För idag har hon definitivt en släng av damp eller nåt. Det börjar ju med svårigheten att komma ifrån stallområdet. Vi håller på med att rygga, (i färdriktningen,) försöka gå framåt, rygga, försöka framåt osv i säkert en hel kvart. Varje gång vi ryggar, gör hon det snabbare och snabbare och öronen viks tillbaka och till slut nästan springer hon. Men ändå ska hon inte gå framåt, nehejdå, inte!! Hon är så irriterad att jag börjar undra om hon tänker resa sig också i protest?
Men till slut tröttnar hon i alla fall på detta envisa ryggande och går framåt. Hurra. Check.
Men något ska man ha för sig när man är en liten häst som haft stimulansbrist en dryg vecka, så vi börjar med att kivas med vattenpölarna i början av turen, som matte säger att hon ska gå igenom, eftersom matte inte vill vistas under granarna vid sidan. Efter lite tramsande, så tar vi oss igenom. Check.
Nästa sak blir en halv kapad gran, som vi visserligen gått förbi förr, men då hade den ju inte snö på sig. Först vill hon inte gå förbi, sedan ska det gå jättefort och så dyker hon mot marken i en tvärstopp. Men förbi kommer vi. Check.
Men matte muttrar. Vi tar långa backen och trav föreslås. Med krullad nacke kommer hon upp i en trav med steglängd på höjden istället för längden och när det plötsligt blir barmark så är det också farligt och det tvärnitas. Efter detta så är hon stel i precis hela kroppen, men vi tar oss ju framåt i alla fall, uppför hela backen. Jag känner hur det kryper i kroppen på henne. Lite senare tar vi ett längre travpass på plan grusväg (belagd med snöslask) och när vi viker av upp mot Platån så börjar hon hetsa upp sig igen.
Jaaaa! Du fåååår galoppera här!
Hon gnyr till lite, kastar med nacken och sätter av i en förvånansvärt återhållsam galopp ändå, men den blir inte så lång för det ligger ett par träd i vägen där vi måste sakta av och gå runt innan vi är ända uppe. Men det är branta backar och en aning andfådd blir hon ändå innan vi är uppe.
Det blir mera trav på hemvägen och när vi kommer till ytterligare en backe som inbjuder till galopp, så får hon tillåtelse till detta. Men jag måste ha gjort någon ytterst liten - omedveten - förhållning i tyglarna precis i starten, som får henne att stanna istället och köra en hel serie med rodeo-språng på stället. "Hallå där! Jag är faktiskt jättegammal! Gör inte sådär med mig!" Jag känner mig både skräckslagen och full i skratt samtidigt.
Men botemedlet är helt enkelt att släppa på tygeln och mana fram henne, så blir hon så glad så!
Sedan blir det skritt resten av vägen hem, som dessutom mestadels består av långdragna nedförsbackar. Men hon känns faktiskt nöjd och glad nu. Hon vill ha jääättelång tygel och skrittar på i ett raskt och gungande tempo som ändå känns stadigt.
En något påfrestande tur för lilla mig, men jag vet att det blir bättre om hon rids regelbundet. Tyvärr blir det inte så mycket regelbundenhet nu pga vädret...
Tur att hon är så söt, som sagt. :-D
Du är så tuff! Bra jobbat Laila ;) Anna
SvaraRadera