Tag plats!

I början efter att Cola kommit hit, så var ju hon lägst i rang tillsammans med Pompe. Även sedan det kom till nya hästar. Nu finns ju inte Pompe mer och jag är inte säker på vem som egentligen är lägst i flocken längre? 

Jag har ju nämnt att det är väldigt surt mellan alla hästar, sedan ett tag. Omgruppering på gång? Och även om Cola fortfarande är bundis med Mario, så fräser hon åt honom titt som tätt ändå.

Jag står och tittar när jag släpper ut henne i hagen efter ridturen. Hon rusar iväg mot de andra som står runt foderhäcken. I full trav med öronen slickade bakåt ränner hon raka vägen in emellan dem och tar plats och börjar äta! Hon fräser varnande då och då mot Roy som står ijämte, trots att han efter vad jag kan se, inte gjort något. Han står tyst kvar, men utan att protestera, vilket inte är likt honom.

Jag tror minsann att Lillstrumpa försöker klättra uppåt nåt snäpp! :-)

Vi testar...

Idag är det hovslagardags igen. Jag tyckte så synd om henne de förra gångerna, (och det var minst lika hemskt för hovslagaren förstås!) när hon formligen låg över honom, varvat med att vifta kraftigt med hovarna och halvresa sig hela tiden för att hon tyckte det var så läskigt - så idag ger jag henne en liten halv dos av lätt lugnande under tungan en stund innan.
Det går så BRAAA!! Hon börjar lite lätt genom att protestera på vanligt sätt med att veva med hoven och häva sig, men det var ingen full kraft i det och bara en liten kort stund och jag nyper henne lite i halsskinnet för att distrahera. Sedan står hon jättesnällt resten av tiden, hänger bara liiite tungt på hovis emellanåt, och hela prövningen är ju dessutom över så mycket fortare än sist!
Så himla skönt att slippa kiva med henne och se henne ha det så jobbigt! Nästa gång ska hon få andra halvan av medlet och därefter kanske en kvarts dos och sedan kan hon förhoppningsvis klara av pärsen helt utan!

Hon är lite trött, så hon får vila i en box nån timma efteråt medan jag mockar hagarna och när jag sedan går och kollar, så står hon där så snällt i boxen med öronen framåt och tittar ut! Hon får på sig ett regntäcke och lite morötter i en hink med mat att äta och sedan får hon gå ut i hagen och visa upp sina nya skor.
I morgon hoppas jag kunna ta en ridtur igen.

Ve och fasa!!

Tro det eller ej, men regnet ställdes in helt denna förmiddag och har ersatts med en blek decembersol istället! Jag har inga invändningar alls emot detta, utan hämtar en ytterst motvillig Cola som står en bit in i hagen och sover, tillsammans med Mario.
Vi beger oss sedan längs stigen genom sommarhagen, i riktning mot hagen med de ulliga kossorna med de stora hornen. (Highland cattle.) Vi har ju faktiskt passerat där två gånger innan och även om hon inte gillat lukten där, så har det gått bra. I hagen är en stor kulle och korna brukar hållas bakom den, där deras foderhäck är. En gång såg vi huvudet på den ena som tittade fram över krönet. Eller också var det bara jag som såg det?
Vi kommer dit, Cola vädrar och blir aningen på sin vakt, men jag säger att det här går bra och vi tar oss fram på vägen längs hagen. Med stupet ner mot den brusande ån på andra sidan. DÅ SER COLA KORNA!!! 

Jösses! Jag tror till och med att korna närmar sig oss, men jag har inte riktigt koll på det, för plötsligt har jag fullt upp med att hålla mig och häst på rätt håll på vägen. Även om jag inte direkt sitter löst vid något tillfälle, så kan jag absolut inte säga att jag gillar att sitta på en häst som blir spänd som en fiolsträng och med nacken rakt upp studsar på stället, upp och ner och försöker kasta sig åt alla håll för att kunna fly därifrån så fort som möjligt!
Att låta lugn på rösten fast man känner sig som en liten muslort, ta förhållande tygeltag för att hindra henne att fly, men ändå samtidigt ge efter och mana på framåt i skritt, är inget som jag tycker om, som sagt.
Men det går ju och vi tar oss förbi eländet. Resten av turen går alldeles utmärkt, i alla tre gångarter, men jag får nog försöka skaffa hjälp för att bota hennes koskräck - för annars blir den min också! Och då blir det många fina rundor som vi inte kan rida till sommaren...  och så kan vi ju inte ha det.

Nu sitter jag hemma med en kopp kaffe och utanför faller det ner ett kallt snöblandat regn. Vi fick ändå lite sol! :-)

En bra dag är en bra dag

Hurra! Klockan är åtta och det regnar inte! Skynda, skynda... det är helt otroligt. Ner med lite flingor och en halv kopp kaffe, för idag ska det då bli av!
Jag ser inte en häst i hagen när jag anländer, men när jag smällt igen bildörren, så står hon plötsligt där. Gullhönan.
Skymda, skynda, täcke av och sadel på. Det är helt uppehåll när vi rider iväg men börjar strax hagla. Men det blir man inte lika fort blöt av som regn, så jag sitter där och sjunger om nån fånig herr Kantarell medan vi glatt traskar på. Det är lite frostigt så här på morgonkulan, så det är många vita fläckar längs vägen (frusna, grunda vattenpölar). Det finns massor av sådana i hagen, men Lillstrumpa tycker det är märkligt att de plötsligt har kunnat förflytta sig hit!?
En stund senare börjar vi bli bara en aning blöta. "Man får vara glad för det lilla", säger jag. "Det haglar i alla fall inte så hårt att det gör ont!" Och så travar vi en bit till och blir sedan förvånade av att möta en bil på gång/cykelbanan (= ridvägen) men det är antagligen nån markägare, eftersom man behöver nyckel för att öppna vägbommarna.

Vi får en härlig ridtur och haglet övergår inte i regn förrän vi är nästan hemma. Vi roar oss med att gå rakt igenom alla de mindre sjöar som uppstått över hela skogsvägen där. Dvs Cola tycker att det bästa är att snika upp efter kanterna så mycket som möjligt, men eftersom matte inte vill färdas rakt igenom regnvåta grangrenar, så övertygar jag henne om att det inte är sju meter djupt och att bottnen består av fast mark - och då går det riktigt bra att plumsa på rakt igenom "sjöarna".

Det är lite grann dränkt katt över oss ändå när vi är tillbaka, men det har som sagt blivit under den sista biten. Och jag har ombyte med mig, eftersom jag har en tid för klippning i stan. Skynda, skynda...

Sååå skönt att bli av med de där långa slitna testarna. Räknar ut att det var tretton veckor sedan jag klippte mig senast! Undra på att jag var less på det.
Nu ser jag att enligt väderkartan finns det chans att det bara är lätt duggregn i morgon vid samma tid, så det kan nog bli en tur då med! :-)

Mörker och morötter

Idag åker jag och hälsar på i hagen efter jobbet. Jag kan bara urskilja ett antal silhuetter i halvmörkret, men en av dem bryter sig ut ur flocken och kommer fram till mig med en gång.
Lilla Snuttan. Hon får en morot som hon genast smaskar i sig medan jag kliar halsen.
Känner så dåligt samvete, för det blir ju ingen ordning på ridandet. De enda gångerna som det håller upp i regnandet, är när jag är på jobbet eller när det är kolmörkt ute! Igår var vi ute och gick en stund innan jag var tvungen att åka och jobba och nu står min förhoppning till tisdag, onsdag, torsdag... För även om smhi säger att det ska regna precis varenda dag, så kanske det är nån av dem med bara liiite regn!

Det finns ingen årstid som jag hatar så som denna. Ett evigt mörker med antingen storm, ösregn, ishalka, vattenslangar och vattenkar som fryser, klabbsnö eller allt på en gång. Jag får riktig ångest av det här kalla mörkret, som man inte kan se någonting i, men ska försöka tänka på att det bara är ett par månader kvar innan det blivit nämnbart ljusare igen och sedan en månad till innan de första vårtecknen!

Snopet

I väntan på den utlovade stormen och nederbörden, åker jag till stallet tidigt på förmiddagen. Himlen är gråtjock och luften kall, men jag kan nog hinna rida innan det hela börjar. Jag har så himla ont i ryggen sedan ett tag nu och det strålar neråt vänsterskinkan. Ischiasnerven?? Men jag har märkt att det gör gott att rida. Det blir väl rätt sorts gungande rörelser antar jag..?
Mat görs i ordning, det borstas och kratsas lite och muggen ses om. Jag tar först fram vattenhink och svamp - för att testa - och Cola dansar vildsint omkring i stallgången. Hink och svamp!! Brrr... Men alla benen blir allt tvättade ändå. När jag sedan kommer med bomullstuss och salva och ställer mig att dutta lite på skorporna, så står hon så stilla och fint så! Lilla höna... Nästa vecka kommer hovslagaren...

När det är dags att lägga på sadeln, så vräker det plötsligt ner utanför och det börjar vifta i träden.
Jag står och glor på det en stund och i tron att detta måste vara förtrupperna till det stora ovädret, så backar jag faktiskt. Sadeln bärs alltså in i sadelkammaren igen, täcket åker på och Cola får sin mat. Istället för ridtur. Men besviken är jag.
När maten är uppäten har det slutat regna och vi strosar bort till den ödelagda paddocken och kollar in allt granris och allt timmer som ligger där. Sedan går vi omkring lite i största allmänhet och kollar läget utanför hagen en stund. Inget regn. Men nää! Jag vågar inte chansa med att börja om från början nu! Hon får gå ut i hagen igen.

Efter att jag varit hemma i två timmar, har regnet fortfarande inte kommit och jag sitter och retar upp mig på missade chanser. Men det är ju meningslöst, så det är väl lika bra att ägna mig åt lite tvätt och allmän städning en stund i stället.

Usch!

Denna dagen försvinner i ett enda långt USCH! Halv storm i byarna, snö och ösregn. För att inte tala om hur även den närmaste tiden ser ut enligt smhi. Bläää!

Sent på eftermiddagen blir det stallmöte istället, med levande ljus, glögg och lussekatter och julklapp från hyresvärden/stallägaren. Men inte mycket på hästfronten alltså. Jag kan mer höra än se, att de står och mumsar vid foderbordet...
Nu blir det en väldigt sen middag fram på kvällskvisten innan en heldag på jobbet väntar i morgon.