Se upp i backarna!

Idag blir det inte så lång tur, men vi lämnar gårdsplanen framlänges i alla fall! Det är stort! Visserligen måste jag lura fram det i stora serpentiner och det hela känns väldigt segt, men framåt går det. Hon ser ut att fundera väldigt under tiden. När vi rundat första lilla kröken så lägger hon i den vanliga växeln igen och för att hämnas lite, så stryker hon mig sedan mot alla snötyngda grenar när vi passerar allt vatten längs den första vägstumpen.

I långa backen har vi en familj på promenad en bit framför oss, så vi joggar lite tills vi hunnit ikapp. När vi så saktar av, pratar lite med familjen B och sedan passerar så får hon kasta sig in i galopp, precis som hon vill. Men hon är lite lustig på det viset, för det är främst fattningen som är så himla spännande - sedan går det lugnt och sansat. ;-)

Mot slutet av rundan har vi ett väldigt långt och ganska brant nedförslut framför oss. Jag bestämmer mig för att sitta av halvvägs nere, för att på det viset slippa sitta på när vi passerar korna som befinner sig i hagen längst ner... På det viset hoppas jag att Lillstrumpa inte ska förknippa min avsittning med korna.
(Jag tycker det är så himla läskigt med en stirrig häst när man har ett stup en meter åt ena sidan.)
När vi stannat där och jag precis är i färd med att lyfta höger ben bakom mig, så hör vi ett väldigt skrikande och glatt tjoande uppifrån en annan lika lång och brant backe till vänster om oss. Jag hejdar mitt ben och tittar uppåt backen. Där kommer två killar åkandes på en pulka/tefat i full fart, ned mot oss!
Lillstrumpa vrålstirrar. Detta är något mycket ovanligt och mycket oväntat och hon vet inte riktigt hur hon ska reagera, så hon nöjer sig med en lätt piaff på darriga ben.
Killarna sladdar förbi, hejar på oss, och svänger sedan och tar ny sats nedför resten av backen.
Cola och jag följer efter men nu har jag hoppat av och går bredvid. Cola har högrest nacke och stooora ögon hela vägen ner och väl nere, så finns där alltså både långhåriga storhorniga kossor och en hög med skrattande barn med en blå pulka.
Cola stirrar och stirrar och har nog lite svårt att ta in allt detta på en gång. Men sköter sig ändå, även om hon har otroligt bråttom hem nu. Långa kliv när vi rundar hörnet och går förbi stupet och korsar stenbron över brusande vatten och hela vägen genom hagen och saktar av på stegen först när vi är på stallplanen.
Sedan blir det rengöring och intjärning av hål i hoven, samt en hink med lite godsaker i, innan honnfår gå ut i hagen igen. Puss puss!

Blandade känslor

Suck, ja idag känns det lite sisådär. Fast det är bara en liten del av det negativa som Cola har nån skuld till. Det är att det börjar med det där envisa ryggandet. Idag igen. Att det kan vara så himla roligt att rygga?? :-P
Vi hinner nästan bli osams på allvar. Men vi håller oss till just den stunden bara och efter det så traskar vi framåt i rask takt. Det blir lite rodeo på stället idag med inför galopperna men annars går det bra.
Det som "förstör" nästan hela dagen för mig, är att vi får skäll av en ilsken karl för att vi rider längs kanten av hans åker. Han står i en liten skogsdunge och gormar åt oss på långt håll, så jag ser inte vem det är. Han låter ungefär som om han skäller på en unge som med flit kraschat hans ruta för tredje gången när han vrålar att "ni fattar väl att ni inte kan rida omkring på åkrarna hursomhelst!! Det är privat mark! Ni får hålla er på vägarna och rida!!"
Jag ville hemskt gärna svara att ja det är därför jag rider i kanten, runtom åkern!
Men svarar bara att "Ok, då vänder vi väl då!" (Måste det reageras så ilsket?!!!)
Cola som bespetsat sig på en alldeles jättehärlig galopp där längs kanten upp till vägen, blev jättebesviken och taktade irriterat tillbaka och bajsade sedan mitt i alltihopa. Kan slå vad om att detta bajs också kommer att störa!
Jag rider aldrig här på vår eller sommar. Men trodde väl ändå inte att det skulle göra någon skada att rida på kanten, på vintern?

När vi kommer tillbaka så rengör jag hålrummet i hovkanten igen och desinficerar och smetar i lite tjära. Sedan får hon lite godsaker att äta innan jag släpper ut henne och själv sätter igång med att mocka hagen.
Fy fan. Det är så in i helvete tungt att köra kärran för det är så vansinnigt tjockt, och mycket som ligger runtom foderbordet där sex hästar står och äter. Det är nedtrampat hö som blandats med skit och urin och jord och det är dessutom segt och svårt att få att hänga med på grepen. Det är meningen att där ska mockas ur varje dag. Det är möjligt att det blir så mycket nedtrampad gegga på en dag, men annars tar folk inte där runt foderbordet utan bara de högar som ligger i hagen? Efter fyra kärror orkar jag helt enkelt inte ta mera för mina handleder vägrar lyda när jag ska köra kärran och jag kommer heller inte över den mjuka svackan som är mellan uppfart och gödselplatta så jag kan alltså inte komma så långt upp som jag borde, utan blir tvungen att tippa av skiten alldeles i början. Sorry, men jag klarar faktiskt inte av det rent fysiskt!

Nu sitter jag med en kopp kaffe och ett par darriga handleder och en väldigt sur eftersmak i själen. Det är lite dumt, men jag tar alltid så vansinnigt illa vid med när någon skäller på mig, när jag inte tycker att jag gör nåt fel!! Och när jag tvingas svälja det och inte svara emot, eftersom de äger, de har makt och de kan göra tillvaron riktigt, riktigt sur för ryttare om de skulle vilja.

Det känns dessutom extra taskigt när man hör från en massa andra ryttare på andra ställen i kommunen eller i landet för övrigt, som berättar om hur härligt det är att kunna galoppera på stubbåkern eller rida där över huvud taget på vintern när det är tjäle.
Och att då rida runt om?! Närmare kusten, på slättlandet, tillhör det vardagen att rida längs med, runtom och i kanten på åkrar. För vilken skada gör det? Nu talar jag alltså om sen höst och vinter. Jag menar naturligtvis INTE att man ska kliva rakt ut i grödan heller!! Det skulle jag aldrig få för mig. Inte ens en stubbåker om man inte har tillstånd. Men jag menar bara att det är konstigt så olika det kan vara - att vissa ger tillåtelse till detta och andra menar att man förstör. Punkt slut. Om det vore så, skulle väl ingen bonde ge tillåtelse?
Suck.

Hovvård på G

Igår blev det longering efter jobbet men idag blir det ridning. Mera blötsnö har lagt sig över bygden. Två hästar i stallet har fått bärrandsröta och nu står Cola på tur! Hon har ingen synlig röta än, men hovväggen har släppt en liten bit från bärranden på ena bakhoven så där är nu ett djupt hålrum. Jag karvar så gott det går med en hovkrats, tvättar och sprayar ner desinfektionsmedel, samt knör upp en liten tuss med bomull indränkt med jodopax. Det är inget stort hål så det är svårt att komma åt att göra något. Lillstrumpa är så duktig med att hålla bakhoven still, så jag riktigt häpnar. Visst vevar hon lite ibland, men det går bra att få stopp på igen.
Det är väl inte så himla effektivt men på tisdag kommer en hovvårdsspecialist, tillika fena på barfotahovar, så hon ska förhoppningsvis verka bort lite så man kommer åt. Sedan får hon ge råd om skötsel. Jag vill även få lite allmäna åsikter om Colas hovkvalitet och se på några olika boots, som denna tjej också provar ut och säljer. Om hon bedömer att det skulle kunna funka, så vill jag gärna försöka låta henne gå barfota på alla fyra. Och ha boots om/när hon ömmar. Så kanske hon kan börja sätta ner trakterna först istället för att landa på tån med framhovarna, för det är ju inte så bra i längden.

Varför stå längs med stallgången, när man kan stå på tvären? Sötnöt.

Snön är vit men våt att rida i, men det funkar ju ändå tack vare snösulorna. Vi behöver "bara" rygga de första tre, fyra minuterna idag innan Cola ger med sig och sedan är det rätt lugnt med det mesta. Vi både travar och galopperar en lång stund och hon halkar bara till lite grann ett par gånger med baken.   Ett par saker under vägen är tydligen livsfarliga men jag begriper aldrig riktigt vad. Men så länge hon bara kastar sig "ner i backen" och slamrar runt på stället så går det ju an, hi hi. Det är värre när de far iväg nånstans helt plötsligt.

Dampelidamm...

Funderar lite på punkt fem i förra inlägget. Man kanske kan ändra det till "Nästan fullt ridbar efter tolv dagar..." Eller nåt.
För idag har hon definitivt en släng av damp eller nåt. Det börjar ju med svårigheten att komma ifrån stallområdet. Vi håller på med att rygga, (i färdriktningen,) försöka gå framåt, rygga, försöka framåt osv i säkert en hel kvart. Varje gång vi ryggar, gör hon det snabbare och snabbare och öronen viks tillbaka och till slut nästan springer hon. Men ändå ska hon inte gå framåt, nehejdå, inte!! Hon är så irriterad att jag börjar undra om hon tänker resa sig också i protest?

Men till slut tröttnar hon i alla fall på detta envisa ryggande och går framåt. Hurra. Check.

Men något ska man ha för sig när man är en liten häst som haft stimulansbrist en dryg vecka, så vi börjar med att kivas med vattenpölarna i början av turen, som matte säger att hon ska gå igenom, eftersom matte inte vill vistas under granarna vid sidan. Efter lite tramsande, så tar vi oss igenom. Check.
Nästa sak blir en halv kapad gran, som vi visserligen gått förbi förr, men då hade den ju inte snö på sig. Först vill hon inte gå förbi, sedan ska det gå jättefort och så dyker hon mot marken i en tvärstopp. Men förbi kommer vi. Check.

Men matte muttrar. Vi tar långa backen och trav föreslås. Med krullad nacke kommer hon upp i en trav med steglängd på höjden istället för längden och när det plötsligt blir barmark så är det också farligt och det tvärnitas. Efter detta så är hon stel i precis hela kroppen, men vi tar oss ju framåt i alla fall, uppför hela backen. Jag känner hur det kryper i kroppen på henne. Lite senare tar vi ett längre travpass på plan grusväg (belagd med snöslask) och när vi viker av upp mot Platån så börjar hon hetsa upp sig igen.
Jaaaa! Du fåååår galoppera här!
Hon gnyr till lite, kastar med nacken och sätter av i en förvånansvärt återhållsam galopp ändå, men den blir inte så lång för det ligger ett par träd i vägen där vi måste sakta av och gå runt innan vi är ända uppe. Men det är branta backar och en aning andfådd blir hon ändå innan vi är uppe.

Det blir mera trav på hemvägen och när vi kommer till ytterligare en backe som inbjuder till galopp, så får hon tillåtelse till detta. Men jag måste ha gjort någon ytterst liten - omedveten - förhållning i tyglarna precis i starten, som får henne att stanna istället och köra en hel serie med rodeo-språng på stället. "Hallå där! Jag är faktiskt jättegammal! Gör inte sådär med mig!" Jag känner mig både skräckslagen och full i skratt samtidigt.

Men botemedlet är helt enkelt att släppa på tygeln och mana fram henne, så blir hon så glad så!

Sedan blir det skritt resten av vägen hem, som dessutom mestadels består av långdragna nedförsbackar. Men hon känns faktiskt nöjd och glad nu. Hon vill ha jääättelång tygel och skrittar på i ett raskt och gungande tempo som ändå känns stadigt.

En något påfrestande tur för lilla mig, men jag vet att det blir bättre om hon rids regelbundet. Tyvärr blir det inte så mycket regelbundenhet nu pga vädret...
Tur att hon är så söt, som sagt. :-D

Positivt tänkande

Sitter innanför fönstret med blötsnön/regnet forsande ner utanför och roar mig med att klura ut saker att vara glad över ändå. Alltså saker i tiden - inte sånt där allmänt som att vara glad över att leva och ha hälsan och sånt. Jag kommer faktiskt på en del.

1) Muggen/raspen på kotleden är nu alldeles helt borta och stället är täckt med vit fin päls.
2) Lillstrumpa har det bra med sina kompisar i hagen, även om hon kunde vara snällare mot stackars Navi.
3) Fick trots detta info om av stallägaren häromdagen, att vid ett tidigt morgonbesök, så hittades både Cola, Navi och Chatel sovandes på rad inne i ligghallen! Det enda hon beklagade var att hon inte tog ett kort av dem.
4) Sannolikheten att detta väder ska fortsätta i evighet är väldigt liten - mikroskopisk - och vi går redan mot ljusare och varmare tider.
5) Cola är fullt ridbar även efter tolv dagar utan ryttare på ryggen. (En del hästar skulle vara helt stolliga.)

6) Cola är söt och hon är min, hi hi. :-) :-) :-)

Bakom dimman döljer sig...

Oj vilken dimma! Men fram på dagen kommer solen fram där bakom och lyser upp det en smula! Väldigt vackert, blir det! Men den hinner ju blekna betydligt till halv fem när jag "sluppit ut" från jobbet.

Navi poserar framför dagens sista ljus.

"Tjena matte, har du några morötter till mig?" Jodå, det har hon och när de är slut så blir det hönätet igen. Jag mockar skit i en timma, tills mörkret gör att jag inte kan se dem längre och då får det vara bra för idag.

Nya skor. Eller inte.

Idag är det nya skor som gäller. Fram får Cola skor med både snösulor och broddar, medan hon får bli barfota bak igen. Alldeles för halkigt att gå med obroddade skor i hagen och de får inte ha broddar bak där.
Medan Cola snoozar av sig det lätt lugnande medlet i en box, så mockar matte hagen och är färdig att kräkas innan det är klart. Tio skottkärror blir det, inräknat dem med nedtrampat höspill blandat med skit.
Men nu ropar Lillstrumpa inifrån stallet att hon har snoozat färdigt och vi tar en promenad. Ett par gånger halkar hon till rejält på bakhovarna och blir märkbart irriterad över detta, slänger med huvudet och glor på mig. För naturligtvis är det mitt fel. Men sedan går det bra och på hemvägen tycker hon att trav vore på sin plats. Det blir ryggning istället. Matte är lite tråkig idag. Dessutom tar hon ett fint porträttfoto, som visar sig inte alls bli så fint eftersom det är imma eller nåt på linsen.

När vi kommer tillbaks, blir det istället några varv i galopp i paddocken i longeringslina. Detta är våldsamt roligt och går i väldigt högt tempo ackompanjerat av sådant högt trumpetande och fnorkande och fint svanslyft att alla andra hästar stannar upp med det de håller på med för att istället ställa sig i rad längs stängslet för att titta.
Därefter är det dags för en - enligt Cola - alldeles för sen andra-frukost. De andra är klara för länge sedan med detta och står och dåsar på andra sidan lösdriften, medan Cola dyker med huvudet före djupt ner i höet.

Efter en stund meddelas att paus från ätandet är på sin plats, och lite närkontakt önskvärt.

Så då försöker sig matte på det där med selfies ännu en gång. Eller fem. Det går lika dåligt som alltid, att gissa vad kameran ser i sin sökare, ha ha ha!

Nu försvann ju denna dagen och det är arbete sju till fyra två dagar i sträck, så det blir väl ingen ridning innan måndag då. Men lite mer longering med glada skutt i paddocken, ska vi väl ändå hinna med...

Ser nu på smhi att i morgon ska det snöa rejält o vara minusgrader. På söndag solsken och minusgrader. Men på måndag, DÅ ska det regna utav bara h-e och vara typ fem grader varmt!!!
Vad ska man säga om det?? Om man inte räknar med svordomar? Det känns som att det är lika bra att lägga ner hela skiten fram tills våren!!!!