onsdag 18 mars 2015

Någon måtta får det vara

Nu får det räcka, tycker Cola. Det får ju vara någon måtta på lugnet och skötsamheten.
Så idag blir en dag när precis allt är farligt och matte förstår ingenting. När vi går över träbron, upptäcker hon att om hon liksom stampar till i otakt där, så hörs det!! Det är ju väldigt otäckt och det är tur att vi bara har någon meter kvar, när hon börjar steppa.
Sedan är det en trädgård som ser otrevlig ut och rotvältan är ovanligt mörk och stor idag och någon har slängt två små plastpåsar mitt på stigen alldeles innan vi kommer upp till landsvägen - huuuu - och eftersom kusten är klar så bestämmer sig matte för att trava över, in på gatan i villasamhället.

Där längs gatan, ligger tre jättestora stenar i kanten av gräsmattan. De är placerade där dels som prydnad, men även för att inte bilar ska köra in och parkera på gräset. De har legat där i flera år. Men stora stenar är ju Colas skräck och just idag ser de alldeles särskilt ondsinta ut! Cola vill INTE gå fram och se närmre på dem och dessutom får vi möte av en bil samtidigt. Sedan trampar hon på ett sånt där gatu-brunns-lock. Klonk. Inte heller populärt. Ja så där håller det på ett tag. Så kommer vi in på skogsstigen. Där går det bättre för det är alldeles för mycket rötter och hålor och elände att koncentrera sig på, för att hon ska ha tid till att hetsa upp sig för något annat. Men hon har allt uppsikt - för i denna skog ligger det alldeles ovanligt många stenbumlingar överallt!
När vi tagit oss igenom rätt så jobbig terräng och kasat ned för en brant i djupa hjulspår efter skogsmaskiner så väntar en överraskning. Jag har inte varit här på 1 ½ år och mycket kan ju hända i skog på så lång tid.
Här har de tydligen börjat på att förbereda för avverkning för de har gjort en ny bred väg med halvmjuk djup sand, som möter skogen här, men precis själva mötet mellan skog och väg har blivit lite katastrof. Det är vattensjuk mark runtomkring oss och ett brett område med mossa, vatten och geggig jord skiljer oss från vägen och vid sidorna av vägen har de gjort djupa diken (varför tog jag inget kort istället???) Den djupa sanden är inte heller särskilt packad vid sidorna så där ska man helst inte trampa...
Jag hoppar av och sonderar terrängen lite och sedan klättrar vi ur de djupa hjulspåren, hoppar över vattengegga upp i terrängen igen och kommer fram vid sidan av vägen längre fram, där vi kan hoppa över diket, först jag och sedan Cola.
Tror inte jag ska rida den här vägen igen på ett tag. Man vet aldrig när/om det här blir fixat eller när de sätter igång att avverka. Längre ner längs vägen står skogsmaskinerna parkerade.

Men sedan blir det en låååång härlig galopp längs en trevlig mindre väg, ända tills vi är tillbaks ovanför bostadsområdet igen. Den sista biten är så brant uppför att hon inte orkar ända upp. Efter det är det brant nedför igen och nu tycker jag faktiskt att hon ska få slippa släpa på mig nedför fler branter idag, så jag hoppar av.

När vi går längs villagatorna, så börjar hon plötsligt steppa och blåsa högt och ljudligt flera gånger. FNORRRK!!! (???) Det kommer en cyklist bakom oss, men om det är honom hon fnorkar åt, så måtte han stinka av älg, kossa eller annat farligt djur. Kanske inte helt otroligt i och för sig, för han ser ut lite som ett original, men stort skägg och bruna lager-på-lager-kläder.
Han cyklar upp jämte oss och börjar prata. Om hästraser, dess storlekar och olika användningsområden och vill se om Cola har stora näsborrar (!!) så jag kör upp hennes mule i ansiktet på honom och ber honom skrämma henne lite.
Så kommer vi in på showhästar och utställningsdjur i allmänhet och hur dumt det är att inte "använda" djuren till något mer än bara utställning. Gubben gör en jämförelse och säger att det är som med Miss och Mister Universum. "Men där har vi två ju ändå ingen chans, HA HA HA HA!" Ett hål i skägget öppnas och blottar några bruna tänder när han skrattar.

Tack för den. Visserligen vet jag väl att jag inte är, och aldrig har varit, någon Miss Universum, men sedan när blev jag ett vi med honom??

Jag tackar för sällskapet och drar iväg med Cola till de stora stenarna. Hon stirrar i fasa, men jag går fram och sätter mig på en av dem. Hon börjar då försiktigt beta lite gräs runtom, närmare och närmare, ända tills hon vågar lägga mulen mot den. Hon står där och trycker mulen mot den runda stenen en stund. Sedan tar vi nästa sten - för den är naturligtvis helt annorlunda! Men vi gör samma procedur och när hon väl nosat, så kommer hon på att man faktiskt kan använda den till att klia kinden på också! Gnugga gnugga gnugga..
Den tredje stenen fnyser hon bara åt. Inget farlig alls.

Kortet är ju inte från ridturen, men det blev fint ändå!

När jag så småningom sitter upp igen, har hon plötsligt jättebråttom så vi travar nästan hela den sista kilometern. En mycket snygg och samlad trav med driv, om jag får säga det själv. :-)


Det ska bli skönt när vinterpälsen bestämt sig för att ramla av, så hon inte blir så fort svettig. Men det är sol och 13 grader varmt i skuggan så det blir bara skönt att gå ut i hagen och rulla sig i den torra jorden nu.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar