Att springa sig lugn

Idag är det minst lika grått, blåsigt och råkallt. Brrr... Men jag sadlar Lillstrumpa och vi ger oss iväg och efter en stund finns det inget som heter kallt längre. Jag tar av mig handskarna och knölar ner dem i fickorna. Jag gör halt precis bredvid några illasinnade tallruskor som ligger vid en stor sten jämte vägen, när jag gör detta. Så kan snuttan få passa på att göra sig bekant med dem under tiden, hi hi!

Vi rider en lite längre tur, varav den bortersta biten på för henne ny mark. Det är inte klokt så bra det går när jag driver på henne lite extra och låter henne jobba i trav eller galopp längs de sträckor som hon blir spänd och /tittig, istället för att försöka skritta henne lugn som jag gjorde innan! Gullhöna!
Nu är främst mina största farhågor alla hagar på en mängd olika ställen som snart kommer att befolkas med nötkreatur av olika raser. Särskilt dem som man måste gå nära för att komma förbi. Huuu, hur ska jag våga?

Mormors lilla kråka...

Än slank hon hit och en slank hon dit, däremellan spänd som en stålfjäder. Jodå.
Det blev en massa minusgrader igen men ingen snö som väl var. Bara lite regn. Och blåst. Matte hatar blåst. Hade berett sig på en hispig häst igår, men icke då. Hur sansat som helst.
Vid insläppet igår kväll - av dem som ska in i box alltså - så stod först ingen att hitta. Alla var på utflykt inibland träden och gömde sig i kolmörkret.
Alla utom Cola då, vill säga. Hon stod i ensam majestät vid foderbordet med nosen nedkörd i höet och tuggade och tuggade!
Började undra om hon fastnat där på nåt sätt?

Men idag däremot! Alla springer omkring i hagen på ett högst virrigt sätt när jag kommer till stallet. Ingen ordning alls.
Och väl ute på rundan, så är det alltså helspänt idag. Stirrar med fasa i blicken på allting, från vattenpölar till stenar och andra oförklarliga saker. Flyger hit och dit eller går stel som en pinne i kroppen. Dessutom hänger bakdelen inte riktigt med heller. Hon liksom "tappar" den rejält under sig några gånger. Men annars går hon väl som hon ska.

Jag ändrar den tänkta rutten till en annan, något kortare, med mindre klivande i skog. Tycker hon snubblar tillräckligt som det är, på platta marken!
Till slut får jag henne att gå fram ordentligt i traven och då äntligen slappnar hon av en smula och blir mjukare i kroppen.
"Nu får du ta i, så får du springa," säger jag när vi kommer till backarna upp till Platån. Och det gör hon ivrigt. Men hon är allt tvungen att pusta lite emellan varje backe ändå. Det är fortfarande lite dåligt med flåset och fler kilon som måste springas bort. I lagom takt och helst utan överansträngning.
När vi sedan är nere igen och på väg hemåt, så försöker hon plötsligt mopsa upp sig. (Igår skröt jag om henne för en annan i stallet. "Nu har Cola slutat att bocka", sa jag.) Men nu vill hon ta kommandot och grymtar ilsket när jag vill att vi ska trava lite först. När jag sedan fattar galopp blir det en stark nacke som kastar sig framåt, nedåt, samtidigt som hon hoppar jämfota i nån slags knasgalopp på stället! Jag får ryta till, bryta av och driva på i trav igen några steg och göra om fattningen. Nu lyckas hon hålla sig i skinnet och vi galopperar på normalt sätt längs sjön och upp till Fällesåsen.

Väl hemma i stallet igen, så är hon så nöjd och lugn. Jag känner och klämmer över hela kroppen på henne, samt alla ben, så inget verkar svullet eller varmt eller ömt. Under tiden står Cola och slickar (!) ihärdigt på ett täcke som hänger på en boxdörr, och verkar helt oberörd.
Hon har bara börjat fälla ytterst lite vinterpäls ännu. Undrar varför? Flera andra jag pratat med, säger att deras hästar fäller jättemycket nu sedan någon vecka tillbaka...

Myspys

Vårsolen strålar även idag så det gäller att passa på att njuta, för imorgon ska det visst bli kallt och grått igen. Vi tar en mysig tur längs kända vägar och allt andas frid och fröjd. Halva tiden travar och galopperar vi så matte blir alldeles svettig. Det blir Cola också i och för sig, men matte är den som flåsar...
Den andra hälften skrittar vi och njuter av naturen bara. Kameran åker fram igen och det tas bilder ur alla möjliga och omöjliga vinklar.
Hemma vid stallet är det också så stilla och fridfullt och jag ägnar mig åt lite sadelvård i solskenet innan jag åker hem och dricker kaffe på verandan. Vilken lycka att vara ledig en sådan här dag!

 Det är allt väldigt tröttsamt att vara ute och springa med matte när det är så varmt! :-)

Någon måtta får det vara

Nu får det räcka, tycker Cola. Det får ju vara någon måtta på lugnet och skötsamheten.
Så idag blir en dag när precis allt är farligt och matte förstår ingenting. När vi går över träbron, upptäcker hon att om hon liksom stampar till i otakt där, så hörs det!! Det är ju väldigt otäckt och det är tur att vi bara har någon meter kvar, när hon börjar steppa.
Sedan är det en trädgård som ser otrevlig ut och rotvältan är ovanligt mörk och stor idag och någon har slängt två små plastpåsar mitt på stigen alldeles innan vi kommer upp till landsvägen - huuuu - och eftersom kusten är klar så bestämmer sig matte för att trava över, in på gatan i villasamhället.

Där längs gatan, ligger tre jättestora stenar i kanten av gräsmattan. De är placerade där dels som prydnad, men även för att inte bilar ska köra in och parkera på gräset. De har legat där i flera år. Men stora stenar är ju Colas skräck och just idag ser de alldeles särskilt ondsinta ut! Cola vill INTE gå fram och se närmre på dem och dessutom får vi möte av en bil samtidigt. Sedan trampar hon på ett sånt där gatu-brunns-lock. Klonk. Inte heller populärt. Ja så där håller det på ett tag. Så kommer vi in på skogsstigen. Där går det bättre för det är alldeles för mycket rötter och hålor och elände att koncentrera sig på, för att hon ska ha tid till att hetsa upp sig för något annat. Men hon har allt uppsikt - för i denna skog ligger det alldeles ovanligt många stenbumlingar överallt!
När vi tagit oss igenom rätt så jobbig terräng och kasat ned för en brant i djupa hjulspår efter skogsmaskiner så väntar en överraskning. Jag har inte varit här på 1 ½ år och mycket kan ju hända i skog på så lång tid.
Här har de tydligen börjat på att förbereda för avverkning för de har gjort en ny bred väg med halvmjuk djup sand, som möter skogen här, men precis själva mötet mellan skog och väg har blivit lite katastrof. Det är vattensjuk mark runtomkring oss och ett brett område med mossa, vatten och geggig jord skiljer oss från vägen och vid sidorna av vägen har de gjort djupa diken (varför tog jag inget kort istället???) Den djupa sanden är inte heller särskilt packad vid sidorna så där ska man helst inte trampa...
Jag hoppar av och sonderar terrängen lite och sedan klättrar vi ur de djupa hjulspåren, hoppar över vattengegga upp i terrängen igen och kommer fram vid sidan av vägen längre fram, där vi kan hoppa över diket, först jag och sedan Cola.
Tror inte jag ska rida den här vägen igen på ett tag. Man vet aldrig när/om det här blir fixat eller när de sätter igång att avverka. Längre ner längs vägen står skogsmaskinerna parkerade.

Men sedan blir det en låååång härlig galopp längs en trevlig mindre väg, ända tills vi är tillbaks ovanför bostadsområdet igen. Den sista biten är så brant uppför att hon inte orkar ända upp. Efter det är det brant nedför igen och nu tycker jag faktiskt att hon ska få slippa släpa på mig nedför fler branter idag, så jag hoppar av.

När vi går längs villagatorna, så börjar hon plötsligt steppa och blåsa högt och ljudligt flera gånger. FNORRRK!!! (???) Det kommer en cyklist bakom oss, men om det är honom hon fnorkar åt, så måtte han stinka av älg, kossa eller annat farligt djur. Kanske inte helt otroligt i och för sig, för han ser ut lite som ett original, men stort skägg och bruna lager-på-lager-kläder.
Han cyklar upp jämte oss och börjar prata. Om hästraser, dess storlekar och olika användningsområden och vill se om Cola har stora näsborrar (!!) så jag kör upp hennes mule i ansiktet på honom och ber honom skrämma henne lite.
Så kommer vi in på showhästar och utställningsdjur i allmänhet och hur dumt det är att inte "använda" djuren till något mer än bara utställning. Gubben gör en jämförelse och säger att det är som med Miss och Mister Universum. "Men där har vi två ju ändå ingen chans, HA HA HA HA!" Ett hål i skägget öppnas och blottar några bruna tänder när han skrattar.

Tack för den. Visserligen vet jag väl att jag inte är, och aldrig har varit, någon Miss Universum, men sedan när blev jag ett vi med honom??

Jag tackar för sällskapet och drar iväg med Cola till de stora stenarna. Hon stirrar i fasa, men jag går fram och sätter mig på en av dem. Hon börjar då försiktigt beta lite gräs runtom, närmare och närmare, ända tills hon vågar lägga mulen mot den. Hon står där och trycker mulen mot den runda stenen en stund. Sedan tar vi nästa sten - för den är naturligtvis helt annorlunda! Men vi gör samma procedur och när hon väl nosat, så kommer hon på att man faktiskt kan använda den till att klia kinden på också! Gnugga gnugga gnugga..
Den tredje stenen fnyser hon bara åt. Inget farlig alls.

Kortet är ju inte från ridturen, men det blev fint ändå!

När jag så småningom sitter upp igen, har hon plötsligt jättebråttom så vi travar nästan hela den sista kilometern. En mycket snygg och samlad trav med driv, om jag får säga det själv. :-)

Det ska bli skönt när vinterpälsen bestämt sig för att ramla av, så hon inte blir så fort svettig. Men det är sol och 13 grader varmt i skuggan så det blir bara skönt att gå ut i hagen och rulla sig i den torra jorden nu.

Stärkande för själen

Idag skrittar vi iväg genom den stora sommarhagen i riktning mot de hemska lurviga kalvarna en bit bortanför. Jag försöker få bort de otrevliga ilningarna i magen genom djupandning varvat med falsk skönsång.
Cola skrittar modigt på med hängande, slängande tyglar.

Det går jättebra! Vi rider bara förbi på kortsidan (sparar långsidan till en annan dag, nån måtta får det vara!) men hon ser kalvarna, blänger lite, men går förbi utan några som helst konstigheter! Duktig duktig tjej, som får mattes känsliga nerver att lugna ner sig! :-D

Sedan rider vi en runda full av branta uppförs- och nedförsbackar och på tillbakavägen blir det en riktigt lång galopp. Allt går så jättebra och i traven sedan går hon så fiiint och när vi kommer hem är hon lite svettig i sin tjocka vinterpäls. Hon får morötter och mineraler och jag ger henne lite manikyr.
Puss på dig, älskade häst!

Mattes problem

Idag tar vi tag i början av problemtråden. Mattes alltså. För vad Lillstrumpa själv anbelangar, så tycker hon nog inte att hon har några.
Eftersom matte är en feg stackars varelse, så börjar vi så försiktigt. Vi tar helt enkelt en promenad till kohagen igen. Har ju inte varit där sedan skräckdagen...
Det går så bra sååå! Alldeles strax innan hagen, så ökar hennes puls något och hon skyndar på stegen och vill gärna gå upp jämsides med mig. Men inte på något sätt hysteriskt. Vi gör ingen märkvärdighet av det, utan går bara sakta förbi hagen, kikar som hastigast på kalvarna som står och äter och eftersom hon inte känns uppblåst alls, så fortsätter vi bara uppför backen.
Check. Nästa gång rider vi förbi!

När vi kommer hem igen, så går vi in i paddocken. Jag har det halvlånga repet idag och en långpisk. Lägger även fram en bom.
Vi börjar i vänster varv, på en pytteliten volt som jag successivt ökar och försöker göra på samma sätt som E gjorde igår. Lillstrumpa travar långsamt på, men ökar snällt när jag gör små pussljud med munnen och lyfter duktigt på fötterna över bommen. Vi byter varv flera gånger utan några problem, dvs jag behöver inte plocka in henne och börja om, utan får henne att byta där på spåret.
Ett par gånger reser hon sig, men när jag är där med långpisken i luftrummet precis bakom med en gång, så får jag henne att fortsätta traven istället, direkt! En gång far hon iväg i nån sorts protestgalopp med bocksprång och det kan hon ju få, så länge hon går fram och strax travar hon snällt igen.
Check.

Det går så bra, så vi håller bara på en pyttestund. Sedan gör vi lite vändningar och sådant en stund, med mig tätt intill, lätt tryckandes med handen på ryggen.
Hon känns så lugn och go och tuggar så tryggt så sedan får hon lite morot i en hink och det får vara bra för idag. :-)

Träning

Idag fick Cola åka transport tillsammans med en hagkompis. Vi skulle till en tränare. Att gå på och att åka var ju inga som helst problem, men att sedan bli lämnad ensam i släpet en timme medan kompisen tränade hoppning, var förenat med stor oro! Det var ett väldigt skrikande och stampande medan matte stod utanför och försökte låta lugnande. Visst kunde jag tagit ut henne samtidigt, men detta var också ett led i träningen - att kunna klara av att stå kvar själv när den andre går!

Det blev faktiskt en liten aning glesare mellan stampandet och gnäggningarna mot slutet och sedan fick hon ju komma ut. Hon gjorde stora ögon inför den nya omgivningen, med utsikt över hagar med hästar åt alla håll och en jättepaddock full med hinder. Vi gick runt lite bland hindren ett tag medan E gick och hämtade longerlina och långpisk.
Cola skötte sig faktiskt utmärkt i bägge varven och gjorde bara en liten proteststegring efter att redan ha gått en lång stund i vänstervarv, men den hävde E med en gång. Sedan red hon henne också och Cola skötte sig med den äran då med.
Tyvärr kände jag mig inte särskilt hjäpt med just de där problemen som jag känner att jag har, för den där timmen gick väldigt fort. Jag hade väl också lite för många nya intryck att ta in antar jag, för det blev mest att titta på och inte så mycket samtal kring själva problemen eller ställa de rätta frågorna. Framför allt hade jag trott att även JAG skulle bli tränad när det gällde själva longeringsbiten, men det hanns inte med. För det är ju just där som jag upplevt att det brister. Att hon kan gå jättefint om någon annan kunnig longerar henne, men inte när jag sedan tar över linan. Hade liksom varit bra med någon som står och tittar och säger vad jag gör fel och visar hur jag ska upplevas mer bestämd, t ex. Men det kanske kan bli en gång till framöver. Tills dess ska jag försöka komma ihåg det hon sa och det jag såg som hon gjorde, tills jag ska longera nästa gång. Och se om jag kan göra likadant... :-)