Myshäst

Igår gick allting riktigt bra. Nästan ingen is kvar så det blev en tur på en positiv häst med väldigt mycket trav samt ett par korta galopper. Mot slutet kändes hon aningen mer avslappnad också och gick riktigt bra.

Idag var det ju meningen att det skulle bli en tur med sällskap, men då behagade naturligtvis inte min bil att starta! Den sa inte någonting alls när jag vred på nyckeln. Helt död, trots ett bara två månader gammalt batteri!? Usch vad sånt ställer till med problem, särskilt när det är på en helg när ingen verkstad har öppet. Jag kommer ju inte till jobbet i tid i morgon bitti heller utan får fråga killarna på verkstaden om de kan hämta mig och bilen på morgonen...
Jag hatar sånt här krångel!

Örontrumpet

Det är inte särskilt villigt till någonting idag. Varken till att lämna gårdsplan (men det går ju) eller till att gå uppför backarna eller ens att trava. Det är väl en sådan dag då, kanske? Brist på mental närvaro hos Cola gör att jag sitter och filosoferar om frånvarande och därvarande kontra närvarande. Tror Cola känns mera frånvarande idag faktiskt. Förutom när vi passerar en gul barnvagn som det plötsligt börjar skrika ifrån. Då blir hon därvarande en stund.

Vi promenerade ju förbi kohagen igen igår och det gick bra. Hon bara tittade litegrann. Så jag tänker att en sådan här frånvarande dag kan kanske vara lämplig att närma sig kohagen från andra hållet då? Och gå längs med hela?
Det är bedrövlig issörja längs nästan hela rundan, så när det kommer en ren sträcka mot slutet innan kossorna, så får det bli trav där. Och nu har ju Cola fått hemkänning och är plötsligt piggare.

Eftersom matte inte gillar kombinationen stup till höger och kor till vänster, så sitter hon av i god tid innan vi ens ser hagen och börjar leda lilla pållan. För om det ska ramlas nerför stup, så tänker hon i varje fall inte sitta på! Hu! Först verkar allting gå jättebra, men sedan, ve och fasa, så står ett gäng lurviga kossor alldeles nära framme vid tråden där vi ska passera!!!
Colas ögon blir väldigt stora och hon steppar hit och dit och trumpetar ljudligt. Flera gånger. FNORRRRK!!!
Att få ett sånt läte precis i örat är inget matte rekommenderar, men vi tar oss förbi i alla fall, i högsta grad närvarande. Och en aning döva. Eller är det kanske därvarande?
Vi tar oss uppför branta backen med stora kliv tills matte måste pusta och sedan sitts det upp igen. Ett lätt duggregn faller nu när vi traskar genom bokskogen den sista biten hem och jag låtsas att det är ett vårregn. Inne i skogen är det dessutom helt och hållet snö- och isfritt. :-)

Tassa lätt på nya marker

Solsken idag med och första gången vi rider ensamma på andra sidan landsvägen. Det gör att hon tar sig fram lugnt och försiktigt, kikar bakom varje hörn eller över varje backkrön efter eventuella faror. Det blir bara en kort tur, mest innehållande lite klättring i branta backar. Cola stannar flera gånger i backarna och jag undrar lite om det är mjölksyra hon får känning av?? Men hon stannade ju inte så sist vi red här med sällskap...

Hur som helst så blir hon lite mera kaxig så fort hon känner att kompassen visar på hemväg igen och hon börjar ivrigt takta. Men jag vågar faktiskt inte rida förbi hagen med kalvarna själv, inte när man har en åttiväg på andra sidan. Så det blir samma väg tillbaka som vi kom.
Efteråt mockar matte hagen så svetten lackar och blodet pulserar... Fem kärror blev det idag, men det hade blivit betydligt fler om inte tjälen i marken höll kvar det äldsta och understa lagret.

Islossning

Solen strålar idag och det är fem - sex grader varmt. Det känns som vår! Det är fortfarande lite isigt på de ställen som ligger i ständig skugga, men det går rätt bra att ta sig fram ändå. Däremot inte riktigt så snabbt som lilla fröken vill. Vi kan ändå ta en kortare galopp på skogsstigen, men när det är dags att sakta av så bjuds det på ett stort bocksprång igen.

Det ska bli skönt när ALL is försvinner, så man kan ta en riktigt lång galopp så hon får springa av sig lite. Jag erbjöd henne att springa lite i paddocken och det gjorde hon, men det var så klart inte alls samma sak att flänga runt på en volt som på en härlig skogsväg! :-)

Med språng

Idag lämnar vi stallområdet framlänges. En liten tvekan innfann sig, men då fick en liten lätt dask med spöt på bogen henne snabbt på andra tankar.
Glatt galopperar vi uppför långa backen, men den befann sig vara jobbig, så lilla fröken ville sakta av lite i mitten innan vi tog ny fart. Att det var en aning bakhalt också, underlättade ju förstås inte det hela.

Vid vägskälet strax efter Fällesåsen befinner sig ett fordon - jag kallar egentligen alla mindre skogsmaskiner för traktor, för enkelhetens skull - vid vägen åt höger, i full färd med att kvista stockar eller liknande. Vi ska ju rakt fram och detta bedöms därför inte vara så farligt, enligt Lillstrumpa. Men, några steg längre fram, alldeles där vi ska passera, VE OCH FASA, står en svart ryggsäck i snön!!! Fnorrk!!
Jag tycker att hon ska ta sig en titt, så hon får se att den är död. Hon närmar sig med stooor tvekan och vrider hela tiden huvudet åt sidan för att se den bättre. Det ser rätt roligt ut. Till slut slappnar hon av när hon känner att den bara luktar kaffe och macka. Eller nåt...

När vi ska ta en galopp till, lite senare längs skogsvägen, så inleds den med en skoluppvisning i hur ett bocksprång ska se ut: dvs man tar först ett språng, sedan kör man ner huvudet när man befinner sig i luften samtidigt som man sparkar bakut. Det ser säkert väldigt tjusigt ut, men matte ryter "Neeeej!!" och sedan börjar vi om från början igen, med en normal galopp. Phiew...

Puss på er allihopa! Så här gullig pussmun har jag. Att den råkar vara lite snorig för tillfället beror bara på att det är kallt.

Cola ryggar och matte backar...

Idag tittar solen fram lite blygt och det känns nästan surrealistiskt. Så längesen är det!
Vi ryggar iväg från stallplanen i vanlig ordning (??!!) och rider resten av vägen framlänges. Så fort vi passerat en viss punkt, så funkar det alltid att gå framlänges och då bjuder hon plötsligt framåt  väldigt bra och det håller sedan i sig resten av rundan. Det är märkligt och jag funderar över hur hennes lilla hjärna fungerar egentligen?
Det går ju alldeles utmärkt att rida i alla gångarter, nästan överallt i den lilla snön, men det kan inte hjälpas att jag tycker det är bättre när det är barmark. Jag tycker nämligen det är liiiite läskigt, när jag vet att det rätt som det är kan finnas nån lite halkig fläck någonstans, även om det mestadels är rätt hyggligt underlag. Jag skyller på åldern. När jag var sjutton hade jag inte alls sådana tvångstankar...
Det går hursomhelst bra, vi travar mycket och tar ett par kortare galopper och sista biten innan vi är hemma igen, går vi genom krasande, ganska hård is med vatten under. Har väntat mig att hon ska tycka det är  läskigt, men detta har hon tydligen inga som helst problem med.

När jag sedan kommer hem från stallet, möts jag som ofta av en katt som hoppar ut alldeles framför bilen. Det är Matisse. Han springer sedan vimsigt i sick-sack alldeles framför bilen i backen upp till garaget. Nästan framme så stannar han så jag inte längre ser honom. Reflexmässigt bromsar jag då, även om han förmodligen inte alls låter sig bli överkörd utan mycket väl vet var han har bilen. Men jag gillar inte det där "förmodligen". Det lilla stoppet gör att jag bara slirar när jag sedan ska komma igång igen, så jag tvingas backa ner för backen och ta sats och börja om från början. Matisse sitter vid garageinfarten och tittar intresserat på.

Nu ska jag äta semla!!

Gott samvete är bästa huvudkudden

Igår åkte jag och köpte en fin blomma med fin ytterkruka. Slog in den i fint papper och åkte hem till arga farbror bonde, dvs han med den bindgalne sonsonen som stod och vrålade åt mig, och knackade på. Räckte fram blomman och bad så hemskt mycket om ursäkt att jag ridit på hans mark, gav en förklaring men sa att visst var det otroligt dumt ändå och det ska aldrig hända igen osv osv. Farbor Bonde såg lätt generad ut, såg på blomman, log och sa att inte behöver du väl... Jag sa att jo jag vill. 
Dessutom tror jag bestämt att min häst bajsade där vi vände också. Jag ska gå och ta bort det, sa jag. Men detta invände bonden åt alldeles bestämt. Nej nej, det behöver du absolut inte göra! Ursäkten är godtagen, det är bra nu! Så log vi lite mot varandra igen och sa adjö.
Sådärja.

Idag var hovvårdaren i stallet och hon verkade väldigt klok och duktig och förtroendeingivande. Hon öppnade upp hålet lite på utsidan, så man kommer åt att tvätta rent. Rekommenderade att bara tvätta rent med klorhexidin och rida på, så hovarna får arbeta. Det fanns bara pyttelite röta så det skulle snart bli läkt igen. Tjära ska man helst inte använda, för det täpper till och andas inte och det snarare gynnar bakterietillväxten än tvärtom.
När det gällde sprickan på framhoven, sa hon att anledningen att den inte försvinner, är att det är angripet av bakterier. Man kunde se det på det bruna i mitten, som liksom buktade ut en aning. Inget farligt, men kan kännas lite irriterande. Jag skulle be min vanliga hovslagare när det var dags nästa gång, att han öppnade där också, bara lite grann ytligt, så man kunde tvätta rent där med. Att hon sa så och inte propsade på att göra det själv och med en gång, gav henne pluspoäng i mina ögon.
Sedan fick jag titta och känna på ett par boots-modeller som hon säljer. De kändes väldigt mjuka och sköna och bra på alla sätt och vis. Om det blir aktuellt med boots i framtiden, så vet jag att dessa finns!

Sedan fick faktiskt Cola täcke på sig, för det skulle bli minus tolv i natt.