Än slank hon hit och en slank hon dit, däremellan spänd som en stålfjäder. Jodå.
Det blev en massa minusgrader igen men ingen snö som väl var. Bara lite regn. Och blåst. Matte hatar blåst. Hade berett sig på en hispig häst igår, men icke då. Hur sansat som helst.
Vid insläppet igår kväll - av dem som ska in i box alltså - så stod först ingen att hitta. Alla var på utflykt inibland träden och gömde sig i kolmörkret.
Alla utom Cola då, vill säga. Hon stod i ensam majestät vid foderbordet med nosen nedkörd i höet och tuggade och tuggade!
Började undra om hon fastnat där på nåt sätt?
Men idag däremot! Alla springer omkring i hagen på ett högst virrigt sätt när jag kommer till stallet. Ingen ordning alls.
Och väl ute på rundan, så är det alltså helspänt idag. Stirrar med fasa i blicken på allting, från vattenpölar till stenar och andra oförklarliga saker. Flyger hit och dit eller går stel som en pinne i kroppen. Dessutom hänger bakdelen inte riktigt med heller. Hon liksom "tappar" den rejält under sig några gånger. Men annars går hon väl som hon ska.
Jag ändrar den tänkta rutten till en annan, något kortare, med mindre klivande i skog. Tycker hon snubblar tillräckligt som det är, på platta marken!
Till slut får jag henne att gå fram ordentligt i traven och då äntligen slappnar hon av en smula och blir mjukare i kroppen.
"Nu får du ta i, så får du springa," säger jag när vi kommer till backarna upp till Platån. Och det gör hon ivrigt. Men hon är allt tvungen att pusta lite emellan varje backe ändå. Det är fortfarande lite dåligt med flåset och fler kilon som måste springas bort. I lagom takt och helst utan överansträngning.
När vi sedan är nere igen och på väg hemåt, så försöker hon plötsligt mopsa upp sig. (Igår skröt jag om henne för en annan i stallet. "Nu har Cola slutat att bocka", sa jag.) Men nu vill hon ta kommandot och grymtar ilsket när jag vill att vi ska trava lite först. När jag sedan fattar galopp blir det en stark nacke som kastar sig framåt, nedåt, samtidigt som hon hoppar jämfota i nån slags knasgalopp på stället! Jag får ryta till, bryta av och driva på i trav igen några steg och göra om fattningen. Nu lyckas hon hålla sig i skinnet och vi galopperar på normalt sätt längs sjön och upp till Fällesåsen.
Väl hemma i stallet igen, så är hon så nöjd och lugn. Jag känner och klämmer över hela kroppen på henne, samt alla ben, så inget verkar svullet eller varmt eller ömt. Under tiden står Cola och slickar (!) ihärdigt på ett täcke som hänger på en boxdörr, och verkar helt oberörd.
Hon har bara börjat fälla ytterst lite vinterpäls ännu. Undrar varför? Flera andra jag pratat med, säger att deras hästar fäller jättemycket nu sedan någon vecka tillbaka...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar