Sol och planering

Klabbsnö och strålande solsken. Men de har lovat att snön ska regna bort i natt. Vi tar en promenad idag igen. Snöklabbet bygger stolpar, men de släpper ganska fort och lätt som tur är. Promenader är något som jag - JAG - verkligen behöver! Långa raska promenader tillsammans med ett mindre intag av kalorier. Så kanske jag kan ha lättat något när vintervilan är slut för Cola. Jag vill ju inte att hon ska behöva släpa på mer vikt än nödvändigt!

Det känns ju väldigt lätt det här, nu INNAN min nya diet egentligen ens har startat! Jag köpte mig en hushållsvåg idag i alla fall och jag tänkte mig någon form av 2:5-diet, och på de där två är det naturligtvis väldigt strängt, men på de övriga har jag tänkt mig mera normalt, med lite choklad/godis på lördagen samt någon kaka till fikat de övriga dagarna. Och inte som nu: allt av allting alla dagar, och mycket!
I morgon är min första dag med ett intag av max 500 kalorier! Tänkte mig torsdag och lördag denna veckan, då jag jobbar kvällen. Sådär, nu har jag berättat om det. Så nu måste jag väl hålla det också!! Jag räknar med att åtminstone de fyra - fem första sådana dagarna (alltså under ett par veckors tid) kommer att bli väldigt tuffa och griniga...

För övrigt har Cola nu haft ytterligare tre dagar på sig att bossa över nykomlingen. En stallkollega, tillika arbetskollega, sa igår när hon kom till jobbet: "din häst är jättearg på den nya...!"
"Ja jag vet," sa jag. "Hennes öron har nog snart fastnat i det där bakåtslickade läget!"
Valackerna turas som tur är om med att ta sig an den nya och hänga med henne när Cola kört bort henne från foderbordet. Och Cola har tagit tillbaks Mario. Han får inte vara med Navi, som den nya heter!
Navi är bara tre, eller förresten det är ju nytt år, så hon räknas väl som fyra i år då, och har fina polska anor i sin stamtavla.  Men jag har ännu inte träffat på ägarinnan i stallet sedan hon kom.

Hoppas att de kan lära sig umgås på ett bättre plan framöver. De har ju dessutom det gemensamt, förutom rasen då, att de är de enda hästarna i stallet som är oklippta och går utan täcke! :-)

Piska och morot

Solen skiner så dant idag, så det blir en promenad igen. Vi har med oss spö idag, bara ifall att. Men mest för att peka med när hon ska flytta bak- resp. framdelen. För man kan ju inte hålla på med att bara gå rakt fram precis hela tiden heller.
En bit ner längs vägen står en jägare och väntar på sin hund, som tydligen hittat ett byte nånstans inne i skogspartiet där. Det är ju spännande men när vi en stund senare hör ett par gevärsskott så väljer vi att gå en annan väg tillbaka...
När vi kommer hem så är det bråttom tillbaka ut i hagen igen. Det är nämligen så att det har anlänt en nykomling i flocken idag! Ett arabsto som jag ännu inte vet något som helst om. Mer än att Mario, Colas (o)trogne vapendragare, tydligen blivit lite kär.

Cola däremot bryr sig inte om vare sig härstamning eller annat. Det som är viktigt är att hålla nykomlingen på plats! Själv blev hon minsann mycket trevligare bemött när hon var ny! Det jagas hej vilt, kors och tvärs genom hagen och jag noterar att det till slut är Cola, Ruffe och Chatel som står och äter vid foderbordet, medan de andra står och hänger en bit bort och väntar på sin tur. Men vi får väl se hur det blir framöver - det är Cola, Chatel och nykomlingen som ska gå ute tillsammans på nätterna.

Cola är alltså damen utan öron...

Nästan borta med vinden

Idag blåser det bara. Jämfört med igår, då man absolut inte kunde använda ordet "bara" ihop med blåsten. Dessutom finns ingen is kvar på vägarna. Jag bestämmer mig för promenad. Ridning på allvar är ingen idé att sätta igång med ännu i alla fall.
Vi tar vägen genom sommarhagen och bort till den förrädiska kohagen, med den skymmande kullen i mitten.
Korna syns inte till och vi passerar, gloendes in mot hagen, både hon och jag. När vi är nästan förbi, stannar vi. Jag vänder henne mot hagen och väntar en stund. Jodå, nu dyker det upp några kossor balom kullen. De tittar intresserat på oss, men kommer inte ända fram. Cola tittar modigt tillbaka och får en godisbit. Vi står där en stund, i hopp om att hon ska bli mer avslappnad, men till slut fortsätter vi förbi stället och ner på grusvägen som går bort till nästa ställe. Där har de nämligen två hästar och där har vi inte passerat någon gång ännu.

Vi passerar på den smala vägen framför hagen och hästarna där tycker det är jättespännande med besök av ny okänd häst och kör idiot-race genom hagen med bocksprång och stoppsladdar vid stängseltråden. Cola blir väldigt högrest och går med sviktande gång, men gör inte direkt någonting. Jag stannar henne varje gång de två inne i hagen gör en ny rivstart och dessemellan gååår vi. En bit längre bort på vägen vänder vi och passerar hagen en gång till åt andra hållet. Samma sak upprepar sig och vid det här laget är Lillstrumpa väldigt uppspelt och vill hemskt gärna fara med dem i deras språng men jag lyckas hålla henne i skritt.
Även efteråt, sedan vi sedan länge passerat och hästhagen är utom synhåll, är hon så till sig i trasorna att hon piper, gnäller, grymtar och ruskar kraftigt på hals och huvud och taktar och skriker högljutt som om vore hon värsta hingsten. Hon nafsar även lite lätt efter min hand när jag gör förhållningar i grimskaftet med den - precis som Crut, hingsten, gjorde ibland!
Jag känner mig just då väldigt, väldigt liten och får ett ögonblick lust att ringa någon efter hjälp! Men telefonen saknar täckning där och det är väl lika bra, för jag hade väl inte fått nån hjälp av någon ändå...

Eftersom jag känner mig så feg, så vågar jag absolut inte gå samma väg tillbaka förbi korna en gång till idag, utan det blir den långa omvägen på flera kilometer. Jag får morska till mig och det blir många halter och ryggningar under den närmaste kilometern eller två, eftersom hon helt glömt bort att hon ska hålla sig bakom mig. Men så småningom går hon hyfsat igen och när vi närmar oss stallet går hon som vanligt, en meter bakom.
Jag är ganska säker på att det inte är enbart kor och hästar som fått henne så ostyrig idag, utan det beror säkert till lika delar på att hon bara fått gå i hagen senaste veckan!
När vi väl är i stallet igen och jag får armarna fria känner jag hur fruktansvärt ont i muskelfästet på utsidan överarmen jag har! Jag kunde ju ha bytt grimskafts-arm, men det hade jag ju ingen tanke på då, så jag har ju gått med den armen i en spänd ställning hela tiden. Ja ja, det blir lite avslappningsrörelser med den ikväll då... :-)

Stillestånd

Efter att det varit minus femton och lite snö några dagar, så är det nu plus två och den lilla snön har förvandlats till snorhalka, eftersom den frusna marken inte släpper igenom nån väta.
Några broddar har jag ju inte lyckats få på, så nu lutar det åt lite "vintervila" istället... Hade ju tänkt mig en promenad idag i alla fall, men efter att ha känt på väglaget, så... nej! Det blir en liten gosestund i hagen istället, med klappar, morot och pussar och blås i ansiktet.
Jag har med mig grep och kärra med, för att mocka lite, så när Lillstrumpa lyfter på svansen, så hinner jag lagom dit med grepen för att fånga upp det! Nästa steg blir att få henne att bajsa direkt i skottkärran. :-)

Felinställd

Solen strålar idag, det är frostigt och minusgrader och marken är stenhård och alla leriga pölar är förvandlade till is. Både för- och nackdelar alltså. Men när vi väl ska rida ut, så är min lilla pålla på totalt fel våglängd. Efter trettio meter så stannas det och nacken blir stel och stum och hon vägrar helt att gå åt något som helst håll annat än bakåt!? När jag efter en stund ilsknar till lite, och trycker till lite hårdare med skänklarna, så svarar hon bara med att lätta på rumpan. Riktigt tyken attityd, om jag får säga min mening. Och jag får inte henne att röra sig!
Jag sitter av och börjar gå med henne. Hon rör sig visserligen, men även nu försöker hon stanna och backa. Märklig häst.
Efter en stund verkar hon dock traska på som vanligt. Tror jag. Så vid ett lämpligt ställe sitter jag upp igen. Men då är det plötsligt likadant igen! Helt förstelnad och kan bara gå bakåt. Känner mig ganska uppgiven nu och ser dessutom att jag råkat korsa tyglarna så jag sitter av igen för att fixa detta.
Ok. Att inte jag får åka med idag, betyder inte att promenaden blir inställd, om hon nu tror detta.
Vi ger oss av inåt skogen och klättrar uppför branter, över stock och sten, genom frost-frasande farligt gräs och genom vattensjuk mark och möter en hel flock med skällande hundar med två människor. Sedan ut på vägen igen och jag sitter upp. Sådär ja. Nu går hon framåt!

Vi avverkar resten av rundan med mig uppsutten och nu verkar hennes största problem vara att hålla sig till enbart skritt. Men så sjutton heller, nu är det skritt kommenderat och min vilja som gäller! Först när vi närmar oss stallet får hon tillåtelse att trava en liten bit.
Ser fram emot att få sitta på hela vägen i morgon!

Julafton

Idag är det julafton och det firar vi med att tvätta benet med klorhexidin och sedan smörja med mjukgörande. Det går ju bra, men varför stå åt det hållet som matte binder upp mig, när jag kan stå åt andra?

Sedan masserar matte bogarna på mig, där som täcket skavt. Det är så skönt att jag inte kan hålla mig från att stöna lite. Men när hon sedan vill lägga på täcket igen, då säger jag ifrån! Snap, snap i luften mot täcke som läggs över bogarna... Som tur är, så begriper matte och jag slipper. Hon säger att hon inte tror att jag kommer att frysa ihjäl och att det inte ska regna i morgon. Det är tydligen sådant som hon kan bestämma. Regnet, menar jag. Täcket bestämmer jag om.
Innan jag får min julgröt, så ska det fotograferas också. Det är visst kutym med julhälsningar på foto, så okej då!
Men sedan blir det mums med morötter och lite annat gott, imnan jag ger mig ut i hagen igen.

Frostigt

Jag är i stallet tidigt idag, för jag har utsläpp av alla de som bor i stallet om nätterna. De är alla mycket ivriga att få komma ut. Ett lika stort antal påsar med hö bärs också ut. Det är bara de i lösdriftshagen som har en stor rundbal och alltså fri tillgång.
Det har utlovats aningen sol idag och det är fyra minus och vattnet i karen är täckta av en isskorpa. Den långa vattenslangen har inte heller blivit insläpad, så den är också frusen och tät. Jag släpar in den i sadelkammaren och kånkar sedan ut med hundra liter vatten och fyller på karen i tre hagar.
Japp. Klar för ridtur.

Det är många vita fläckar att titta på idag och hon är lite osäker på om hon verkligen gillar det höga ljud som uppstår när en timmerbil åker fort över de där vita markeringarna i vägbanan. Men vi ska inte över vägen, utan svänger ner en liten skogsväg strax innan. Där är mycket ris, grenar och sånt som man måste kliva över, som matte säger är så nyttigt av nån anledning. Och absolut att vattnet i ån inte brusade sådär högt när vi gick här för en månad sedan!
Cola tvekar en aning när vi ska gå över den lilla stenbron över vattnet där i skogen, men det går fint. Efter att all bröte är passerad och marken jämn och täckt av mjukt gräs så kan vi ta en galopp med, vilket är mycket uppskattat av oss bägge.
Det är ju inte riktigt solsken, men man kan skönja den i alla fall och vi fick det bästa av dagen, för när jag kommer hem så drar det in gråa moln igen. :-)