Positivt tänkande

Sitter innanför fönstret med blötsnön/regnet forsande ner utanför och roar mig med att klura ut saker att vara glad över ändå. Alltså saker i tiden - inte sånt där allmänt som att vara glad över att leva och ha hälsan och sånt. Jag kommer faktiskt på en del.

1) Muggen/raspen på kotleden är nu alldeles helt borta och stället är täckt med vit fin päls.
2) Lillstrumpa har det bra med sina kompisar i hagen, även om hon kunde vara snällare mot stackars Navi.
3) Fick trots detta info om av stallägaren häromdagen, att vid ett tidigt morgonbesök, så hittades både Cola, Navi och Chatel sovandes på rad inne i ligghallen! Det enda hon beklagade var att hon inte tog ett kort av dem.
4) Sannolikheten att detta väder ska fortsätta i evighet är väldigt liten - mikroskopisk - och vi går redan mot ljusare och varmare tider.
5) Cola är fullt ridbar även efter tolv dagar utan ryttare på ryggen. (En del hästar skulle vara helt stolliga.)

6) Cola är söt och hon är min, hi hi. :-) :-) :-)

Bakom dimman döljer sig...

Oj vilken dimma! Men fram på dagen kommer solen fram där bakom och lyser upp det en smula! Väldigt vackert, blir det! Men den hinner ju blekna betydligt till halv fem när jag "sluppit ut" från jobbet.

Navi poserar framför dagens sista ljus.

"Tjena matte, har du några morötter till mig?" Jodå, det har hon och när de är slut så blir det hönätet igen. Jag mockar skit i en timma, tills mörkret gör att jag inte kan se dem längre och då får det vara bra för idag.

Nya skor. Eller inte.

Idag är det nya skor som gäller. Fram får Cola skor med både snösulor och broddar, medan hon får bli barfota bak igen. Alldeles för halkigt att gå med obroddade skor i hagen och de får inte ha broddar bak där.
Medan Cola snoozar av sig det lätt lugnande medlet i en box, så mockar matte hagen och är färdig att kräkas innan det är klart. Tio skottkärror blir det, inräknat dem med nedtrampat höspill blandat med skit.
Men nu ropar Lillstrumpa inifrån stallet att hon har snoozat färdigt och vi tar en promenad. Ett par gånger halkar hon till rejält på bakhovarna och blir märkbart irriterad över detta, slänger med huvudet och glor på mig. För naturligtvis är det mitt fel. Men sedan går det bra och på hemvägen tycker hon att trav vore på sin plats. Det blir ryggning istället. Matte är lite tråkig idag. Dessutom tar hon ett fint porträttfoto, som visar sig inte alls bli så fint eftersom det är imma eller nåt på linsen.

När vi kommer tillbaks, blir det istället några varv i galopp i paddocken i longeringslina. Detta är våldsamt roligt och går i väldigt högt tempo ackompanjerat av sådant högt trumpetande och fnorkande och fint svanslyft att alla andra hästar stannar upp med det de håller på med för att istället ställa sig i rad längs stängslet för att titta.
Därefter är det dags för en - enligt Cola - alldeles för sen andra-frukost. De andra är klara för länge sedan med detta och står och dåsar på andra sidan lösdriften, medan Cola dyker med huvudet före djupt ner i höet.

Efter en stund meddelas att paus från ätandet är på sin plats, och lite närkontakt önskvärt.

Så då försöker sig matte på det där med selfies ännu en gång. Eller fem. Det går lika dåligt som alltid, att gissa vad kameran ser i sin sökare, ha ha ha!

Nu försvann ju denna dagen och det är arbete sju till fyra två dagar i sträck, så det blir väl ingen ridning innan måndag då. Men lite mer longering med glada skutt i paddocken, ska vi väl ändå hinna med...

Ser nu på smhi att i morgon ska det snöa rejält o vara minusgrader. På söndag solsken och minusgrader. Men på måndag, DÅ ska det regna utav bara h-e och vara typ fem grader varmt!!!
Vad ska man säga om det?? Om man inte räknar med svordomar? Det känns som att det är lika bra att lägga ner hela skiten fram tills våren!!!!

Klabb och elände

Jag och Cola undrar vad det egentligen är meningen att man ska kunna göra med det här äckliga vädret egentligen? Inte kan man rida, nej man kan inte ens gå långsamt fram en hundra meter eller så, utan att det bygger höga stolpar av fuktig snö under hovarna, som gör att fröken häst faller framstupa, vrickar fötterna och till slut vägrar helt.

Vi ställer oss som förolämpade frågetecken och inväntar fredagen då hovis ska få slå på både snösulor och broddar. Sedan väntar en jobbhelg som gör ridning omöjlig... Åååh, vad jag längtar åtminstone till ljuset! Så man kan se att göra något även efter en arbetsdag!

Inpackning och ryggningar

Idag regnar det. MEN det är bara duggregn och eftersom det nästan är att räkna som uppehåll i dessa tider, så är det alldeles utmärkt ridväder.
Jag utrustar mig med en grimma och går ut i hagen.
"Cooolaaa!"
Hon står långt nere i skogsbacken och tittar på mig. "Kom nu tjejen, ropar jag."
"Mmm, jag ska bara..."
"Neeeej! Snälla!!"
Men joo då, benen på hästkraken viker sig sakta men bestämt och så rullar hon sig i sörjan så det står härliga till.
Sedan kommer hon. Våt jord ända in i öronen.

En stund senare bedömer jag ändå läget som att det går att lägga på en sadel och så ger vi oss iväg.
Men nu var det ju dags att testa matte lite igen. Ungefär där stängslet till hagen tar slut, så stannar Madam. När jag skänklar så krullar hon bara ihop sig och hystar upp bakdelen i något fånigt som ska likna en bakutspark. Öronen viks bakåt. Men nu är det dags att lyda goda råd från tidigare ägare. :-)

Jag vänder henne och vi ryggar i färdriktningen, sex, sju steg. Det går finemang. Prövar att vända och gå framåt. Nehej, det blir samma som förut. Helomvändning och ryggning i rask takt igen. Vi gör om denna procedur tre eller fyra gånger, och se där - sedan passar det minsann damen att gå framåt igen! Vi tar oss fram den första lilla biten i raska serpentiner, så hon ska ha något att koncentrera sig på och sedan går hon som en klocka. :-)

Idag rider vi i alla gångarter och det går så bra så. Efteråt blir det baklucke-godis (morötter) och allmän avborstning av nu torkad gegga från inpackningen.
Sötnos.

Skritt i brant backe

Idag blir det ridtur. Uppehåll och sisådär tre plus får man väl vara nöjd med. Dessutom får vi sällskap på turen, vilket är både sällsynt och roligt.
Det jagas gris på hela denna sidan landsvägen idag. Sexti - sjutti man med lösa hundar vill inte ha ryttare att ta hänsyn till, så det blir till att ta sig över till andra sidan. Och det är ju inga problem. Eftersom fröken Lillstrumpa mest gått och skrotat i hagen i tre veckor nästan, så blir det skritt så gott som hela tiden. Men en rejäl tur blir det, fylld med så många branta backar att det pustas och flåsas både här och där minsann! Tror att två små arabdamer kommer att känna av detn här turen i sina små rumpor i morgon...

Kort paus för att kolla på utsikten över Kinnasjö. Navi (ridsällskapet) ska bli distanshäst när hon blir stor, så det gäller att träna konditionen. :-)

Träbron känns en aning slipprig efter allt regn, så den går vi över på detta viset. Hellre det än en orolig häst som steppar runt och fläker sig.

Det blir en härlig uteritt och vi får hoppas det inte dröjer för länge till nästa gång! Även om smhi:s karta inte alls ser särskilt kul ut...

Det är bara vatten...

Det är inte så att det är jättekul att promenera i femton sekundmeter och regn på tvären, men det går. Och det blir i alla fall bara mycket roligare med en glad och trevlig arabdam till sällskap, och som dessutom inte verkar bry sig om vädret! När vi kommer till banvallen knycker hon lite på nacken och tycker att vi ska springa lite, så det gör vi. Men stackarn har ju fått en så gammal och sliten matte som inte orkar springa alls särskilt länge, så det får bli mer springande en annan dag. När vi kommer till den jättestora vattenpölen som är som en mindre sjö, säger jag glatt att "idag har matte stövlarna på sig, så nu kan vi gå rakt igenom!"
Det är en häftig känsla att vada ut i tio centimeter högt vatten bara för att upptäcka att gummistövlarna inte är vattentäta!

Så försöker vi oss på att ta ett par selfies, vilket inte blir så lyckat trots att Lillstrumpa står så stilla och fint och ler in i kameran. Det är det där med att veta vad kameran ser i sitt öga när fotografen själv står på motivets sida...
Till slut tar matte ett kort på bara Lillstrumpa istället. Som hade blivit bra om det inte varit så suddigt.

Sedan är det dags att försöka mocka ur hagen. Det ser inte ut som någon har ägnat sig åt det de senaste dagarna. Den skit som inte är nylagd är utplattad och vattnig och runt foderbordet är det massor (MASSOR) med hö-spill som trampats ner i skit och blandats med vatten och jord till en härlig sörja som liksom hela tiden sitter fast i det som ligger ijämte, när man försöker lyfta med grepen. När jag lyckats fylla kärran till 3/4 så har det runnit av sig lite och den är nu även halvfull med skitvatten, som väger ton. Jag lyckas tippa ur lite men det väger multum i alla fall. Jag lyckas baxa iväg med en kärra och tömma på gödselstan och sedan fylla en till. Men sedan säger min handled ifrån. Den bara viker sig, när jag vill tömma. Det går inte mer. Även handlederna är för gamla...
Jag slänger iväg ett sms till de andra och förklarar faktum och hoppas att någon kan ta traktorn till hjälp att skrapa ihop resten av eländet i hagen. Det är nog tjugo skottkärror till eller nåt. Nya tag i morgon, och ny skit!