Fyrben blir till tvåben

Idag blev det ridtur tillsammans med Roy och hans matte. Plus medföljande vovve, en berner sennen vid namn Moltass.
Först var Cola väldigt upphetsad över att få sällskap, men sedan blev det lite tveeggat eftersom hon ändå inte kunde låta bli att fortsätta sura (som hon gör i hagen) mot Roy om han kom det minsta i närheten.
När hon dessutom blev varse att den där svarta lurviga saken skulle springa med oss och ibland vara bakom och ibland springa förbi, då blev det helt enkelt för mycket. När vi kommit ut på banvallen och börjat trava, så blir det först ett virrvarr av man och upp och ner och sedan reser sig damen helt sonika upp på t5vå ben!! Rakt upp står hon ett par sekunder då jag hinner tänka en massa tankar om hur det kommer att sluta om hon slår över bakåt... Usch.
Sedan travar vi raskt vidare som om ingenting hänt (hmm) och det blir trav och galopp hela banvallen tills vovven är långt efter.
Men hon känns fortfarande ovanligt "stirrig". Dvs nån blandning av ovanligt het och lättirriterad.

Efter en skogspassage och sedan ännu en lång galopp, så byter vi häst för skojs skull. Jisses, jag håller på att aldrig komma upp! När jag äntligen fått ordnat till stigläder och häst och fått min fot i stigbygeln - då glider sadeln runt och jag får börja om från början. Sedan får jag putthjälp i rumpan för att komma upp...
Oj oj så ovanligt allt kändes! Jättelånga steg, lång hals framför och en lång fortsättning av kroppen bakom och inte det minsta superkänslig i munnen som jag är van vid. Men det är ju nyttigt att testa andra ibland. :-)  Hade jag bara fixat till stiglädren ordentligt så hade jag kanske kunnat rida också. Som de var nu så var de minst två hål för långa och jag stod krampaktigt på tå i dem för att kunna stå i fältsist och fötterna gled in till vristen... Men jag härdade ut tills vi var hemma för det tog sån tid att ändra lädren att jag inte ville sinka mera.

Solen lyste i alla fall så småningom, även om morgonen började med mulet. När hästarna fick komma ut i hagen efteråt, så åt de visserligen lite först, men sedan var det sova i solen som gällde! ;-)

Under tiden mockade jag hagen, fyllde på vatten och drack medhavt kaffe och åt en smörgås. Klockan två kom sedan massören och Lillstrumpa fick lite välbehövlig massage på ryggslutet/vänster rumpa, om man kan säga så. Hon har lite ont där av någon anledning och det kan vara därför som hon varit så snubblig och "tappat" bakbenen ibland under ridning den senaste tiden.

Först var Cola ganska skeptiskt inställd, men mot slutet verkade hon ändå tycka att det nog inte var så dumt ändå. På inrådan ska hon få behandling minst två gånger till, nästa gång på tisdag.

Vårskor

Hovis har varit här och nu har Lillstrumpa fått nya vårskor. Hon var så duktig så. Stod stilla nästan hela tiden och fick därför bara en enda tillsägelse. :-)
Dessutom har hon fått större skor, eftersom hennes fötter har breddat sig väldigt de senaste sex veckorna. Lillstrumpa aka Storfot!? Vem vet vad hon tänker sig för framtid? :-)

Både igår och idag har regnet bara vräkt ner, och att rida sjöhäst hade jag ingen lust med, jag var själv blöt tillräckligt, efter att ha mockat i hagen och Cola rann det om. Särskilt som de lovat sol och i varje fall uppehåll resten av veckan. Minst. Så då blir det ridning varje dag då istället.
Men Cola kom fram mitt i mockningen och ville ha lite gos, så vi stod där en stund medan jag kliade henne på halsen och hon blåste mig lätt i ansiktet.

Gräset har vuxit väldigt, bara på de här två dagarna tycker jag! Särskilt på min gräsmatta. Men även "lite här och där" och efter skoningen igår så gick vi en liten gräsätarpromenad tillsammans. Dvs hon åt, inte jag. I morse var jag på besiktningen med min bil och det var ju inga problem. Passade också på att fråga killen att "visst är väl min lilla bil för liten att få dra något hästsläp?"
Han slog upp en sida i datorn och sa sedan att "såvida jag inte hade en ovanligt liten shettis, så var det ingen ide att jag monterade på nån dragkrok."
Det var väl det jag tänkte. Ville bara försäkra mig...

Till den som undrar

Jag skriver den här bloggen för mig själv. Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att läsa den, men jag gör inte reklam för den med en massa länkar överallt eller räknar besöksstatistik eller så. De som har bett om det eller de som jag tror skulle vilja läsa i den, har jag gett adressen. Jag skriver inte för att göra mig märkvärdig.
Jag har alltid skrivit dagbok, men eftersom mitt liv numera har kommit att begränsas till nästan enbart jobb och häst, så har det blivit så att jag skriver om i princip enbart mitt hästliv. Inte alla människor förstår detta, men det är mitt behov och deras problem.
Under min katts första två, tre levnadsår, fick han till exempel en egen facebooksida eftersom jag tyckte att hans hyss var jämställda med Emil i Lönneberga och att han var sötast i världen. Jag är sådan när det gäller djur.

Många andra människor bara rider sina hästar. Sådär seriöst. Dvs de tränar och tränar och åker omkring och är med på diverse tävlingar med dem och tiden däremellan tänker de på hur de ska lägga upp träningen inför nästa tävling och köper ny utrustning och lägger om dieter. Och det är väl också bra!

Men jag är inte sådan. Tävlingar har aldrig legat för mig, i någon som helst form. Jag passar inte för det. Men det är ju jättekul för dem som gillar det! Men ibland stör sig folk på att jag har häst utan att ha några ambitioner eller mål med den.
Snälla ni, gör inte det. Jag stör mig ju inte på att ni vill tävla. Jag tycker det är roligt att se på tävlingar, men vill inte själv vara med.

Det jag får ut av att vara tillsammans med djur - i det här fallet hästar - är just själva samvaron. Ibland kan jag njuta av att bara stå och titta på hur de beter sig i hagen. Men de där ögonblicken, eller stunderna på hästryggen (eller bredvid) när jag känner den där speciella känslan av samförstånd, ger mig en lyckokänsla som jag kan leva på i flera dagar! Eftersom jag även älskar att vara ute i naturen - tystheten, dofterna och det rent visuella ger mig ro i själen - så är sällskapet av en tyst vän som bara finns till, helt perfekt!

Jag ser även en speciell humor hos djur. Jag kan tycka det är enormt roligt att se ett visst uttryck i ansiktet hos hästar eller ett visst beteende inför en speciell situation. Jag nästan ser pratbubblor över deras huvuden. Okej, att texten i pratbubblorna kommer från min egen hjärna, men så är det ju också jag som blir road.
Men jag tränar också både mig själv och min häst. Dels för att vi ska få större förståelse för varandra, vilket också ger större trygghet; dels för att min häst ska arbeta rätt så den håller längre och får ett bra liv. Jag är ju ingen expert så ibland blir jag väldigt osäker och tar gärna emot råd och hjälp från tränare eller dylikt.
Jag älskar min häst och när man älskar någon så blir man väldigt sårbar och det blir också ibland en källa till oro. Många problem kan uppstå och många är gångerna när man önskar att hästar kunde tala. Berätta vad som är fel. Sådana gånger finns ingen humor. Det är också svårare att skriva om.

Men det finns inget underbarare än att känna den varma andedräkten från en mule som trycks mot min kind och att tillsammans skritta fram mot "solnedgången". Om det nu finns någon som begriper dubbelmeningen... ;-)

♥♥♥♥♥

Modig idag!

Idag är det rena rama sommaren, så jag beslutar mig för att tid måste ägnas åt vårarbete i trädgården, samt upprensning av skräp på platt tak. Därför får det bli en kort ridtur idag.
Uppiggad av att jag trots allt överlevde strapatserna igår med att ta oss förbi en hästhage med springande hästar i, så tänker jag att det är bäst att smida medans järnet är varmt. Dvs jag styr hennes steg i riktning mot den förhatliga kalvhagen.
Redan från början stöter vi på patrull, eftersom stängslet i våran bortre hage - som vi ska passera först - har lagats och nya, ljusa staketstolpar har kommit upp, samt en oeldad hög med ris har vuxit upp där det tidigare bara var hagmark. Högst misstänkt. Fnork!
Cola stresshöjer sedan som vanligt tempot på skritten i takt med att vi närmar oss kalvhagen och jag är på väg att fega ur igen och bara ta kortsidan, men en stor grävskopa blockerar den vägen och gör att vi är så illa tvungna. (Ibland får man en puff i ryggen när man behöver det! :-))

Av någon anledning far kalvarna iväg i full kareta (framåt; inte emot oss) fullt synliga, och vi tar oss faktiskt förbi hela långsidan av hagen! Visst, jag kan inte med bästa vilja säga att hon är avslappnad. Halsen är hög och krum och benen går i nån sorts piaff, med så stela ben att hon är nära att fälla sig själv. Men vi tar oss ändå förbi med mindre åthävor än när vi red förbi hästhagen igår! Sedan förlängs ju tyvärr prövningarna här, eftersom hon direkt efter hagen ska passera studsmatta, torkställning, diverse leksaker, brunnslock, slängda cyklar mm. samt en skymd gårdsplan där närsomhelst någon kan slänga upp en dörr runt hörnet och ropa "tjoho!". Dessutom går det en flock höns med en tupp en bit framför oss. Men hon är duktig och vi viker av till höger innan fjäderfäna och kan äntligen börja trava där och under resten av rundan är allt frid och fröjd.
När vi kommer tillbaks till stallet, så anländer samtidigt ett par transporter med islänningar. De ska tillsammans med sina människor stanna över en natt och rida ut på långturer i dagarna två. Det är ju väldigt spännande med nykomlingar och Cola får hälsa på två av dem som kommer in i stallet medan hon står i stallgången. Stora stora ögon och noggrant nosande, utan vare sig skrik och stamp i golvet. :-D

Upprörande

Idag blir det en längre tur igen. Jag binder ihop två halvnya vägar med en för Cola helt ny väg. Vilket bland annat innebär att korsa den där stenbron jag skrev om häromdagen. Det går jättebra - duktiga tjejen bara kollar lite och sedan knatar hon frankt över. :-)
Det blir mycket trav och galopp och på det stora hela går allting jättebra. Men när vi ska passera dammen med hästarna i hagen bakom - där vi passerade häromdagen - då ballar hon ur lite. Det står en stor lastbil parkerad på snedden vid dammen och någon håller på att greja mystiskt med något bakom den. Därför har Lillstrumpa fullt upp med att hålla ögonen på detta när vi svänger in på Gläsbackavägen. Vi har hunnit nästan förbi dammen när jag säger att "det blir visst inga flygande knipor idag", när först en flaxar upp och sedan en till och Cola kastar sig åt sidan. Dessa hastiga rörelser sätter igång hästarna inne i hagen. De kommer nyfiket springande mot oss och följer oss längs vägen - även om det är en rad med träd emellan oss förutom stängslet.
Det är då som Cola får helt fnatt! FNORRK!! Hela hästen krullar ihop sig, blir styv som en pinne och när jag manar på i TRAV! TRAV! TRAV! så blir det nån slags blandning av piaff och kort trav med sviktande benlyft. Ganska stela ben. Men ändå känns hon beredd till vad som helst när som helst. Dessutom trumpetar hon ljudligt hela tiden! Halsen är så hopkrullad att mina händer hamnar nästan framme vid munnen och jag håller mest i den ena tygeln, för att vara beredd.
Jösses vad jag inte gillar sånt här! Det dröjer ända tills vi är framme vid vägbommen en bra bit upp i backen, innan hon känns aningen lugnare, och ändå är hon inte helt övertygad än på en stund. Det är tur att hon går så bra hela resten av rundan, inklusive övergången av den " nya" stenbron.

Börjar fundera på om det kanske inte är så att det är nötkreatur specifikt hon är besvärad av? Det verkar vara väldigt upprörande att passera en hage med DJUR i, över huvud taget!? Om jag kunde begripa det hela ur hennes synvinkel, men än har jag inte kunnat det.

Vårtrötthet

Ännu en strålande vårdag idag och jag far till stallet glad i hågen. Jag tänkte att jag skulle rida, men blir lite betänksam...

Den stora vårtröttheten har tydligen drabbat Örnatorpets hästar idag och det är nästan så att det är synd att väcka dem. :-)

 Mario...

 Royal Flush...

Cola tycker att det är bäst att bara sova med ena ögat. Även om det ser lätt stört ut.

Otroligt nog kom vi oss iväg på en tur ändå. Tänk om även jag kunde piggna till sådär raskt efter att jag stigit ur sängen!

Ps) Det var någon som frågade mig, så jag skriver svaret här också. Det gällde filmsnuttar som blir löjligt små att titta på: Om man vill titta i lite större trevligare format, så kan man bara klicka på den lilla youtube-texten nere till höger under filmrutan.  :-)

Utmaningar

Solen strålar och det är tretton grader varmt idag! Efter att ha borstat bort några nävar päls, så sadlas det och vi rider iväg. Galopperar och travar hela banvallen bort till krysset. Där är en damm där Gläsbackavägen går upp. Tanken är att vi ska rida upp mot Gläsbacka till och ta oss över eländessörjan uppe i skogen ner till den där långa serpentinbacken vi var vid häromdagen.

"Nu får du vara beredd på att det kan flaxa upp änder eller hägrar här", säger jag när vi passerar sjön. Det händer nämligen lite då och då. Det hinner inte gå mer än tio sekunder, så FLAP FLAP FLAP, så flyger två knipor upp och Cola tar snabbt betäckning i diket.
Så traskar vi vidare och Cola glor stint in i hagarna vi passerar, ifall det kan vara något hemskt där inne. Kor eller nåt. Den sista hagen vi passerar innehåller däremot några hästar! Jag känner hur pållan blir stel och trippig med en gång och raskt sätter jag igång henne i trav.
"Men jag måste..." säger Cola och vrider på huvudet.
"Nejdå, inte alls", säger jag och vrider det tillbaks och driver på.
"Fast jag måste faktiskt..." säger Cola och vrider huvudet nästan bakåt nu.
Men snart har vi travat förbi, och inga nyfikna hästar inne i hagen hann heller komma framrusande.

Så småningom kommer vi till det stället där vi ska vika av in i skogen.
"Här slutar vägen." Cola stannar när täta granar blockerar vägen framför henne.
"Nej men om du går rakt igenom granen där, så kommer du igenom..."
Cola ser misstroget på mig.
"Jo men försök. Om du trycker på med nosen, så duckar jag!"
Vi kommer mycket riktigt igenom det täta grenverket och efter en liten stund uppenbarar sig det otrevliga underlaget. Det är en sträcka med väldigt sörjig lerig jord och vatten och en massa stenar att kliva över och emellan. Det finns ingen som tycker det är trevligt att gå där, men efter en stunds övertalning så gör hon det ändå. Duktig pålla! Sedan är det brant nedför. Även där väldigt stenigt och blött och äckligt, men det fixar hon det med.
Äntligen nere.
Ljudet av en motorsåg har under tiden blivit högre och högre och jag hoppas att det inte kommer att vara stopp nånstans?
Det står några bilar nere på vändplatsen och det håller på att gallras lite längs vägen. Småträd faller. Cola går misstänksamt fram. Som tur är så ser den ene killen oss och är snäll och slår av motorn när vi passerar. "Tack!"

Sedan har vi de långa serpentinbackarna framför oss och det går så bra så! Idag är det bara två stenar som måste nitas inför, i resten av backarna galopperas det på friskt! Nästa gång tar vi hela, utan avbrott. ;-)

Vi tar en kortkort paus på väg ner mot stenbron, för matte vill fota lite.

♥♥♥♥♥

Efter ridturen tar jag själv mig en tur bort mot ett ställe som av nån anledning heter Stupet, för att kolla om man fortfarande kan ta sig över den stenbron där!? För i såfall blir det en förbindelse från en annan väg över till Gläsbackavägen. Och jodå, det ska absolut gå bra. :-)

Sådana här härliga grästuvor fanns det gott om här borta.  Jag sätter mig på en sten och dricker lite kaffe innan jag åker hem. :-)