Över-brygga

Jösses vad blött det är! Uppifrån bara rinner det i en aldrig sinande ström och i hagen är det väldigt stor risk att stövlarna blir kvar där nere i djupet och man står på näsan, när man försöker ta sig ut till den lilla ön där hästarna står samlade runt foderbordet.
Det hade varit bra med en brygga som man kunde ta sig fram på, mellan foderbord och insläpp...
Jag tror faktiskt mer och mer att det är lervällingen som är orsaken till svullnaden på benen. Men det är lite bättre nu. Nästan, nästan som vanligt igen på vänster bak och på höger har det också minskat.

Jag har ut- och insläpp den här helgen. Det är mörkt och regnigt, så jag tar och väntar med att greja med Cola tills jag åker till stallet igen närmare insläpps-dags. Ja hon ska ju inte in, men de andra...
Hon fick ett nytt täcke igår, ett sånt där med en liten "ståkrage" eller vad man ska kalla det för. Mycket bättre, för då ligger det inte på mankammen och trycker. Sexhundra kronor kostade det, så sliter Roy sönder detta med nu, så syr jag ihop munnen på honom!!
Jag promenerar ju med henne varje dag och spolar benen med kallvatten och igår kväll smorde jag in med kylgel också. Sedan var det dags för vita benet, men då ville hon inte alls vara med längre. Men då tog jag ut henne på stallplanen och serverade hinken med kvällsmat - och då kunde jag tvätta benet så mycket jag ville medan hon stod och åt! :-)

Myror i huvudet

Cola har haft svullna bakben varenda dag nu när jag kommit! De första tre dagarna var det bara vänster men idag var de lika tjocka bägge två. Inte jättesvullna, men det både syns och känns tydligt och är över kotorna och strax ovanför. Ingen hälta eller ömhet eller värme.

Att det gick ner i måndags efter att jag ridit, var tydligen bara temporärt. Jag grunnar på lite olika saker:
I söndags sparkade hon bakut mot Ruffe i hagen, men träffade istället foderbordet så det small högt. Hon stod alldeles väldigt stilla direkt efteråt och jag gick för att syna henne, ifall hon gjort sig illa. Men det syntes ingenting, inga sår eller något. Men jag tänker att hon kanske ändå slog i såpass hårt att svullnaden kommer av detta? Men varför svullnade i såfall inte höger bak samtidigt?

Andra alternativet är att det kan ha med det leriga och trista underlaget i hagen att göra. Har hört om en del som kan bli svullna av för lerigt mjukt underlag och att svullnaden dels brukar minska när de får skor och helt försvinna vid byte mot hårt underlag - t ex när det fryser eller torkar upp ordentligt i marken.
OM hon av nån anledning har sprungit mycket i leran, så kan hon kanske överansträngt kotlederna??
Hon är definitivt inte överansträngd av min ridning och den senaste veckan, tio dagarna, har det ju dessutom varit väldigt sparsamt med ridning pga älgjakten...

Tredje alternativet har jag tyvärr redan förkastat eftersom det inte stämmer i tiden, och det skulle vara foderbyte. Vi har nämligen fått nytt hösilage från ett annat ställe och det håller dessutom mycket högre fuktighet. Men det som inte stämmer är att svullnaden började i måndags och de fick det nya höet i tisdags...

Jag ringde och pratade med veterinären igår och han tyckte inte det lät akut, men rådde mig till att spola fötterna med kallt vatten långa stunder varje dag och bara promenera med henne och se om svullnaden går ner. Om det är likdant efter helgen, så skulle han komma och titta på det.

Hovslagaren var i stallet i tisdags, för att sko några andra hästar. Han prövade med att hålla Colas bakhovar en stund och "låtsasgreja" lite, och det gick ju jättebra. Han trodde att det skulle gå bra att sko henne bak också, när det är dags igen om två veckor. Allt mitt lyftande och hållande av hovar varje dag, har nog gjort lite nytta i alla fall! Idag och igår fick jag t.o.m. både tvätta och smörja hennes vita ben alldeles själv - om jag bara inte höll på alldeles för länge. Detta går i alla fall framåt! :-)

Höstrusk

Det blåser som bara den och himlen är sådär grå att det liksom aldrig blir ljust på hela dagen. Regnar av och till men inga störtskurar i alla fall och när jag kommer till stallet och det nästan håller upp, så får det allt bli en ridtur i alla fall. Cola är lite svullen på vänster baks kotled, men känns inte varm och ömmar inte. Antagligen har hon inte rört på sig i den leriga hagen tillräckligt, utan mest stått still och hängt jämte foderhäcken. Vi får se hur det går med ridningen.
Längtar till den magiska dag som hon får skor även på bak, så man kan rida oftare och även lite längre rundor, utan att behöva tänka på att inte slita på hovarna ... Samt att de snart ska ha skjutit färdigt sina älgar häromkring.

Det är bestämt lite farligt att vara ute idag. Underliga dofter får henne att vilja vända hem igen redan efter femtio meter, men vi går stelt vidare. (Stelt, eftersom det är så många farligheter...) I det lilla skogspartiet ser jag på håll att en människa är ute och rastar hundarna. Kan de gå där utan att bli skjutna, så kan jag, tänker jag och går in på stigen. Det är bara en kort genväg som leder till en annan väg.
Cola ser minsann också att det rör sig i skogen och är mycket uppmärksam. Väldigt mycket. Jag talar om att det bara är hundar, det bör hon väl känna på lukten?? När vi hunnit en bit, kommer den svarta av hundarna springande mot oss inifrån skogen, våldsamt skällande, och ställer sig rakt framför oss och fortsätter skälla. Hundens matte ropar inifrån skogen och hunden springer snart tillbaka. Men det är ju tur att pållan inte är rädd eller arg på hundar, för detta har hänt flera gånger med just dessa hundar och denna matte som har dålig koll på sina hundar när de möter någon längs vägen.

 (En korsning i skogen?)

Vi möter inga fler farligheter men det blir bara en kort tur fram och tillbaka på banvallen, med lite trav och lite galopp. Hon verkar inte ha några problem med vänster bak i alla fall, så det är ju bra. När vi passerar de där korna idag igen, på det där alldeles-lagom-avståndet, så tittar hon bara som hastigast åt deras håll. Ungefär som hon vill kolla att de fortfarande är där. Sedan är det ju förstås en stor sten jämte järngrinden, som alltid har legat där men möjligen hade någon annan nyans idag? Vad vet jag? Hemsk var den i alla fall att titta på och otäck att passera! :-)

När vi kommer tillbaka så har svullnaden i bakbenet mycket riktigt gått ner - skönt - och jag släpper Cola i paddocken med mathinken, medan jag fixar klart i stallet, hänger in sadeln, ger alla lunch osv osv. Hon äter upp all mat och går där sedan så förnöjd, betar lite gräs som hon kommer åt i kanterna och rullar sig i en vattenpöl... Sedan får hon gå ut i hagen igen och i morgon är en ny dag.

Stolla

Det är lördag, första helgen på jaktsäsongen. Man bör hålla sig hemomkring. Jag tänker mig lite markarbete i paddocken och hämtar longerlina och långpisk. Vi går sida vid sida mot bortre änden av paddocken och Cola går med sviktande steg och högrest huvud. När jag når mitten av bortre volten, så släpper jag ut linan ett par meter o visar ut henne mot vänster varv. Mer hinner jag inte, för det är som att dra ut korken ur en flaska! Cola far iväg i världens rejs - det är en halvt liggande galopp, varvat med bocksprång och spridda avbrytningar till en snabb trav med lyftad svans och hon trumpetar ljudligt!
Jag står bara i mitten och håller i linan och snurrar sakta runt med henne och flinar för mig själv. Hon får springa tills hennes trav börjar verka lite mer stabil och då byter vi varv. I och med bytet, så börjar hon om likadant igen, rejsar, sparkar bakut och fnorkar! Danska stuggäster med barn och hundar går förbi på promenad utanför paddocken och de tittar på denna trumpetande stolla som far runt som om något biter henne där bak. :-)

När hon sprungit av sig lite överskottsenergi, så får hon skritta och småtrava lite på volterna, och vi övar lite grann på att gå utåt på volten genom att jag pekar på bogen. Minskar lite på volten igen och testar med att istället peka på bakdelen för att försöka få henne att gå lite skänkelvikning på volten. Det går sådär... Men säkert lika mycket mitt fel som hennes. Får försöka mer en annan dag. Vi avslutar med att bygga ett litet pyttehinder som hon får hoppa några gånger i varje varv. Det går finemang!

Efteråt så bultar hjärtat på henne och jag hör hennes andning, så en promenad ner till banvallen och tillbaks känns lagom. Där nere ser vi korna igen, på sånt där lagom avstånd, och hon tittar lite. På vägen tillbaka får hon även beta lite gräs - ja hon hittar faktiskt några tuvor här och där, där det finns några gröna strån kvar! Så kommer en bil och vill köra om oss och det har det ju gjort ett tjugotal gånger förut. Men denna gången springer hon nästan upp på ryggen på mig när den kommer! Jag vet inte hur hon tänkte här, men hon lyckades i alla fall undvika att trampa på mig.

Sedan får vi assistans, när det vita benet ska tvättas och smörjas igen. Det är väldigt bra, för när jag varit ensam så har jag inte kunnat få det så noggrannt gjort som det skulle behövas. Men nu kan jag koncentrera mig på att hålla madam, och klappa pannan och prata lugnande och så, medan M tvättar, rakar och pillar. Sedan spolas benet av med slangen igen och jag lyckas få på salva alldeles själv, trots Colas protester. Något foto av detta spektakel blir det inte, eftersom vi är psykiskt slut allihop och inte kan tänka på sådant. Cola och jag suckar högt, M stönar och pratar om vallningar trots att hon knappt fyllt 30. Men avslutningsvis får jag en lusern-gröm puss i ansiktet.

Banvallen tur och retur

Eftersom det mot alla odds är uppehåll när jag kommer till stallet, får det bli en ridtur. Älgjakten sätter ju stopp för valet av väg, så det blir banvallen en halvtimme åt ena hållet och sedan tillbaka. Cola kickar fortfarande i vänstergalopps-fattning men när den väl blir rätt, så går hon sedan fint. Ska fråga massören när hon kommer om ett par veckor, om hon kan känna några spänningar.
Mot slutet av turen går hon sådär riktigt mjukt och fint, så det är en njutning att rida! Det är iofs alltid en njutning, men alltså riktigt, riktigt bra. :-)

När vi rider den sista snutten av banvallen, ser vi korna! Nu är de alltså flyttade hit!? Vi blir lika överraskade bägge två. Men det går riktigt bra - hon blir lite spänd och tittar väldigt, men det är allt - tack vare att det är en liten hage emellan den och vägen. Alldeles lagom avstånd med andra ord.

En stund senare, dansar Cola charleston i stallgången, medan jag kämpar med att tvätta och smörja det vita benet. När vi är färdiga med detta, suckar vi båda två och hon får en morot och smaskar sedan glatt i sig all lusern.
Då kommer regnet. Ibland har man tur! :-)

Om och om igen

Idag blir det täckes-start. Enligt min smhi-app skulle det inte komma något regn här idag, men det stämmer dåligt med verkligheten...
Jag tar in Cola och torkar och gnuggar lite och så får hon ett fleecetäcke på sig så länge. Sedan propsar hon på att få äta sin lusernblandning trots att den bara legat i blöt en liten stund. Det är ju såpass liten mängd hon får, så jag tycker inte det är nån fara och tydligen är den mycket smaskigare när den är lite "crunchy"! Hon tuggar och smaskar och slickar ren hela hinken!
Eftersom det just då passar på att hålla upp helt och hållet, så tar vi en dryg halvtimmes promenad tillsammans. Övar lite sidvärtes för hand, öppna och sluta och vändningar och Cola tuggar och verkar tycka det är kul.

Efteråt spolar jag av hovarna med slangen. Det går riktigt bra idag. Sedan är det dags för mer noggrann tvättning av två stycken fötter/ben, med svamp, inne i stallgången. Bakhoven är ju inga problem med, men ve och fasa, det vita frambenet!!  Det är ett par små mugg-krustor kvar där, så jag vill hålla det rent och mjukt.
(Först försöker hon komma undan genom att backa så långt grimskaftet räcker och sedan lyfter hon benet högt och viftar och börjar få lite panik om man ändå tvättar där. Att stå med hoven på golvet när jag tvättar, är en omöjlighet.)

Det hela går ju så småningom och det är bra träning för mitt tålamod, ha ha.
Jag börjar med att dutta lite med svampen på bringan, på vänsterbenet, högt upp på högerbenet, snabba växlingar mellan att dutta på olika ställen och längre och längre ner på högerbenet samtidigt som jag berömmer. Dessa ställen går nämligen alldeles utmärkt. Så gäller det att vara väldigt snabb med att smyga in några tvätt-tag på det vita emellan varven, för hon är lika snabb med att lyfta det och backa...
Sedan är det lite grann samma procedur när det gäller att torka torrt och därefter smörja med salva.
Bakfoten, där de två små skavsåren ska ha lite skyddande salva, vållar inga bekymmer alls när det gäller sånt här.

Jag ser henne djupt i ögonen efteråt och frågar om det verkligen är värt allt det här tramsandet varje gång? Hon tittar tillbaks, frustar lite och ser helt oskyldig och fridsam ut. Och hon har lusern-smet i pannan. :-)

Kickoff för älgjakten

Eftersom staketet raserats på ett ställe i utedrifts-hagen igår, så fick alla hästar gå i hagen jättelångt borta hela dagen. Fram på kvällen hade det blivit lagat och "innehästarna" togs in. Pompe och Cola blev däremot kvar därborta, så när jag kom till stallet efter jobbet idag, fick jag börja med att gå och hämta de två. Pompe såg att Cola hade lämnat lite av gårdagens lusernblandning i hinken, och dök ner med huvudet där. Att försöka dra upp en hungrig nordsvensks huvud ur en hink med mat, är inget man gör bara sådär, så jag fick vänta tills han hade slickat upp varenda smula där var! :-)

Älgjakten har börjat så det blev ett pass i paddocken idag. Cola-tjejen gick lydigt och mjukt, men protesterade av nån anledning med flera bakutkickar i inledningen av galopperna. Men när hon väl kommit igenom dem, så gick det fint sedan! Kanske hon bara tyckte att det kändes lite jobbigt...
Men vi höll inte på så länge, eftersom min kondis är under all kritik. Det är konstigt vad mycket jobbigare det känns att arbeta i paddocken än det gör när jag rider ut, trots att jag tycker att jag jobbar då med! Inte i kroppen alltså, utan med flåset!!

Sedan fick hon dagens lusern, och som vanligt lämnade hon en tredjedel! Ändå får hon inte mycket. De gånger jag gett henne mindre och hon har ätit upp och slickat spannen noggrannt, får jag ju en känsla av att jag gett henne för lite! Efteråt blev det i alla fall lite seriös gräsätning igen, utanför hagen, innan hon ville gå in i den.