med både tröja och kofta inunder.
Vi ger oss iväg och allt är så fridfullt och trevligt idag så. Lite läskigt är det visst att gå den brötiga skogsstigen åt "fel" håll, men hon har helt lång tygel och det går så bra så. Ett gäng rådjur ser vi idag igen och de skuttar bort mellan unggranarna medan vi tittar. :-D
På vägen tillbaka längs banvallen, trotsar jag även mina egna demoner. För trots att hon känns en aning hetsig och sådär extra lätt i handen som hon brukar bli när hon varit spänd ett tag och ett par kilometer lång rak hemväg öppnar sig framför henne, så fegar jag INTE ur och väljer skogsstigen istället, utan vi både travar och galopperar längs den långa banvallen. En härlig rullande fin galopp. En låååång bit, tills jag tänker att nu får jag väl ändå sakta av...
Först i nästa galopp en stund senare, har hon lite krumbukter för sig när hon liksom är överallt på en gång och det ruskas och har sig. Men hon fortsätter i normal galopp igen, efter justering, hi hi. För även om hon tycker det är skitkul att hoppa omkring, så tycker matte att det ska vara ordning och reda.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar