Idag blåser det bara. Jämfört med igår, då man absolut inte kunde använda ordet "bara" ihop med blåsten. Dessutom finns ingen is kvar på vägarna. Jag bestämmer mig för promenad. Ridning på allvar är ingen idé att sätta igång med ännu i alla fall.
Vi tar vägen genom sommarhagen och bort till den förrädiska kohagen, med den skymmande kullen i mitten.
Korna syns inte till och vi passerar, gloendes in mot hagen, både hon och jag. När vi är nästan förbi, stannar vi. Jag vänder henne mot hagen och väntar en stund. Jodå, nu dyker det upp några kossor balom kullen. De tittar intresserat på oss, men kommer inte ända fram. Cola tittar modigt tillbaka och får en godisbit. Vi står där en stund, i hopp om att hon ska bli mer avslappnad, men till slut fortsätter vi förbi stället och ner på grusvägen som går bort till nästa ställe. Där har de nämligen två hästar och där har vi inte passerat någon gång ännu.
Vi passerar på den smala vägen framför hagen och hästarna där tycker det är jättespännande med besök av ny okänd häst och kör idiot-race genom hagen med bocksprång och stoppsladdar vid stängseltråden. Cola blir väldigt högrest och går med sviktande gång, men gör inte direkt någonting. Jag stannar henne varje gång de två inne i hagen gör en ny rivstart och dessemellan gååår vi. En bit längre bort på vägen vänder vi och passerar hagen en gång till åt andra hållet. Samma sak upprepar sig och vid det här laget är Lillstrumpa väldigt uppspelt och vill hemskt gärna fara med dem i deras språng men jag lyckas hålla henne i skritt.
Även efteråt, sedan vi sedan länge passerat och hästhagen är utom synhåll, är hon så till sig i trasorna att hon piper, gnäller, grymtar och ruskar kraftigt på hals och huvud och taktar och skriker högljutt som om vore hon värsta hingsten. Hon nafsar även lite lätt efter min hand när jag gör förhållningar i grimskaftet med den - precis som Crut, hingsten, gjorde ibland!
Jag känner mig just då väldigt, väldigt liten och får ett ögonblick lust att ringa någon efter hjälp! Men telefonen saknar täckning där och det är väl lika bra, för jag hade väl inte fått nån hjälp av någon ändå...
Eftersom jag känner mig så feg, så vågar jag absolut inte gå samma väg tillbaka förbi korna en gång till idag, utan det blir den långa omvägen på flera kilometer. Jag får morska till mig och det blir många halter och ryggningar under den närmaste kilometern eller två, eftersom hon helt glömt bort att hon ska hålla sig bakom mig. Men så småningom går hon hyfsat igen och när vi närmar oss stallet går hon som vanligt, en meter bakom.
Jag är ganska säker på att det inte är enbart kor och hästar som fått henne så ostyrig idag, utan det beror säkert till lika delar på att hon bara fått gå i hagen senaste veckan!
När vi väl är i stallet igen och jag får armarna fria känner jag hur fruktansvärt ont i muskelfästet på utsidan överarmen jag har! Jag kunde ju ha bytt grimskafts-arm, men det hade jag ju ingen tanke på då, så jag har ju gått med den armen i en spänd ställning hela tiden. Ja ja, det blir lite avslappningsrörelser med den ikväll då... :-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar