Utmaningar

Solen strålar och det är tretton grader varmt idag! Efter att ha borstat bort några nävar päls, så sadlas det och vi rider iväg. Galopperar och travar hela banvallen bort till krysset. Där är en damm där Gläsbackavägen går upp. Tanken är att vi ska rida upp mot Gläsbacka till och ta oss över eländessörjan uppe i skogen ner till den där långa serpentinbacken vi var vid häromdagen.

"Nu får du vara beredd på att det kan flaxa upp änder eller hägrar här", säger jag när vi passerar sjön. Det händer nämligen lite då och då. Det hinner inte gå mer än tio sekunder, så FLAP FLAP FLAP, så flyger två knipor upp och Cola tar snabbt betäckning i diket.
Så traskar vi vidare och Cola glor stint in i hagarna vi passerar, ifall det kan vara något hemskt där inne. Kor eller nåt. Den sista hagen vi passerar innehåller däremot några hästar! Jag känner hur pållan blir stel och trippig med en gång och raskt sätter jag igång henne i trav.
"Men jag måste..." säger Cola och vrider på huvudet.
"Nejdå, inte alls", säger jag och vrider det tillbaks och driver på.
"Fast jag måste faktiskt..." säger Cola och vrider huvudet nästan bakåt nu.
Men snart har vi travat förbi, och inga nyfikna hästar inne i hagen hann heller komma framrusande.

Så småningom kommer vi till det stället där vi ska vika av in i skogen.
"Här slutar vägen." Cola stannar när täta granar blockerar vägen framför henne.
"Nej men om du går rakt igenom granen där, så kommer du igenom..."
Cola ser misstroget på mig.
"Jo men försök. Om du trycker på med nosen, så duckar jag!"
Vi kommer mycket riktigt igenom det täta grenverket och efter en liten stund uppenbarar sig det otrevliga underlaget. Det är en sträcka med väldigt sörjig lerig jord och vatten och en massa stenar att kliva över och emellan. Det finns ingen som tycker det är trevligt att gå där, men efter en stunds övertalning så gör hon det ändå. Duktig pålla! Sedan är det brant nedför. Även där väldigt stenigt och blött och äckligt, men det fixar hon det med.
Äntligen nere.
Ljudet av en motorsåg har under tiden blivit högre och högre och jag hoppas att det inte kommer att vara stopp nånstans?
Det står några bilar nere på vändplatsen och det håller på att gallras lite längs vägen. Småträd faller. Cola går misstänksamt fram. Som tur är så ser den ene killen oss och är snäll och slår av motorn när vi passerar. "Tack!"

Sedan har vi de långa serpentinbackarna framför oss och det går så bra så! Idag är det bara två stenar som måste nitas inför, i resten av backarna galopperas det på friskt! Nästa gång tar vi hela, utan avbrott. ;-)

Vi tar en kortkort paus på väg ner mot stenbron, för matte vill fota lite.

♥♥♥♥♥

Efter ridturen tar jag själv mig en tur bort mot ett ställe som av nån anledning heter Stupet, för att kolla om man fortfarande kan ta sig över den stenbron där!? För i såfall blir det en förbindelse från en annan väg över till Gläsbackavägen. Och jodå, det ska absolut gå bra. :-)

Sådana här härliga grästuvor fanns det gott om här borta.  Jag sätter mig på en sten och dricker lite kaffe innan jag åker hem. :-) 

Skräckfilm

Det är något hemskt på gång!!! Matte går runt med fladdrande fasor i hagen! Alla hästar flyr i panik när de ser mig och även i grannhagen smittas de av att höra denna uppenbara skräck.
Det är denna påse som jag och Cola hade sådana stora svårigheter att passera häromdagen. Nu skall den avdramatiseras, tänkte jag.
Första pris i modighet går till Chatel, som långt före de andra vågar gå fram och åtminstone nästan nosa på tingesten. Definitivt fegast är Roy, som efter en stunds rejsande i hagen väljer att fly till andra sidan av ligghallen och inte komma tillbaka!

Efter en lång, lång stund, vågar sig då Cola fram och nosa - två gånger - och hennes ansiktsuttryck är obetalbart. Mario nosar sedan lite försiktigt, allra sist av alla. :-D

Om man vill titta i lite större trevligare format, så kan man bara klicka på den lilla youtube-texten nere till höger under filmrutan.

Annars har matte roat sig med att vara uppe i Gråbo och rida på en lånehäst som heter Putte, tillsammans med två vänner. Två nya och mycket långa öron i synfältet blev det. :-)

Förstenade fasor

Idag är det nära att vi inte ens kommer bort från stallområdet. Det beror inte på trilskande utan skräck. Ett stort vitt plastspektakel har parkerat sig vid foten av en timmertrave, där det med vindens hjälp tar djupa andetag och blåser upp sig som till ballongfärd, för att sedan blåsa ut all luft igen. Om och om igen. Oerhört farligt!!! Men efter väldigt mycket om och men, så sänker hon ner huvudet lite och jag förstår att det här kommer att gå. Hemskt otäckt är det ju och jag undrar om hon inte har svansen mellan benen också, när vi äntligen tar oss förbi...
Sedan tar matte med sig Lillstrumpa på en lite längre tur, där hennes små hovar inte har trampat förut. Men först ska vi korsa den där stenbron som hon förra gången hoppade över och gjorde segerskutt efteråt. Idag nosas det några korta sekunder och sedan går hon världsvant över!
En stund senare är det dags att vika av mot de nya markerna. Tanken är att vi ska ta oss nerför en väldigt lång och vindlande lagom brant backe, som går i flera S- kurvor och som sedan är otroligt skön att galoppera uppför!

Nej det är inte så här grönt ännu, men detta är en bild av en liten liten bit av denna väg som togs för ett par år sedan.

När vi tagit oss ända ner och gått ett varv på en rund vändplan, så riktar vi våra näsor uppåt. Jag har tänkt mig en lagom frisk galopp, men UTAN att det laddas upp för såna där bakutsparkar i takt med att tempot ökas, så jag håller mig beredd för att styra upp det hela och tänker börja lugnt.
Men Ve Och Fasa!!!!! Det visar ju sig att sidorna längs hela backen är fullkomligt översållade av STENAR!!! Precis den sorten som antastar små oskyldiga hästar. Det är grå stenar, ljusa stenar, mossbevuxna stenar, halvstora stenar, mindre berg, runda och kantiga... En del finns en bit in mellan träden, medan andra i princip ligger på vägen.

(Lillstrumpa kommer förmodligen att drömma mardrömmar i natt!)

Dessa stenar lade stackarn inte märke till på väg ner, men nu måste hon alltså göra etthundraett tvärstopp och sidokast innan vi når toppen på grund av dessa hemska stenar, så galopptakten blev ju minst sagt ojämn!!
I och för sig blev det ju inte tid till några bocksprång, så jag antar att det jämnade ut sig då eller? ;-)

Men det blir några galopper till och hon hinner bli både lite andfådd och lite svettig innan vi kommer hem igen och jag borstar bort lite mera hår och tvättar hovar och ägnar en stund åt att klia bakom öronen! Colas mule rynkas fram och tillbaka i takt med kliandet och hon njuter i fulla drag.
Tack så mycket för idag! I morgon får du ledigt, min lilla skorpsmula.

Sol i sinnet, sol på himlen

Efter borstning och skrubbning igår, hade vi bara en kort sejour i paddocken - repetition av att gå i vänstervarv med mig på marken. Med efterföljande promenad och en paus för att smaka på några torvor med grönt gräs...

Idag ger vi oss iväg på tur igen. Väl ute på banvallen, får hon syn på ett gäng hundar med vidhängande människor lite längre bort åt höger. Vi ska åt vänster. Men det är ju upprörande; detta att vi ska åt andra hållet! Av någon anledning brukar det vara det. Så när jag tycker att vi ska börja trava, så känner jag att hennes kropp gör sig redo för att krypa ihop, kicka bakut och vägra springa... Men det hinner inte bli mer av det, för jag trycker fram henne och gör små smackljud med tungan och ser man på! Hon går fram!
Antingen är det jag som reagerat snabbare, eller så kommer hon ihåg sedan sist att det inte är nån ide att larva sig! Och efter de första stegen är det inga problem alls och vi travar och galopperar hela banvallen bort, ända till krysset. Alla kända "skyggställen" tar vi oss förbi i trav respektive galopp, utan att det bryts av eller görs alltför stora väjningar inför det farliga. När vi sedan traskat igenom det brötiga skogspartiet på vägen hem och tagit ytterligare en galopp, så går hon alldeles otroligt mjukt och fint i traven! Hon har ju gått bra innan med, men detta är nåt alldeles extra!! Jag blir alldeles salig och vill stanna kvar i den känslan länge, men en liten stund får räcka, sedan blir det skritt och lång tygel sista biten hem. Pussunge! ♥

Aprilväder och aprilhäst

Solsken och riktigt trevligt väder idag. Ingen lerinpackning heller, vilket gillas skarpt. Men efter en rask skritt ner till banvallen, där trav sedan efterfrågas, bestämmer sig Cola för att det är dags för test av matte igen. Öronen bakåt och transformering till brun sur boll med bromsklister. Dessvärre har matte lärt sig sedan sist, och går därför inte på den där grejen med att hon plötsligt skulle fått ont nånstans! Men eftersom bestämda skänklar bara resulterar i en serie sura bakutsparkar, blir det ett rapp på bogen istället. Efter det går det hur bra som helst att trava, både med framåtbjudning och i form...

På hemvägen har vi precis fattat galopp på ett ställe, då vi plötsligt får en trombliknande vind rakt i ansiktet, tillsammans med hårt piskande hagelkorn! Vinden är så stark att det är som att rida in i en vit vägg och de första galoppsprången sker på stället utan att komma någon vart! Cola krullar ihop sig, jag krullar ihop mig och vi skrittar en stund i stället, med ansiktena mot marken. Men det hela går över på en liten stund bara, så sedan kan vi fortsätta där vi slutade. :-)

Årets första grässtrån är något visst med och naturligtvis växer de godaste utanför hagen. (Som ju faktiskt mest består av jord.)

Ett sto är ett sto är ett sto...

Dagens lerinpackning är åtminstone torr. Om det är nån tröst?

Vi rider förbi kalvhagen idag, men dagsformen gör att det bara blir kortsidan. Det är liksom av eller på idag, när det gäller Lillstrumpas beteende. Hela tiden en blandning mellan lugn skritt och hysteriskt skyggande för olika saker.
Galoppen uppför den långsträckta backen mot baksidan av Platån går i ryckigt återhållet tempo, för den är ju kantad av ett hygge fullt med stora farliga stenar, gudbevars!!! När vi väl är förbi där, så går det ju bra att öka tempot.
Nedför de branta backarna är väldigt jobbigt och den gamla oron börjar genast gnaga i bakhuvudet. (Min förra häst som hade en kotledsinflammation och fick stora smärtor om vi bl.a. gick nedför.) 
Väl nere, blir det galopp igen på släta backen. Men känslan i den galoppen blir mer som ett "okej då då".
Den sista sträckan vill jag istället ha trav. En trav med framåtbjudning. När vi sedan kommer till den sista backen upp mot Fällesåsen tar vi galopp igen. Som vanligt (?) när vi sedan ökar tempot i galoppen en aning, så måste det liksom bockas lite.
Sedan känns det sådär irriterat igen nedför hela långa sista backen. Matte hinner fundera en hel del, men försöker låta bli.

När vi senare tar oss ut på banvallen igen, så hinner jag inte mer än röra tygeln inför att vi ska trava, förrän hon överraskar med att göra nån alldeles ny variant av bocksprång på stället. Hon liksom halvreser sig, samtidigt som hon kastar upp nacken och sedan kör ner den igen i ett par konstiga bocksprång...
Jag kan inte påstå att jag gillar den här varianten bättre än de andra. Men jag antar att man får vara tacksam så länge hon inte lägger till en skruv på det hela, eller större kraft, för den delen.

Nu. Går. Du. Fram. I. Trav. Ordentligt!!!

Och Cola går fram. Med hopkrullad nacke för ett minimum av kontakt med mig. Usch. Men hon lyder åtminstone och saktar sedan snällt av när jag ber henne.
När vi sedan möter en annan ryttare, så blir vi tvungna att trava i serpentiner en stund, eftersom det tydligen inte går att skritta normalt i en sån situation...

Tillbaks i stallet är Lillstrumpa sååå lugn och fin och vill gäääärna att jag kliar henne på halsen och borstar lite till. Sedan agerar hon sällskapsdam en stund, när jag mockar i hagen. ♥ :-)

Lerinpackning

Med både ösregn och hagelskurar under dagen, så blir man ödmjukt tacksam över uppehåll lagom tills man anländer till stallet efter jobbet.
En god stund får dock ägnas åt att kratsa bort en herrans massa lösa hår och våt lera från hästen. Men sedan ägnas lite extra tid åt halsen och pannan och bakom öronen, för det är ju så skööööönt!! Cola njuter i fulla drag!

Det är pigga springben idag, men tvärbromsen ligger nära när en fasansfull gren uppenbarar sig i diket. Det krävs en stunds övertalning för att över huvud taget kunna passera den. Sedan finns det ju farliga små pölar med blänk i eller vita fläckar med hagel också...
Men på det hela taget går det ypperligt idag och hon får springa så mycket som möjligt. På hemvägen får vi bevittna hur en man försvinner spårlöst och det känns ju lite otäckt. Till och med jag blir lite konfunderad. Vi ser honom på håll framför oss, när han försvinner från vägen åt vänster, mellan två träd. Just där han befinner sig är det en avtagsväg plus att det är glest mellan träden och öppna åkrar kantar vägen han svängde ner på. Cola har bråttom, som hon brukar ha när hon ser något mystiskt röra sig längre fram, och vi galopperar... men när vi kommer fram så finns inte ett spår av mannen ner längs vägen. Helt försvunnen. Mycket mystiskt. Cola är övertygad om att han gömmer sig och ska hoppa fram och överfalla henne närsomhelst.

Efter ridturen får irriterad matte jaga liten hund över hela området! Den är instängd i sadelkammaren och det kan ju inte jag veta, så den slinker snabbt ut mellan benen på mig när jag öppnar för att kånka in med sadeln.