Stillestånd

Efter att det varit minus femton och lite snö några dagar, så är det nu plus två och den lilla snön har förvandlats till snorhalka, eftersom den frusna marken inte släpper igenom nån väta.
Några broddar har jag ju inte lyckats få på, så nu lutar det åt lite "vintervila" istället... Hade ju tänkt mig en promenad idag i alla fall, men efter att ha känt på väglaget, så... nej! Det blir en liten gosestund i hagen istället, med klappar, morot och pussar och blås i ansiktet.
Jag har med mig grep och kärra med, för att mocka lite, så när Lillstrumpa lyfter på svansen, så hinner jag lagom dit med grepen för att fånga upp det! Nästa steg blir att få henne att bajsa direkt i skottkärran. :-)

Felinställd

Solen strålar idag, det är frostigt och minusgrader och marken är stenhård och alla leriga pölar är förvandlade till is. Både för- och nackdelar alltså. Men när vi väl ska rida ut, så är min lilla pålla på totalt fel våglängd. Efter trettio meter så stannas det och nacken blir stel och stum och hon vägrar helt att gå åt något som helst håll annat än bakåt!? När jag efter en stund ilsknar till lite, och trycker till lite hårdare med skänklarna, så svarar hon bara med att lätta på rumpan. Riktigt tyken attityd, om jag får säga min mening. Och jag får inte henne att röra sig!
Jag sitter av och börjar gå med henne. Hon rör sig visserligen, men även nu försöker hon stanna och backa. Märklig häst.
Efter en stund verkar hon dock traska på som vanligt. Tror jag. Så vid ett lämpligt ställe sitter jag upp igen. Men då är det plötsligt likadant igen! Helt förstelnad och kan bara gå bakåt. Känner mig ganska uppgiven nu och ser dessutom att jag råkat korsa tyglarna så jag sitter av igen för att fixa detta.
Ok. Att inte jag får åka med idag, betyder inte att promenaden blir inställd, om hon nu tror detta.
Vi ger oss av inåt skogen och klättrar uppför branter, över stock och sten, genom frost-frasande farligt gräs och genom vattensjuk mark och möter en hel flock med skällande hundar med två människor. Sedan ut på vägen igen och jag sitter upp. Sådär ja. Nu går hon framåt!

Vi avverkar resten av rundan med mig uppsutten och nu verkar hennes största problem vara att hålla sig till enbart skritt. Men så sjutton heller, nu är det skritt kommenderat och min vilja som gäller! Först när vi närmar oss stallet får hon tillåtelse att trava en liten bit.
Ser fram emot att få sitta på hela vägen i morgon!

Julafton

Idag är det julafton och det firar vi med att tvätta benet med klorhexidin och sedan smörja med mjukgörande. Det går ju bra, men varför stå åt det hållet som matte binder upp mig, när jag kan stå åt andra?

Sedan masserar matte bogarna på mig, där som täcket skavt. Det är så skönt att jag inte kan hålla mig från att stöna lite. Men när hon sedan vill lägga på täcket igen, då säger jag ifrån! Snap, snap i luften mot täcke som läggs över bogarna... Som tur är, så begriper matte och jag slipper. Hon säger att hon inte tror att jag kommer att frysa ihjäl och att det inte ska regna i morgon. Det är tydligen sådant som hon kan bestämma. Regnet, menar jag. Täcket bestämmer jag om.
Innan jag får min julgröt, så ska det fotograferas också. Det är visst kutym med julhälsningar på foto, så okej då!
Men sedan blir det mums med morötter och lite annat gott, imnan jag ger mig ut i hagen igen.

Frostigt

Jag är i stallet tidigt idag, för jag har utsläpp av alla de som bor i stallet om nätterna. De är alla mycket ivriga att få komma ut. Ett lika stort antal påsar med hö bärs också ut. Det är bara de i lösdriftshagen som har en stor rundbal och alltså fri tillgång.
Det har utlovats aningen sol idag och det är fyra minus och vattnet i karen är täckta av en isskorpa. Den långa vattenslangen har inte heller blivit insläpad, så den är också frusen och tät. Jag släpar in den i sadelkammaren och kånkar sedan ut med hundra liter vatten och fyller på karen i tre hagar.
Japp. Klar för ridtur.

Det är många vita fläckar att titta på idag och hon är lite osäker på om hon verkligen gillar det höga ljud som uppstår när en timmerbil åker fort över de där vita markeringarna i vägbanan. Men vi ska inte över vägen, utan svänger ner en liten skogsväg strax innan. Där är mycket ris, grenar och sånt som man måste kliva över, som matte säger är så nyttigt av nån anledning. Och absolut att vattnet i ån inte brusade sådär högt när vi gick här för en månad sedan!
Cola tvekar en aning när vi ska gå över den lilla stenbron över vattnet där i skogen, men det går fint. Efter att all bröte är passerad och marken jämn och täckt av mjukt gräs så kan vi ta en galopp med, vilket är mycket uppskattat av oss bägge.
Det är ju inte riktigt solsken, men man kan skönja den i alla fall och vi fick det bästa av dagen, för när jag kommer hem så drar det in gråa moln igen. :-)

Tag plats!

I början efter att Cola kommit hit, så var ju hon lägst i rang tillsammans med Pompe. Även sedan det kom till nya hästar. Nu finns ju inte Pompe mer och jag är inte säker på vem som egentligen är lägst i flocken längre? 

Jag har ju nämnt att det är väldigt surt mellan alla hästar, sedan ett tag. Omgruppering på gång? Och även om Cola fortfarande är bundis med Mario, så fräser hon åt honom titt som tätt ändå.

Jag står och tittar när jag släpper ut henne i hagen efter ridturen. Hon rusar iväg mot de andra som står runt foderhäcken. I full trav med öronen slickade bakåt ränner hon raka vägen in emellan dem och tar plats och börjar äta! Hon fräser varnande då och då mot Roy som står ijämte, trots att han efter vad jag kan se, inte gjort något. Han står tyst kvar, men utan att protestera, vilket inte är likt honom.

Jag tror minsann att Lillstrumpa försöker klättra uppåt nåt snäpp! :-)

Vi testar...

Idag är det hovslagardags igen. Jag tyckte så synd om henne de förra gångerna, (och det var minst lika hemskt för hovslagaren förstås!) när hon formligen låg över honom, varvat med att vifta kraftigt med hovarna och halvresa sig hela tiden för att hon tyckte det var så läskigt - så idag ger jag henne en liten halv dos av lätt lugnande under tungan en stund innan.
Det går så BRAAA!! Hon börjar lite lätt genom att protestera på vanligt sätt med att veva med hoven och häva sig, men det var ingen full kraft i det och bara en liten kort stund och jag nyper henne lite i halsskinnet för att distrahera. Sedan står hon jättesnällt resten av tiden, hänger bara liiite tungt på hovis emellanåt, och hela prövningen är ju dessutom över så mycket fortare än sist!
Så himla skönt att slippa kiva med henne och se henne ha det så jobbigt! Nästa gång ska hon få andra halvan av medlet och därefter kanske en kvarts dos och sedan kan hon förhoppningsvis klara av pärsen helt utan!

Hon är lite trött, så hon får vila i en box nån timma efteråt medan jag mockar hagarna och när jag sedan går och kollar, så står hon där så snällt i boxen med öronen framåt och tittar ut! Hon får på sig ett regntäcke och lite morötter i en hink med mat att äta och sedan får hon gå ut i hagen och visa upp sina nya skor.
I morgon hoppas jag kunna ta en ridtur igen.

Ve och fasa!!

Tro det eller ej, men regnet ställdes in helt denna förmiddag och har ersatts med en blek decembersol istället! Jag har inga invändningar alls emot detta, utan hämtar en ytterst motvillig Cola som står en bit in i hagen och sover, tillsammans med Mario.
Vi beger oss sedan längs stigen genom sommarhagen, i riktning mot hagen med de ulliga kossorna med de stora hornen. (Highland cattle.) Vi har ju faktiskt passerat där två gånger innan och även om hon inte gillat lukten där, så har det gått bra. I hagen är en stor kulle och korna brukar hållas bakom den, där deras foderhäck är. En gång såg vi huvudet på den ena som tittade fram över krönet. Eller också var det bara jag som såg det?
Vi kommer dit, Cola vädrar och blir aningen på sin vakt, men jag säger att det här går bra och vi tar oss fram på vägen längs hagen. Med stupet ner mot den brusande ån på andra sidan. DÅ SER COLA KORNA!!! 

Jösses! Jag tror till och med att korna närmar sig oss, men jag har inte riktigt koll på det, för plötsligt har jag fullt upp med att hålla mig och häst på rätt håll på vägen. Även om jag inte direkt sitter löst vid något tillfälle, så kan jag absolut inte säga att jag gillar att sitta på en häst som blir spänd som en fiolsträng och med nacken rakt upp studsar på stället, upp och ner och försöker kasta sig åt alla håll för att kunna fly därifrån så fort som möjligt!
Att låta lugn på rösten fast man känner sig som en liten muslort, ta förhållande tygeltag för att hindra henne att fly, men ändå samtidigt ge efter och mana på framåt i skritt, är inget som jag tycker om, som sagt.
Men det går ju och vi tar oss förbi eländet. Resten av turen går alldeles utmärkt, i alla tre gångarter, men jag får nog försöka skaffa hjälp för att bota hennes koskräck - för annars blir den min också! Och då blir det många fina rundor som vi inte kan rida till sommaren...  och så kan vi ju inte ha det.

Nu sitter jag hemma med en kopp kaffe och utanför faller det ner ett kallt snöblandat regn. Vi fick ändå lite sol! :-)