Upprörande

Idag blir det en längre tur igen. Jag binder ihop två halvnya vägar med en för Cola helt ny väg. Vilket bland annat innebär att korsa den där stenbron jag skrev om häromdagen. Det går jättebra - duktiga tjejen bara kollar lite och sedan knatar hon frankt över. :-)
Det blir mycket trav och galopp och på det stora hela går allting jättebra. Men när vi ska passera dammen med hästarna i hagen bakom - där vi passerade häromdagen - då ballar hon ur lite. Det står en stor lastbil parkerad på snedden vid dammen och någon håller på att greja mystiskt med något bakom den. Därför har Lillstrumpa fullt upp med att hålla ögonen på detta när vi svänger in på Gläsbackavägen. Vi har hunnit nästan förbi dammen när jag säger att "det blir visst inga flygande knipor idag", när först en flaxar upp och sedan en till och Cola kastar sig åt sidan. Dessa hastiga rörelser sätter igång hästarna inne i hagen. De kommer nyfiket springande mot oss och följer oss längs vägen - även om det är en rad med träd emellan oss förutom stängslet.
Det är då som Cola får helt fnatt! FNORRK!! Hela hästen krullar ihop sig, blir styv som en pinne och när jag manar på i TRAV! TRAV! TRAV! så blir det nån slags blandning av piaff och kort trav med sviktande benlyft. Ganska stela ben. Men ändå känns hon beredd till vad som helst när som helst. Dessutom trumpetar hon ljudligt hela tiden! Halsen är så hopkrullad att mina händer hamnar nästan framme vid munnen och jag håller mest i den ena tygeln, för att vara beredd.
Jösses vad jag inte gillar sånt här! Det dröjer ända tills vi är framme vid vägbommen en bra bit upp i backen, innan hon känns aningen lugnare, och ändå är hon inte helt övertygad än på en stund. Det är tur att hon går så bra hela resten av rundan, inklusive övergången av den " nya" stenbron.

Börjar fundera på om det kanske inte är så att det är nötkreatur specifikt hon är besvärad av? Det verkar vara väldigt upprörande att passera en hage med DJUR i, över huvud taget!? Om jag kunde begripa det hela ur hennes synvinkel, men än har jag inte kunnat det.

Vårtrötthet

Ännu en strålande vårdag idag och jag far till stallet glad i hågen. Jag tänkte att jag skulle rida, men blir lite betänksam...

Den stora vårtröttheten har tydligen drabbat Örnatorpets hästar idag och det är nästan så att det är synd att väcka dem. :-)

 Mario...

 Royal Flush...

Cola tycker att det är bäst att bara sova med ena ögat. Även om det ser lätt stört ut.

Otroligt nog kom vi oss iväg på en tur ändå. Tänk om även jag kunde piggna till sådär raskt efter att jag stigit ur sängen!

Ps) Det var någon som frågade mig, så jag skriver svaret här också. Det gällde filmsnuttar som blir löjligt små att titta på: Om man vill titta i lite större trevligare format, så kan man bara klicka på den lilla youtube-texten nere till höger under filmrutan.  :-)

Utmaningar

Solen strålar och det är tretton grader varmt idag! Efter att ha borstat bort några nävar päls, så sadlas det och vi rider iväg. Galopperar och travar hela banvallen bort till krysset. Där är en damm där Gläsbackavägen går upp. Tanken är att vi ska rida upp mot Gläsbacka till och ta oss över eländessörjan uppe i skogen ner till den där långa serpentinbacken vi var vid häromdagen.

"Nu får du vara beredd på att det kan flaxa upp änder eller hägrar här", säger jag när vi passerar sjön. Det händer nämligen lite då och då. Det hinner inte gå mer än tio sekunder, så FLAP FLAP FLAP, så flyger två knipor upp och Cola tar snabbt betäckning i diket.
Så traskar vi vidare och Cola glor stint in i hagarna vi passerar, ifall det kan vara något hemskt där inne. Kor eller nåt. Den sista hagen vi passerar innehåller däremot några hästar! Jag känner hur pållan blir stel och trippig med en gång och raskt sätter jag igång henne i trav.
"Men jag måste..." säger Cola och vrider på huvudet.
"Nejdå, inte alls", säger jag och vrider det tillbaks och driver på.
"Fast jag måste faktiskt..." säger Cola och vrider huvudet nästan bakåt nu.
Men snart har vi travat förbi, och inga nyfikna hästar inne i hagen hann heller komma framrusande.

Så småningom kommer vi till det stället där vi ska vika av in i skogen.
"Här slutar vägen." Cola stannar när täta granar blockerar vägen framför henne.
"Nej men om du går rakt igenom granen där, så kommer du igenom..."
Cola ser misstroget på mig.
"Jo men försök. Om du trycker på med nosen, så duckar jag!"
Vi kommer mycket riktigt igenom det täta grenverket och efter en liten stund uppenbarar sig det otrevliga underlaget. Det är en sträcka med väldigt sörjig lerig jord och vatten och en massa stenar att kliva över och emellan. Det finns ingen som tycker det är trevligt att gå där, men efter en stunds övertalning så gör hon det ändå. Duktig pålla! Sedan är det brant nedför. Även där väldigt stenigt och blött och äckligt, men det fixar hon det med.
Äntligen nere.
Ljudet av en motorsåg har under tiden blivit högre och högre och jag hoppas att det inte kommer att vara stopp nånstans?
Det står några bilar nere på vändplatsen och det håller på att gallras lite längs vägen. Småträd faller. Cola går misstänksamt fram. Som tur är så ser den ene killen oss och är snäll och slår av motorn när vi passerar. "Tack!"

Sedan har vi de långa serpentinbackarna framför oss och det går så bra så! Idag är det bara två stenar som måste nitas inför, i resten av backarna galopperas det på friskt! Nästa gång tar vi hela, utan avbrott. ;-)

Vi tar en kortkort paus på väg ner mot stenbron, för matte vill fota lite.

♥♥♥♥♥

Efter ridturen tar jag själv mig en tur bort mot ett ställe som av nån anledning heter Stupet, för att kolla om man fortfarande kan ta sig över den stenbron där!? För i såfall blir det en förbindelse från en annan väg över till Gläsbackavägen. Och jodå, det ska absolut gå bra. :-)

Sådana här härliga grästuvor fanns det gott om här borta.  Jag sätter mig på en sten och dricker lite kaffe innan jag åker hem. :-) 

Skräckfilm

Det är något hemskt på gång!!! Matte går runt med fladdrande fasor i hagen! Alla hästar flyr i panik när de ser mig och även i grannhagen smittas de av att höra denna uppenbara skräck.
Det är denna påse som jag och Cola hade sådana stora svårigheter att passera häromdagen. Nu skall den avdramatiseras, tänkte jag.
Första pris i modighet går till Chatel, som långt före de andra vågar gå fram och åtminstone nästan nosa på tingesten. Definitivt fegast är Roy, som efter en stunds rejsande i hagen väljer att fly till andra sidan av ligghallen och inte komma tillbaka!

Efter en lång, lång stund, vågar sig då Cola fram och nosa - två gånger - och hennes ansiktsuttryck är obetalbart. Mario nosar sedan lite försiktigt, allra sist av alla. :-D

Om man vill titta i lite större trevligare format, så kan man bara klicka på den lilla youtube-texten nere till höger under filmrutan.

Annars har matte roat sig med att vara uppe i Gråbo och rida på en lånehäst som heter Putte, tillsammans med två vänner. Två nya och mycket långa öron i synfältet blev det. :-)

Förstenade fasor

Idag är det nära att vi inte ens kommer bort från stallområdet. Det beror inte på trilskande utan skräck. Ett stort vitt plastspektakel har parkerat sig vid foten av en timmertrave, där det med vindens hjälp tar djupa andetag och blåser upp sig som till ballongfärd, för att sedan blåsa ut all luft igen. Om och om igen. Oerhört farligt!!! Men efter väldigt mycket om och men, så sänker hon ner huvudet lite och jag förstår att det här kommer att gå. Hemskt otäckt är det ju och jag undrar om hon inte har svansen mellan benen också, när vi äntligen tar oss förbi...
Sedan tar matte med sig Lillstrumpa på en lite längre tur, där hennes små hovar inte har trampat förut. Men först ska vi korsa den där stenbron som hon förra gången hoppade över och gjorde segerskutt efteråt. Idag nosas det några korta sekunder och sedan går hon världsvant över!
En stund senare är det dags att vika av mot de nya markerna. Tanken är att vi ska ta oss nerför en väldigt lång och vindlande lagom brant backe, som går i flera S- kurvor och som sedan är otroligt skön att galoppera uppför!

Nej det är inte så här grönt ännu, men detta är en bild av en liten liten bit av denna väg som togs för ett par år sedan.

När vi tagit oss ända ner och gått ett varv på en rund vändplan, så riktar vi våra näsor uppåt. Jag har tänkt mig en lagom frisk galopp, men UTAN att det laddas upp för såna där bakutsparkar i takt med att tempot ökas, så jag håller mig beredd för att styra upp det hela och tänker börja lugnt.
Men Ve Och Fasa!!!!! Det visar ju sig att sidorna längs hela backen är fullkomligt översållade av STENAR!!! Precis den sorten som antastar små oskyldiga hästar. Det är grå stenar, ljusa stenar, mossbevuxna stenar, halvstora stenar, mindre berg, runda och kantiga... En del finns en bit in mellan träden, medan andra i princip ligger på vägen.

(Lillstrumpa kommer förmodligen att drömma mardrömmar i natt!)

Dessa stenar lade stackarn inte märke till på väg ner, men nu måste hon alltså göra etthundraett tvärstopp och sidokast innan vi når toppen på grund av dessa hemska stenar, så galopptakten blev ju minst sagt ojämn!!
I och för sig blev det ju inte tid till några bocksprång, så jag antar att det jämnade ut sig då eller? ;-)

Men det blir några galopper till och hon hinner bli både lite andfådd och lite svettig innan vi kommer hem igen och jag borstar bort lite mera hår och tvättar hovar och ägnar en stund åt att klia bakom öronen! Colas mule rynkas fram och tillbaka i takt med kliandet och hon njuter i fulla drag.
Tack så mycket för idag! I morgon får du ledigt, min lilla skorpsmula.

Sol i sinnet, sol på himlen

Efter borstning och skrubbning igår, hade vi bara en kort sejour i paddocken - repetition av att gå i vänstervarv med mig på marken. Med efterföljande promenad och en paus för att smaka på några torvor med grönt gräs...

Idag ger vi oss iväg på tur igen. Väl ute på banvallen, får hon syn på ett gäng hundar med vidhängande människor lite längre bort åt höger. Vi ska åt vänster. Men det är ju upprörande; detta att vi ska åt andra hållet! Av någon anledning brukar det vara det. Så när jag tycker att vi ska börja trava, så känner jag att hennes kropp gör sig redo för att krypa ihop, kicka bakut och vägra springa... Men det hinner inte bli mer av det, för jag trycker fram henne och gör små smackljud med tungan och ser man på! Hon går fram!
Antingen är det jag som reagerat snabbare, eller så kommer hon ihåg sedan sist att det inte är nån ide att larva sig! Och efter de första stegen är det inga problem alls och vi travar och galopperar hela banvallen bort, ända till krysset. Alla kända "skyggställen" tar vi oss förbi i trav respektive galopp, utan att det bryts av eller görs alltför stora väjningar inför det farliga. När vi sedan traskat igenom det brötiga skogspartiet på vägen hem och tagit ytterligare en galopp, så går hon alldeles otroligt mjukt och fint i traven! Hon har ju gått bra innan med, men detta är nåt alldeles extra!! Jag blir alldeles salig och vill stanna kvar i den känslan länge, men en liten stund får räcka, sedan blir det skritt och lång tygel sista biten hem. Pussunge! ♥

Aprilväder och aprilhäst

Solsken och riktigt trevligt väder idag. Ingen lerinpackning heller, vilket gillas skarpt. Men efter en rask skritt ner till banvallen, där trav sedan efterfrågas, bestämmer sig Cola för att det är dags för test av matte igen. Öronen bakåt och transformering till brun sur boll med bromsklister. Dessvärre har matte lärt sig sedan sist, och går därför inte på den där grejen med att hon plötsligt skulle fått ont nånstans! Men eftersom bestämda skänklar bara resulterar i en serie sura bakutsparkar, blir det ett rapp på bogen istället. Efter det går det hur bra som helst att trava, både med framåtbjudning och i form...

På hemvägen har vi precis fattat galopp på ett ställe, då vi plötsligt får en trombliknande vind rakt i ansiktet, tillsammans med hårt piskande hagelkorn! Vinden är så stark att det är som att rida in i en vit vägg och de första galoppsprången sker på stället utan att komma någon vart! Cola krullar ihop sig, jag krullar ihop mig och vi skrittar en stund i stället, med ansiktena mot marken. Men det hela går över på en liten stund bara, så sedan kan vi fortsätta där vi slutade. :-)

Årets första grässtrån är något visst med och naturligtvis växer de godaste utanför hagen. (Som ju faktiskt mest består av jord.)