Mattes problem

Idag tar vi tag i början av problemtråden. Mattes alltså. För vad Lillstrumpa själv anbelangar, så tycker hon nog inte att hon har några.
Eftersom matte är en feg stackars varelse, så börjar vi så försiktigt. Vi tar helt enkelt en promenad till kohagen igen. Har ju inte varit där sedan skräckdagen...
Det går så bra sååå! Alldeles strax innan hagen, så ökar hennes puls något och hon skyndar på stegen och vill gärna gå upp jämsides med mig. Men inte på något sätt hysteriskt. Vi gör ingen märkvärdighet av det, utan går bara sakta förbi hagen, kikar som hastigast på kalvarna som står och äter och eftersom hon inte känns uppblåst alls, så fortsätter vi bara uppför backen.
Check. Nästa gång rider vi förbi!

När vi kommer hem igen, så går vi in i paddocken. Jag har det halvlånga repet idag och en långpisk. Lägger även fram en bom.
Vi börjar i vänster varv, på en pytteliten volt som jag successivt ökar och försöker göra på samma sätt som E gjorde igår. Lillstrumpa travar långsamt på, men ökar snällt när jag gör små pussljud med munnen och lyfter duktigt på fötterna över bommen. Vi byter varv flera gånger utan några problem, dvs jag behöver inte plocka in henne och börja om, utan får henne att byta där på spåret.
Ett par gånger reser hon sig, men när jag är där med långpisken i luftrummet precis bakom med en gång, så får jag henne att fortsätta traven istället, direkt! En gång far hon iväg i nån sorts protestgalopp med bocksprång och det kan hon ju få, så länge hon går fram och strax travar hon snällt igen.
Check.

Det går så bra, så vi håller bara på en pyttestund. Sedan gör vi lite vändningar och sådant en stund, med mig tätt intill, lätt tryckandes med handen på ryggen.
Hon känns så lugn och go och tuggar så tryggt så sedan får hon lite morot i en hink och det får vara bra för idag. :-)

Träning

Idag fick Cola åka transport tillsammans med en hagkompis. Vi skulle till en tränare. Att gå på och att åka var ju inga som helst problem, men att sedan bli lämnad ensam i släpet en timme medan kompisen tränade hoppning, var förenat med stor oro! Det var ett väldigt skrikande och stampande medan matte stod utanför och försökte låta lugnande. Visst kunde jag tagit ut henne samtidigt, men detta var också ett led i träningen - att kunna klara av att stå kvar själv när den andre går!

Det blev faktiskt en liten aning glesare mellan stampandet och gnäggningarna mot slutet och sedan fick hon ju komma ut. Hon gjorde stora ögon inför den nya omgivningen, med utsikt över hagar med hästar åt alla håll och en jättepaddock full med hinder. Vi gick runt lite bland hindren ett tag medan E gick och hämtade longerlina och långpisk.
Cola skötte sig faktiskt utmärkt i bägge varven och gjorde bara en liten proteststegring efter att redan ha gått en lång stund i vänstervarv, men den hävde E med en gång. Sedan red hon henne också och Cola skötte sig med den äran då med.
Tyvärr kände jag mig inte särskilt hjäpt med just de där problemen som jag känner att jag har, för den där timmen gick väldigt fort. Jag hade väl också lite för många nya intryck att ta in antar jag, för det blev mest att titta på och inte så mycket samtal kring själva problemen eller ställa de rätta frågorna. Framför allt hade jag trott att även JAG skulle bli tränad när det gällde själva longeringsbiten, men det hanns inte med. För det är ju just där som jag upplevt att det brister. Att hon kan gå jättefint om någon annan kunnig longerar henne, men inte när jag sedan tar över linan. Hade liksom varit bra med någon som står och tittar och säger vad jag gör fel och visar hur jag ska upplevas mer bestämd, t ex. Men det kanske kan bli en gång till framöver. Tills dess ska jag försöka komma ihåg det hon sa och det jag såg som hon gjorde, tills jag ska longera nästa gång. Och se om jag kan göra likadant... :-)

Fridfullt

Ännu en sen mysig liten ritt efter lång dag på jobbet. När jag står och fyller på vatten i hoarna efteråt så passar solen på att långsamt sjunka bakom träden.

Tag betäckning!

Nu har de livsfarliga koltrastarna kommit! Alla vet ju att de smyger omkring bland löven och anfaller små oskyldiga hästar?
Men annars är det ljuvligt att kunna rida i lugn och ro även när man jobbat till fyra på dagen. Skymningen kommer inte förrän halv sju nu och även idag har det varit en underbart solig dag med försmak av vår!
Vi hade en väldigt mysig tur, där allting funkade jättebra och Lillstrumpa skötte sig alldeles ypperligt trots anfallande koltrastar och hundar som lömskt skäller högt bara precis när man passerat, och mötande joggare med så hög musik från ipoden att den hörs av oss. Det blev ju lite hopp och kast och hit och dit, men eftersom det var snabbt övergående så gjorde det ju inget! ;-)

De senaste dagarna har hon också varit ovanligt lugn och sansad, trätt på sig grimman själv i hagen och inte rivit ner riktigt allt hon kommit åt i stallgången utan stått ganska stilla och jag har fått pussar flera gånger.
En mycket bra dag idag! :-)

Sol och vår

Jodå, så att... Ridningen fungerade precis som vanligt dagen efter skräckdagen sist. Bara förträng och låtsas som inget! ;-)
Däremot igår skulle vi greja lite i paddocken, hade jag bestämt. Inget arbetsamt alls, utan mest repetition av vad det betyder när jag trycker på bogen. Dvs det ska räcka med att trycka LÄTT på bogen. Jag vill inte ha en okontaktbar häst som går PÅ mig om jag går bredvid. Så det så.

Det var naturligtvis inga större problem med att flytta vare sig framdel eller bakdel när vi befann oss där i lugn och ro. Vi gjorde lite andra småsaker också, som att rygga lite, gå serpentiner mellan bommar och sånt. Sedan fick hon helt stillsamt skritta några varv i höger varv och sedan lite trav. Det gick alldeles utmärkt. Jag bad henne öka lite, eftersom det såg ut som om hon sov, och det fungerade så fint att jag sa "Brrraaa!" Varvid Lillstrumpa for iväg i ystra språng en kort stund och det var väl helt okej ändå. Nåt kul ska man ju ha.

Sedan tänkte jag mig då vänster varv. Suck.

Det gick lika dåligt som senast vi försökte, (för en månad sedan när paddocken senast var användbar). Hon går tveksamt ut i vänster varv och vänder sedan blixtsnabbt tillbaks till höger. Om hon då stoppas av mig, så vänder hon helt sonika upp mot mig och stannar. Och glor lite surt på mig.
Vid tredje försöket eller så, när jag försökte se bestämd ut och slår med pisken i luftrummet till höger dit hon hade tänkt att vända, så reser hon sig. Och stannar sedan vänd mot mig. Hur i jösse namn får man bort den här ovanan!? Hon är inte alls stressad, utan bara väldigt väldigt bestämd med att hon inte tänker gå i vänster varv!!!
Men snälla höna, varför??!
Hon följer snällt med efter mig när vi bägge går på volter åt vänster - men inte själv! Innan vi slutar för dagen får jag till slut ut henne i långsam skritt i en liten vänstervolt och hon går cirka två varv tror jag. Och där skyndar jag mig att sluta och så berömmer jag innan hon hinner hitta på nåt annat... Hon tuggar i varje fall när vi är klara, så något är det som hon funderar över i varje fall. Sedan tar vi en liten promenad tillsammans.

Idag är det rena vårvärmen ute och jag svettas i min jacka med både tröja och kofta inunder.

Vi ger oss iväg och allt är så fridfullt och trevligt idag så. Lite läskigt är det visst att gå den brötiga skogsstigen åt "fel" håll, men hon har helt lång tygel och det går så bra så. Ett gäng rådjur ser vi idag igen och de skuttar bort mellan unggranarna medan vi tittar. :-D
På vägen tillbaka längs banvallen, trotsar jag även mina egna demoner. För trots att hon känns en aning hetsig och sådär extra lätt i handen som hon brukar bli när hon varit spänd ett tag och ett par kilometer lång rak hemväg öppnar sig framför henne, så fegar jag INTE ur och väljer skogsstigen istället, utan vi både travar och galopperar längs den långa banvallen. En härlig rullande fin galopp. En låååång bit, tills jag tänker att nu får jag väl ändå sakta av...
Först i nästa galopp en stund senare, har hon lite krumbukter för sig när hon liksom är överallt på en gång och det ruskas och har sig. Men hon fortsätter i normal galopp igen, efter justering, hi hi. För även om hon tycker det är skitkul att hoppa omkring, så tycker matte att det ska vara ordning och reda.

Att skiljas är värst

Idag är det kosseträning på schemat. Två andra hästar (med respektive ägare) följer med som moraliskt stöd åt Cola. Till att börja med verkar det gå hyfsat bra. Dvs Lillstrumpa blir ju inte det minsta avslappnad och lugn eller så, men gör liksom inget annat än att trumpeta lite och se allmänd spänd ut. Till att börja med vill hon dock gärna se åt vilket håll som helst utom på det långhåriga eländet som närmat sig på andra sidan tråden. Men sedan tittar hon modigt tillbaka. Hoppar inte ens högt när nötterna ger hals och låååter, utan tittar bara.

Men så bestämmer vi att Lillstrumpa ska se på kalvarna alldeles själv en stund med. Det är väl där det spårar ur. Men kanske inte just för att hon står där ensam, utan för att de andra hästarna går sin väg!! Och stannar först långt långt borta!
Cola blir plötsligt jätterädd för allting och stegrar sig flera gånger, far runt och sparkar bakut en gång. Separationsångesten blockerar henne totalt. Vi går ändå sakta några vändor fram och tillbaka längs hagen och nu är det även farligt bortanför hagen. ALLT är farligt. Man kan inte med bästa vilja kalla henne för avslappnad, men hon stannar åtminstone på tillsägelse. Alltid något. Gång på gång stannar vi, eftersom hon hela tiden vill trängas med bogen. På mig. Inte populärt alls hos mig.
Vi sammanstrålar ju sedan med de andra två hästarna igen, inför hemgången. Detta gör tyvärr inte att Cola blir speciellt lugnare och istället börjar de andra två också visa sig allmänt oregerliga. Genom den stora hagen på väg hem till stallet, har vi alla tre händerna fulla av häst. Cola stegrar sig en gång till på vägen hem och till och med Ruffe reser sig! Stolligheten har brutit ut på allvar.

Det blir många halter innan vi är hemma och EXAKT när vi äntligen når hörnet på stallbyggnaden, DÅ slappnar Cola av och går med sänkt huvud två steg efter mig!

Nu ska jag ha mig en kopp te med rogivande örter i.

Farthållare

Nya skor runtom igår och bort med snösulorna - nu är det vår! Idag tar vi oss till alla backarna på andra sidan landsvägen och vi tar oss över träbron med mig på ryggen istället för gåendes bredvid för första gången.
Viss tveksamhet över den första riktigt branta backen, som vi klättrar uppför. Lika stor tveksamhet till att gå nedför på andra sidan och det kan jag mer förstå: branta nedförsbackar är ingen höjdare, men vill man klättra uppför så blir det av nån anledningen en nedförsbacke förr eller senare efteråt... :-(
Efter andra klättringen uppför stannar vi på platsen med utsikten över sjön och tar ett par foton.

Sedan kommer slingan med de många galoppbackarna. Den har vi aldrig ridit förut, Cola och jag. Men det räcker med att hon ser inledningen till den första, för att hon ska inse vad vi ska göra där. Taggad! All så kallad trötthet är försvunnen!
Hon har hejdlöst roligt en lång stund nu, och jag önskar jag hade vågat släppa henne lite lite mer. Men hon är lite lurig för när hon väl fått lov att öka lite grann, så tar hon rätt som det är en rövare. Nån slags supersnabb krängning med nacken där hon försöker ta tygeln ifrån mig helt, samtidigt som hon accelererar ordentligt och knycker till och/eller bockar och blir jättestark plötsligt!
Så jag kan inte riktigt slappna av och njuta av vinddraget, om man så säger, för rätt som det är måste jag dra upp hennes huvud och göra en ordentlig förhållning innan vi kan fortsätta igen. Det går ju inte för sig att det är hon som har kommandot heller...
Den allra sista backen är jättebrant. Men det är inga som helst problem. Vi skrittar första biten men sedan får hon... Vadå trött eller andfådd?? Jag? Näää...