Sol i sinnet

Först åker vi iväg idag för att titta på ett sex dagar gammalt litet föl. Helium, heter han och är så otroligt söt så man blir alldeles knäsvag. Inte fux, som sin mor och som jag fått för mig, utan brun, kommer denne lille herre att bli och små små tänder håller redan på att sakta växa ut i den lilla överkäken!

 

 

Helium vaktas mycket noga av sin ömma moder Lillan, som är en mycket bra men väldigt vaktig mamma åt sin vilde son. "Snap, snap, snap.."  ;-)

Det blir en trevlig förmiddag med lika trevligt sällskap och fika ute i solskenet och även om vinden är kall så är kaffet varmt och Bolins kaffebröd smaskigt. ;-)

När halva dagen snabbt har försvunnit där, så är det dags att ta sig en tur till Lillstrumpa för en ridtur.
Jag kan notera att IDAG börjar hon äntligen fälla vinterpälsen! Så nu behöver jag inte oroa mig för det i alla längre! :-)
Igår hade vi ju en liten longerings-session i paddocken, där det stegrades i vänstervarv i vanlig ordning, men sedan travades snällt på i båda varven. Så idag ska vi inte ha sådana där konstigheter för oss. Efter bara en liten stund sugs vi in av en vind som är så stark att jag blir rädd att vi ska lyfta och jag tänker att ska det vara så här idag, så vet jag inte om jag vill. Men det lugnar sig och blir en trevlig tur. Jag rider "fel håll" idag, bara för att förvirra begreppen och skoja till det lite och när hon sedan tror att nu ska vi hemåt, så blir det en sväng till, även nu åt "fel håll" alltså. Så galopperna blir aningen tveksamma i början eftersom detta alltså nu är en alldeles ny och obekant omgivning, hi hi! Men sedan går det ju bättre, för att inte säga riktigt bra.
Men vi träffar ju förstås på en ondskefull koltrast med illgult näbb, som sitter och smyger i en lövhög!! En snabb reaktion med sidoskutt av min ädla springare gör dock att vi överlever även detta hot.

Sol och vår!

Matte kommer från frissan med mycket mindre hår på skallen, men Lillstrumpa verkar ha alla hår på plats fortfarande. Solen strålar oväntat idag och när jag burit in sadel i stallgången och hämtat grimman, så står foderbordet alldeles obemannat i hagen!!! Kors i taket och jubel i busken!

Längre ner bland träden hittar jag soldyrkarna. Det rullas, gnags på träd, äts på grankvistar eller bara dåsas i solskenet.

 Royal Flush

 Chatel. Nya ledarstoet när Ruffe flyttar???

Bark är gott...

 En häst gnäggar  långt från andra sidan landsvägen (en hage, en å och en skogsremsa och landsväg och ytterligare en hage emellan!) och alla hästar lystrar! Roy svarar och sedan flyger alla hästar iväg som på ett startskott!

Cola var för snabb för kameran, men rumpan kom i alla fall med! :-) 

 Mario och Cola far iväg. Om man inte ser vem som är Cola så är det bara att titta på rumpan!

 Efter några fartfyllda varv, så var uppvisningen slut och alla ställde upp sig snyggt på rad. Bara till att gå och hämta sig en häst!

Vi tar bara en liten kort tur på en trekvart idag. Förbi kalvhagen och runt Fällesåsen och banvallen tillbaka. Bara njuter av solen, mest skritt, men lite trav och galopp blir det också.
Efter turen mockar jag hagen och det är ett riktigt trivsamt göra när solen skiner och marken är torr. Bäst att passa på att njuta, för det ska visst bli regnperiod igen, sägs det!

Att springa sig lugn

Idag är det minst lika grått, blåsigt och råkallt. Brrr... Men jag sadlar Lillstrumpa och vi ger oss iväg och efter en stund finns det inget som heter kallt längre. Jag tar av mig handskarna och knölar ner dem i fickorna. Jag gör halt precis bredvid några illasinnade tallruskor som ligger vid en stor sten jämte vägen, när jag gör detta. Så kan snuttan få passa på att göra sig bekant med dem under tiden, hi hi!

Vi rider en lite längre tur, varav den bortersta biten på för henne ny mark. Det är inte klokt så bra det går när jag driver på henne lite extra och låter henne jobba i trav eller galopp längs de sträckor som hon blir spänd och /tittig, istället för att försöka skritta henne lugn som jag gjorde innan! Gullhöna!
Nu är främst mina största farhågor alla hagar på en mängd olika ställen som snart kommer att befolkas med nötkreatur av olika raser. Särskilt dem som man måste gå nära för att komma förbi. Huuu, hur ska jag våga?

Mormors lilla kråka...

Än slank hon hit och en slank hon dit, däremellan spänd som en stålfjäder. Jodå.
Det blev en massa minusgrader igen men ingen snö som väl var. Bara lite regn. Och blåst. Matte hatar blåst. Hade berett sig på en hispig häst igår, men icke då. Hur sansat som helst.
Vid insläppet igår kväll - av dem som ska in i box alltså - så stod först ingen att hitta. Alla var på utflykt inibland träden och gömde sig i kolmörkret.
Alla utom Cola då, vill säga. Hon stod i ensam majestät vid foderbordet med nosen nedkörd i höet och tuggade och tuggade!
Började undra om hon fastnat där på nåt sätt?

Men idag däremot! Alla springer omkring i hagen på ett högst virrigt sätt när jag kommer till stallet. Ingen ordning alls.
Och väl ute på rundan, så är det alltså helspänt idag. Stirrar med fasa i blicken på allting, från vattenpölar till stenar och andra oförklarliga saker. Flyger hit och dit eller går stel som en pinne i kroppen. Dessutom hänger bakdelen inte riktigt med heller. Hon liksom "tappar" den rejält under sig några gånger. Men annars går hon väl som hon ska.

Jag ändrar den tänkta rutten till en annan, något kortare, med mindre klivande i skog. Tycker hon snubblar tillräckligt som det är, på platta marken!
Till slut får jag henne att gå fram ordentligt i traven och då äntligen slappnar hon av en smula och blir mjukare i kroppen.
"Nu får du ta i, så får du springa," säger jag när vi kommer till backarna upp till Platån. Och det gör hon ivrigt. Men hon är allt tvungen att pusta lite emellan varje backe ändå. Det är fortfarande lite dåligt med flåset och fler kilon som måste springas bort. I lagom takt och helst utan överansträngning.
När vi sedan är nere igen och på väg hemåt, så försöker hon plötsligt mopsa upp sig. (Igår skröt jag om henne för en annan i stallet. "Nu har Cola slutat att bocka", sa jag.) Men nu vill hon ta kommandot och grymtar ilsket när jag vill att vi ska trava lite först. När jag sedan fattar galopp blir det en stark nacke som kastar sig framåt, nedåt, samtidigt som hon hoppar jämfota i nån slags knasgalopp på stället! Jag får ryta till, bryta av och driva på i trav igen några steg och göra om fattningen. Nu lyckas hon hålla sig i skinnet och vi galopperar på normalt sätt längs sjön och upp till Fällesåsen.

Väl hemma i stallet igen, så är hon så nöjd och lugn. Jag känner och klämmer över hela kroppen på henne, samt alla ben, så inget verkar svullet eller varmt eller ömt. Under tiden står Cola och slickar (!) ihärdigt på ett täcke som hänger på en boxdörr, och verkar helt oberörd.
Hon har bara börjat fälla ytterst lite vinterpäls ännu. Undrar varför? Flera andra jag pratat med, säger att deras hästar fäller jättemycket nu sedan någon vecka tillbaka...

Myspys

Vårsolen strålar även idag så det gäller att passa på att njuta, för imorgon ska det visst bli kallt och grått igen. Vi tar en mysig tur längs kända vägar och allt andas frid och fröjd. Halva tiden travar och galopperar vi så matte blir alldeles svettig. Det blir Cola också i och för sig, men matte är den som flåsar...
Den andra hälften skrittar vi och njuter av naturen bara. Kameran åker fram igen och det tas bilder ur alla möjliga och omöjliga vinklar.
Hemma vid stallet är det också så stilla och fridfullt och jag ägnar mig åt lite sadelvård i solskenet innan jag åker hem och dricker kaffe på verandan. Vilken lycka att vara ledig en sådan här dag!

 Det är allt väldigt tröttsamt att vara ute och springa med matte när det är så varmt! :-)

Någon måtta får det vara

Nu får det räcka, tycker Cola. Det får ju vara någon måtta på lugnet och skötsamheten.
Så idag blir en dag när precis allt är farligt och matte förstår ingenting. När vi går över träbron, upptäcker hon att om hon liksom stampar till i otakt där, så hörs det!! Det är ju väldigt otäckt och det är tur att vi bara har någon meter kvar, när hon börjar steppa.
Sedan är det en trädgård som ser otrevlig ut och rotvältan är ovanligt mörk och stor idag och någon har slängt två små plastpåsar mitt på stigen alldeles innan vi kommer upp till landsvägen - huuuu - och eftersom kusten är klar så bestämmer sig matte för att trava över, in på gatan i villasamhället.

Där längs gatan, ligger tre jättestora stenar i kanten av gräsmattan. De är placerade där dels som prydnad, men även för att inte bilar ska köra in och parkera på gräset. De har legat där i flera år. Men stora stenar är ju Colas skräck och just idag ser de alldeles särskilt ondsinta ut! Cola vill INTE gå fram och se närmre på dem och dessutom får vi möte av en bil samtidigt. Sedan trampar hon på ett sånt där gatu-brunns-lock. Klonk. Inte heller populärt. Ja så där håller det på ett tag. Så kommer vi in på skogsstigen. Där går det bättre för det är alldeles för mycket rötter och hålor och elände att koncentrera sig på, för att hon ska ha tid till att hetsa upp sig för något annat. Men hon har allt uppsikt - för i denna skog ligger det alldeles ovanligt många stenbumlingar överallt!
När vi tagit oss igenom rätt så jobbig terräng och kasat ned för en brant i djupa hjulspår efter skogsmaskiner så väntar en överraskning. Jag har inte varit här på 1 ½ år och mycket kan ju hända i skog på så lång tid.
Här har de tydligen börjat på att förbereda för avverkning för de har gjort en ny bred väg med halvmjuk djup sand, som möter skogen här, men precis själva mötet mellan skog och väg har blivit lite katastrof. Det är vattensjuk mark runtomkring oss och ett brett område med mossa, vatten och geggig jord skiljer oss från vägen och vid sidorna av vägen har de gjort djupa diken (varför tog jag inget kort istället???) Den djupa sanden är inte heller särskilt packad vid sidorna så där ska man helst inte trampa...
Jag hoppar av och sonderar terrängen lite och sedan klättrar vi ur de djupa hjulspåren, hoppar över vattengegga upp i terrängen igen och kommer fram vid sidan av vägen längre fram, där vi kan hoppa över diket, först jag och sedan Cola.
Tror inte jag ska rida den här vägen igen på ett tag. Man vet aldrig när/om det här blir fixat eller när de sätter igång att avverka. Längre ner längs vägen står skogsmaskinerna parkerade.

Men sedan blir det en låååång härlig galopp längs en trevlig mindre väg, ända tills vi är tillbaks ovanför bostadsområdet igen. Den sista biten är så brant uppför att hon inte orkar ända upp. Efter det är det brant nedför igen och nu tycker jag faktiskt att hon ska få slippa släpa på mig nedför fler branter idag, så jag hoppar av.

När vi går längs villagatorna, så börjar hon plötsligt steppa och blåsa högt och ljudligt flera gånger. FNORRRK!!! (???) Det kommer en cyklist bakom oss, men om det är honom hon fnorkar åt, så måtte han stinka av älg, kossa eller annat farligt djur. Kanske inte helt otroligt i och för sig, för han ser ut lite som ett original, men stort skägg och bruna lager-på-lager-kläder.
Han cyklar upp jämte oss och börjar prata. Om hästraser, dess storlekar och olika användningsområden och vill se om Cola har stora näsborrar (!!) så jag kör upp hennes mule i ansiktet på honom och ber honom skrämma henne lite.
Så kommer vi in på showhästar och utställningsdjur i allmänhet och hur dumt det är att inte "använda" djuren till något mer än bara utställning. Gubben gör en jämförelse och säger att det är som med Miss och Mister Universum. "Men där har vi två ju ändå ingen chans, HA HA HA HA!" Ett hål i skägget öppnas och blottar några bruna tänder när han skrattar.

Tack för den. Visserligen vet jag väl att jag inte är, och aldrig har varit, någon Miss Universum, men sedan när blev jag ett vi med honom??

Jag tackar för sällskapet och drar iväg med Cola till de stora stenarna. Hon stirrar i fasa, men jag går fram och sätter mig på en av dem. Hon börjar då försiktigt beta lite gräs runtom, närmare och närmare, ända tills hon vågar lägga mulen mot den. Hon står där och trycker mulen mot den runda stenen en stund. Sedan tar vi nästa sten - för den är naturligtvis helt annorlunda! Men vi gör samma procedur och när hon väl nosat, så kommer hon på att man faktiskt kan använda den till att klia kinden på också! Gnugga gnugga gnugga..
Den tredje stenen fnyser hon bara åt. Inget farlig alls.

Kortet är ju inte från ridturen, men det blev fint ändå!

När jag så småningom sitter upp igen, har hon plötsligt jättebråttom så vi travar nästan hela den sista kilometern. En mycket snygg och samlad trav med driv, om jag får säga det själv. :-)

Det ska bli skönt när vinterpälsen bestämt sig för att ramla av, så hon inte blir så fort svettig. Men det är sol och 13 grader varmt i skuggan så det blir bara skönt att gå ut i hagen och rulla sig i den torra jorden nu.

Stärkande för själen

Idag skrittar vi iväg genom den stora sommarhagen i riktning mot de hemska lurviga kalvarna en bit bortanför. Jag försöker få bort de otrevliga ilningarna i magen genom djupandning varvat med falsk skönsång.
Cola skrittar modigt på med hängande, slängande tyglar.

Det går jättebra! Vi rider bara förbi på kortsidan (sparar långsidan till en annan dag, nån måtta får det vara!) men hon ser kalvarna, blänger lite, men går förbi utan några som helst konstigheter! Duktig duktig tjej, som får mattes känsliga nerver att lugna ner sig! :-D

Sedan rider vi en runda full av branta uppförs- och nedförsbackar och på tillbakavägen blir det en riktigt lång galopp. Allt går så jättebra och i traven sedan går hon så fiiint och när vi kommer hem är hon lite svettig i sin tjocka vinterpäls. Hon får morötter och mineraler och jag ger henne lite manikyr.
Puss på dig, älskade häst!