Skogsgallring

Mario är tillbaka i hagen igen, efter sin påtvingade boxvila, i sin tur efter utbrytningen från sjukhagen. Ordningen är alltså återställd och han och Cola passar på att gallra lite i skogen, och det här fotot kan väl tjäna som ett minne till frtamtiden, eftersom skogen inte kommer att finnas kvar efter nästa vecka! Dvs lövträden ska vara kvar, men de allra flesta granarna ska bort ur hagen, med förhoppning om att det kan börja växa lite mer på marken istället.

Som variation till granbarr och hösilage, äter nu Cola dessutom jäst varje dag, nedsmulat i hinken med mineralerna och den lilla lusernen. Det smakar tydligen mumma och knölarna på ryggen har nästan försvunnit! De kan knappt kännas längre. Hon verkar dessutom lite piggare idag - vi är ute och promenerar en stund och när vi kommer ut på vägen igen, bara hundra meter från stallet, vill hon inte alls gå hem utan tycker vi ska ta en sväng till. Så det gör vi! :-)

Det blev aldrig någon ridtur igår, men vi tog en rejäl promenad istället. Förbi kohagen. Men när jag äntligen fick tagit mig mod till detta, så visade sig naturligtvis inte korna!
I morgon jobbar jag tills det blir mörkt, men på tisdag hoppas jag kunna skritta en runda.

Är det någon det är fel på?

Är det jag eller Cola? Jag pratade med veterinären i morse, men han var på semester och skulle inte komma tillbaks förrän om fjorton dagar. Jag kan så klart ringa en annan. Men jag tror jag ska lugna ner mig lite och vänta tills efter helgen.
Idag börjar vi med allmän genomgång av kroppsdelar, inne i stallgången. Allt känns normalt, förutom några småskavanker som kommer av små bett av de andra små odjuren i hagen, men de är gamla. Några små knölar här och var under huden, som jag i och för sig inte vet vad det är, men de är inte ömma. Inga svullna kotleder. Mugg-benet ser ganska bra ut, men det skadar ju aldrig med lite rengöring och mjukgörande salva. Vi börjar med att spola av hovarna.

Sedan går jag och hämtar en bomullstuss, indränkt med rengöringsvätska. Tar mental sats inför det som ska komma. Böjer mig ner mot det vita benet och duttar lite med tussen.
Cola vänder ner blicken mot mig: "Vad gör du?"
"Jag tvättar dina sårskorpor."
"Jaha."
Jag duttar vidare och får bort lite gamla skorpor. En liten stund senare:
"Vad gör du nu då?"
"Jag sätter på lite salva."
"Jaså. Ok."
Detta är en stor stund för mig. Jag vågar nästan inte andas!

Sedan övergår vi direkt till longering i paddocken. Inga sura miner idag och det blir en god stund i både trav och galopp i båda varven. Hon har lite svårare för vänstergaloppen, det har hon haft hela tiden. Det går inte att komma ifrån. Det blir i och för sig rätt galopp, men ibland slår hon om till korsgalopp eller så blir det nån sorts jämfota studs-galopp. Eller så bryter hon av. När jag manar på henne i galopp efter tredje avbrytningen, så blir det först några varv i en enormt tjusig trav. Enorm steglängd, hög svansföring, trumpetande och i ett tempo som inte går av för hackor! Så jag får sakta ner henne så hon kan fatta galopp igen.
När man ser denna häst idag, så finns det absolut ingenting som tyder på att hon skulle ha ont någonstans. ?

Vi avslutar med att gå en halvtimmes promenad, med lite småövningar under tiden, som öppna, halter, ryggningar, trav/halt/trav, samt att äta godis från rumpan, hi hi. Hennes rumpa, inte min.
Liten stund avsätts även för gräsätning.

Jag vet varken ut eller in. Jag är medveten om att jag kan vara lite "skadad" efter mina dåliga erfarenheter med Polly och att jag skärrar upp mig i onödan. Men jag vill ju absolut inte hamna där igen! Så hellre en undersökning för mycket än en för lite. Jag kan be dem känna på knutorna och även ifall det skulle vara nån låsning som försvårar vänstergaloppen. Annars är det väl bara att träna.

Men som sagt, jag avvaktar några dagar. I morgon blir det ridtur igen, så får vi se hur det går då.

Orolig igen

Nu får det vara slut på elände!!! Jo, hostan och snuvan är ju borta och det är ju bra. Men nu är det något annat som inte är som det ska, och inte kan hon tala om vad det är heller, Lillstrumpa!

Vanligtvis är hon ju en glad och positiv tjej utan några som helst sura olater, rent humörmässigt. Men i förrgår så var hon väääldigt seg i paddocken och när vi sedan skulle börja trava lite, så krullade hela hästen ihop sig till en brun boll med öronen bakåt. Gick inte fram alls, utan lät förstå att om jag envisades så skulle hon minsann protestera ännu mer.
Väldigt olikt henne, detta. Efter några försök, så var jag helt övertygad om att något gjorde ont. Jag sadlade av och hämtade longeringslinan. Mest för att se om hon haltade. Normalt sett är det inga problem att få fram henne i både trav och galopp i longerlina på volten. Men nu rörde hon sig knappt. Jag fick hämta långpisken och jaga henne lite för att hon skulle trava och galoppera lite i bägge varven så jag kunde se. Så fort jag slutade jaga, så slutade hon springa. Hmmm... Men ingen hälta.

Igår fick hon hon bara vara. Idag blir det lite uteritt. Men även om hon till större delen är pigg och glad, så är det mycket som inte stämmer.

Hon stannar helt omotiverat två gånger. Som om bränslet plötsligt tar slut.

Hon verkar ändå pigg, generellt sett, så när vi travar lite på en gräsväg, tänker jag att okej, hon kan få galoppera en liten kort galopp här eftersom hon verkar vilja. Men redan efter första språnget, så krullar hon ihop sig till den där sura bollen igen och går inte fram alls, utan ställer sig att bocka gång på gång på stället. Definitivt inte likt henne!
När hon sedan går fram i skritt, så känns ryggen hård som en planka att sitta på under ett par minuter. ??

Resten av tiden går hon på i rask takt som vanligt och jag testar även trav i fem-sexhundra meter på grusvägen och det går bra. Hon haltar inte någonstans. Men hon känns på något sätt osäker. Mentalt.

Under turen så hoppar hon till några gånger precis på samma sätt som Polly gjort, när det plötsligt gjorde ont någonstans.

Nu har jag smsat veterinären om en tid för samtal. Han jobbar inte här i kommunen varje dag, så jag hoppas att han hör av sig i morgon. För då är jag ledig. Så får vi se vad han säger. Om han kan komma och känna? Är det ryggen?? Korset? I så fall var/på vilket sätt? Bakbenen? Varför?

I hagen springer hon ju omkring med de andra till synes obehindrat, men det kan man ju inte gå efter. Tillsammans med flocken springer de ju nästan oavsett hur ont de eventuellt skulle ha.

Kan inte saker och ting få lov att vara helt bra någon gång??

Avbruten longering

Idag skulle vi ha lite longering, tänkte matte. Jag förbereder med att plocka fram kavalettibommar, dra ut förlängningssladdar och fixa lite ljus i paddocken. Lilla hästen hämtas in från hagen och befrias från täcket, eftersom det nu har utlovats uppehåll i säkert flera dagar. Så följer lite borstning och allmän översyn och sedan går vi ut tillsammans.
Vi hinner hålla på en stund, trava i båda varven och några gånger över bommarna... men sedan säger det BRAAAAAK bortifrån hagen! Den som Cola går i.
S. är precis på väg ut på en liten ridtur, med pannlampa och reflex - det är mörkt nu - och hon tittar på mig och så vänder hon om om jag avslutar och tar in Cola i stallgången igen.

Saken är den, att det har byggts en liten sjukhage inuti hagen så att säga, där en häst med skadat bakben skall hållas. Om det var min häst som skulle stå i sjukhage, hade jag inte vågat lämna henne i en som var byggd på det viset, i fem minuter. Hon hade aldrig stannat kvar. Små vita pinnar med slackt hängande strömlös tråd runtom. Men nu var det inte min häst, utan Colas testosteronstinne vapendragare Mario.
Senast igår stod jag och tittade på hur Roy och Mario stod och stegrade sig mot varandra på varsin sida om denna slaka tråd och undrade hur länge det skulle dröja. Redan tidigare har jag sett flera gånger hur både Roy och Ruffe låtsasattackerat den instängde Mario som blivit väldigt upprörd. Nu hade det alltså hänt och det var bara konstigt att det inte hänt innan.

Jag och S. såg hur alla hästarna i hagen sprang runt som galningar i mörkret, varav en haltade kraftigt. Medan S. tog in den halte Mario i boxen, så tog jag på mig pannlampa och gick för att kolla förödelsen.
Den lilla sjukhagen var bortom all räddning. Det var ett sammelsurium av trådar, brutna vita pinnar, handtag som lossnat och spiralfjädringar som dragits ut till max. Jag samlade ihop eländet och skyfflade ut det på utsidan hagen. Då såg jag att övertråden till den bortre öppningen på stora hagen, också var kaputt. Dvs isolatorn hade åkt väck, så tråden hängde helt slackt i knähöjd. Förmodligen hade nån tråd till sjukhagen varit fästad i den. Det fanns två trådar till, under den, och de var intakta. Men de var som sagt i knähöjd. Ingen ström var det i tråden heller, märkte vi!

S. red nu ut, jag gick och ringde till Marios ägare som skulle komma, samt till N. - stallägaren, som inte kunde komma. När jag gick tillbaks till hagen, utrustad med en ny isolator, så har hästjävlarna (Roy och Ruffe) under tiden passat på att dra sönder även de två nedersta handtagen och isolatorerna, samt göra hela den tjocka stolpen lite lealös! De har även på nåt underligt sätt lyckats att dra in hela den trassliga härvan av trasigt, som jag slängt utanför, in i hagen igen!! Så nu kunde man bara kliva över trasslet, så var man ute ur hagen!
Marios ägare kom, tog hand om Mario, kollade hans ben och sa att hon orkade inte med "det här" längre. Sedan tog hon in R&R i sina boxar, medan jag ägnade en halvtimme att att provisoriskt fixa till trådarna - de två översta i alla fall - så att Cola och Chatel förhoppningsvis stannar kvar där i natt. N. lovade att fixa till det bättre i morgon och ta reda på varför det inte är nån ström i tråden.

Suck.

Promenad med jogg

Det blir en timmes skrittrunda idag också, fast ensamma denna gången. Det går alldeles utmärkt och jag kan inte låta bli att smyga in ett par pyttesmå joggpass mot slutet, och inte en enda hostning hörs idag = Glad!
Hönsen går lösa utanför familjen I. och det hjälper inte att jag påminner henne om att jag minsann vet att hon både sett och hört höns förut, för hon passerar på stela ben och håller nästan på att ramla ner i diket när hon hela tiden måste titta på fjäderfäna. Men det blir nog bra med det med, så småningom...

Sedan åker det sista täcket i kategorin fleecefodrat regntäcke på, eftersom de lovat hård vind och regn till kvällen, som ska hålla i sig även under morgondagen. Täcken har en strykande åtgång, när andra hästar hela tiden envisas med att fastna med tänderna i dem.

På G igen

Idag blir det äntligen en skrittur. Och sällskap får vi på turen och solen lyser nästan med, så det kan inte bli mycket bättre!
När vi kommer mot Århults till, så ser vi plötsligt ett lurvigt kosse-huvud med långa horn stirra på oss från hagen bredvid oss, uppifrån kullen. På andra sidan av oss är ett stup... Colas hjärta slår ett par extra slag men hon gör ingenting. Det kanske var mitt hjärta?? Hon kanske inte såg? Jag kryper tätt intill vårt sällskap och vi ökar takten något tills vi är förbi och kan andas ut.

Resten av turen är behagligt händelselös. Halvvägs runt, så hostar Cola faktiskt lite. Men det är en väldigt grund hostning och inte på långa vägar så jobbig som förra veckan. Så vi får fortsätta att hoppas och ta det lugnt nu och bara skritta några dagar, så får vi se.

Hitta in- och ut-vägar

Idag får Cola bara gå och vara häst tillsammans med sin trogne vapendragare. Ja de andra med förstås, men hon och Mario tenderar att dra sig undan för att få vara lite mer privata...
Istället beger matte sig ut själv i det fuktgråa novembervädret och traskar över oländiga hyggen och i risiga skogar. Och ser man på f...! Efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka hitta BÅDE fram OCH sedan tillbaka igen, mellan små unggranar, rotvältor, våtmark och sly, så når jag faktiskt den riktiga skogen på andra sidan och - voila - jag har hittat en ny förbindelse!

Det är inte en väg man väljer att rida ofta, men den är väldigt bra som alternativ till en annan väg som innehåller en omöjlig passage när det är vått ute. Detta blir en s.k. D-tour till den slingan. Dessutom innehåller den ju mycket bröte att lyfta på benen över. Och det är ju nyttig övning.
Den största utmaningen är för matte - att hitta rätt väg över det igenvuxna hygget! I morgon skulle jag göra det - tror jag - men frågan är om jag hittar om en månad?