Att skiljas är värst

Idag är det kosseträning på schemat. Två andra hästar (med respektive ägare) följer med som moraliskt stöd åt Cola. Till att börja med verkar det gå hyfsat bra. Dvs Lillstrumpa blir ju inte det minsta avslappnad och lugn eller så, men gör liksom inget annat än att trumpeta lite och se allmänd spänd ut. Till att börja med vill hon dock gärna se åt vilket håll som helst utom på det långhåriga eländet som närmat sig på andra sidan tråden. Men sedan tittar hon modigt tillbaka. Hoppar inte ens högt när nötterna ger hals och låååter, utan tittar bara.

Men så bestämmer vi att Lillstrumpa ska se på kalvarna alldeles själv en stund med. Det är väl där det spårar ur. Men kanske inte just för att hon står där ensam, utan för att de andra hästarna går sin väg!! Och stannar först långt långt borta!
Cola blir plötsligt jätterädd för allting och stegrar sig flera gånger, far runt och sparkar bakut en gång. Separationsångesten blockerar henne totalt. Vi går ändå sakta några vändor fram och tillbaka längs hagen och nu är det även farligt bortanför hagen. ALLT är farligt. Man kan inte med bästa vilja kalla henne för avslappnad, men hon stannar åtminstone på tillsägelse. Alltid något. Gång på gång stannar vi, eftersom hon hela tiden vill trängas med bogen. På mig. Inte populärt alls hos mig.
Vi sammanstrålar ju sedan med de andra två hästarna igen, inför hemgången. Detta gör tyvärr inte att Cola blir speciellt lugnare och istället börjar de andra två också visa sig allmänt oregerliga. Genom den stora hagen på väg hem till stallet, har vi alla tre händerna fulla av häst. Cola stegrar sig en gång till på vägen hem och till och med Ruffe reser sig! Stolligheten har brutit ut på allvar.

Det blir många halter innan vi är hemma och EXAKT när vi äntligen når hörnet på stallbyggnaden, DÅ slappnar Cola av och går med sänkt huvud två steg efter mig!

Nu ska jag ha mig en kopp te med rogivande örter i.