Humorbefriade - eller??

Det är sådant där nästan-solsken idag med, så det gäller att passa på. Det stora ovädret är tydligen på väg in från väster igen...
Vi är ute en timme och det mesta går alldeles ypperligt. Nästan inga dikesmonster idag, bara ett par som säger "buuu" när vi galopperar på banvallen. Och så tittar vi lite närmare på den frostrosiga isen på ett flertal vattenpölar. Nej, håller Cola med. De var ju faktiskt inte farliga. Sedan trampar hon på kanten på den. KRAAAS!!
Hrmm...

När vi sedan närmar oss höns/hundgården så vill jag förvarna henne om detta genom att kackla lite grann från min plats uppe på ryggen. Detta uppskattas inte alls! Hon har ju ingen humor, hästen!
Men både hund och höns håller sig tysta och inte ens den livsfarliga katten ligger och lurpassar i gräset idag.

Så är det dags för ytterligare en liten galopp. Alla fyra benen hoppar då omkring lite hursomhelst på stället och nacken bockar och bär sig åt.
"Hördu!! Detta är inte galopp!"
"Hi hi, nä men det killade så i kroppen!"
"Sluta genast med det! Jag tycker inte alls att det är roligt!"
"Du har ju ingen humor, matte..."

Men de nästa två galopperna går ordentligt tillväga och det blir både vänster och höger. Rättvist ska det vara. Sedan tar vi en sväng runt Apels kulle för lite bergsklättring innan vi drar hemåt.
Innan själva branten så är det en liten, liten vattensamling. Matte tycker att Lillstrumpa ska gå i den, men Lillstrumpa vill inte bli våt om fötterna, säger hon. Till slut är hon väldigt duktig och tar ett jätteskutt över dels vattenpölen och dels en kvist som hänger över, och halva branten hinner bestigas i full fart innan jag får beordrat skritt. Så nu har vi alltså hoppat vallgrav med hinder. :-)
Så klättrar vi. Det är jobbigt. Men det är alltså inte så himla långt. När vi bara har en meter kvar, så tar det stopp. Hon kanar baklänges på en halkig rot, eller om det är mossa. Cola håller emot en stund, men nej, det blir mera kanande baklänges. "Shit", tänker jag. "Vi ska väl inte kana tillbaks ner för hela branten? Kom igen nu, tjejen!"
En sista kraftansträngning, så kommer vi upp. Frust. Sedan bär det hemåt och vi tvättar/smörjer lite mugg - det börjar se fint ut nu igen - och så bär det ut i hagen.

Själv åker jag till Scanloc ögon i Kungsbacka, och tänka sig - jag får träffa en jättegullig läkare som tittar på min äckliga knöl på ögonlocket som ingen har velat ta bort, och säger att det kliar i hans kirurgfingrar! Så bra, säger jag! Precis vad jag ville höra!
Vill du att jag tar bort den med en gång? frågar han.
Absolut, säger jag! Och så får jag en spruta i ögonlocket och sedan "knips, knips, drag och klipp" - färdigt!! Äntligen! Det var absolut värt att köra 19 mil tur och retur för. :-)

Vi är på G

Idag skiner nästan solen när vi ska ge oss iväg på tur! Åtminstone stundtals. Och nere i den skogsavverkade hagen står N och stängslar, vilket betyder att det kommer att vara slut på tiden i den lilla trånga hagen, när vi kommer tillbaka.
Jag prövar med att dra gjorden åtminstone ett hål ifrån att hänga helt löst, när vi är inne i stallgången. Men när Cola genast hotar med att lägga sig platt på golvet, så spar jag väl det tills vi kommer ut då... Om det nu ska vara nödvändigt. Hmpf.

Så slingrar vi oss iväg. Eftersom vägen kantas av små monster, så går det inte att gå rakt fram. Idag tänkte jag mig lite klättring i backar. I skritt. Så vi knatar iväg upp mot Fällesåsen.
"Fnorrk!!"
"Nejdå, inte alls. Det är frostfläckar bara. Visst har du sett frost förut?"
Sedan travar vi en bit. Det går väldigt bra, tycker jag. Men Cola ruskar på huvudet. Det liksom rycker i hennes kropp. Så svänger vi in på gräsvägen upp mot kullarna.
"Aarggh!"
"Men snälla du, det är samma barack som alltid står där! Nej den äter inte små hästar."
"Det sticker i hela kroppen! Jag kan inte gå här!"
"Du kanske vill galoppera istället?"
"Galoppera? Jaaaa!!"
---
"Vad gör du Cola?"
"Jag galopperar!"
"Men varför galopperar du på stället? Vi kommer ju ingenstans!"
"??!"
"Sådärja. Det var bättre. Nu räcker det, nu ska vi klättra resten. I skritt."

Vi skrittar uppför de branta backarna, i en sviktande, dansande skritt. Eftersom hon ser ut som en Hedenhös-häst, med sin långa vinterpäls, är hon redan svettig så det blir en lång bit i skritt även efter backarna. När vi sedan travat en stund igen, på vägen hemåt, så tar vi ytterligare en galopp, uppför en backe. Jag känner hur hon slits mellan sin stora godhet och lusten att fara iväg som en studsande hårboll i raketfart. Men godheten vinner, vilket betyder att galoppen blir väldigt kort och återhållsam. Det är jobbigt att galoppera i uppförsbacke i en sådan kort galopp, särskilt i hedenhös-päls, så innan vi nått krönet så är hon trött.

Det smakar bra med mat när vi kommer tillbaks och när jag släpper ut henne i hagen så är jag beredd att filma hennes stora glädje över att hagen plötsligt blivit tio gånger så stor och dessutom fått nytt utseende! Men hon går bara raka vägen in till foderbordet och börjar äta. Hon stannar visserligen upp ett par sekunder och tittar på Ruffe och de andra, som står i den delen av hagen som är på andra sidan ligghallen. Så konstaterar hon att man inte längre kan gå dit via den tillfälliga genomgången, utan där är tråd nu igen.
Hon ser ut att tänka: "Jaha, de är i en hage därborta! Så bra, då har jag ju allt höet för mig själv!"
Och det spelar ingen roll att jag går ner i hagen, över krönet och ropar och lockar. Hon bara lyfter blicken mot mig ibland och tittar, men står envist kvar och mumsar. Så hennes glada överraskning över de stora ytorna, får jag inte se. Det är seriös hö-ätning som gäller nu.
Vi ses i morgon tjejen!

Inställt

Fyyyy!! Femton sekundmeter och piskande regn på tvären! Mitt ridsällskap och jag ser på varandra på stallplanen och bara säger ett unisont "nääää!"
Men täcket som åkt av igår hade behövt vara på idag. Det skulle ju inte börja regna förrän senare (!) så jag trodde jag skulle hinna. Jag tar in henne i stallgången och rakar av vatten, lägger på handdukar och torkar och gnor i närmare en timme. (Prövar att ställa in henne i en box först, men där lever hon så galen trots att Ruffe och Korven också finns där inne, så det ger jag upp.) 
Hon är väldigt rastlös även i stallgången, så att t ex bara låta henne stå där och torka i lugn och ro är inte en existerande möjlighet. Går fram o tillbaka, sida till sida stretar och drar och river ner allt hon kommer åt från hyllor och täckeshängare...
Till slut får hon sin dagliga näringsdos och jag lägger på ett täcke, trots att jag skulle velat ha henne liite torrare först. Sedan får hon gå ut i hemskevädret igen och hon ställer sig nöjd med mulen i höbalen och äter.

Nu sitter jag nedsjunken i soffhörnan med kaffe och Ridsport och läser om naturhonungens läkekraft och att man inte ska sätta på snösulor innan det finns snö som kräver det. Och helst inte ha mer än två broddar heller. Om man har fyra, kan det skada senor och ligament pga att det tar bort det naturliga glidmomentet och stoppen blir för kraftiga.

Spänt läge

Ännu en dag med idel farligheter ute. Fast idag är det inte plötsliga attacker från stenar och bajskorvar, utan en mer allmän överhängande fara, vilket får som följd att liten brun häst är spänd i hela kroppen mest hela tiden, för att kunna vara beredd att fly. Galopp är inte att tänka på. Hon försöker visserligen en gång, men trasslar då in alla stela ben i varandra och bär sig åt, så vi håller oss till skritt och trav, tappert utövande diverse lösgörande övningar. Det är först mot slutet av rundan som hon slappnar av i kroppen och då blir istället matte lite skärrad ett tag, tills hon inser att det som pågår är bara normal bjudning i trav!
"Men hur ska jag kunna veta det?" frågar jag. "Den bjudningen kom ju så plötsligt att jag trodde du tänkte rymma till skogs med mig!"

I stallet är vi nu flera som undrar hur länge till de egentligen ska behöva gå hopträngda på den här lilla ytan och hata varandra? Nu är ju faktiskt ris och stockar borttagna från hagarna och ligger uppstaplade längs vägen och i paddocken och väntar på att bli upphämtade. Alltså fritt fram att stängsla om hagen! Vi ska ha stallmöte på onsdag, men så länge ska vi väl ändå inte behöva vänta? Sedan vore det ju väldigt bra om även paddocken blev tömd och rensad på allt kvarliggande granris som gör att hela marken där ser grön ut. För om man jobbat på dagen, så är det inte alltid så kul att rida ut i pannlampa i skogen...

För övrigt kan intresseklubben meddela att det över huvud taget inte är populärt att närma sig hästar i kolmörkret, iförd stark pannlampa. De tycker det är jätteläskigt att bli bländade och backar hellre än står kvar när man närmar sig. Så det gäller att rikta den nedåt marken, vilket får till följd att man ändå får gissa sig fram till rätt häst, hi hi. Detta märkte jag särskilt igår, när jag var i hagen strax före halv sju på morgonen för att lägga på ett regntäcke...

I morgon bitti ska jag och Lisa ut och skritta tillsammans. Gör så att inte regnet har börjat än då, snälla!

Tag betäckning!

Jippii! Den årstiden har nu kommit, då vattnet i den väldigt långa slangen fryser, vilket innebär att man varje dag måste hämta hela slanghärvan inne i sadelkammaren och koppla på den för att kunna fylla vattenhoarna i hagen och sedan då koppla ifrån och samla ihop hela långa slangen igen och släpa tillbaka den till sadelkammaren. Och av någon anledning så behövs det alltid fyllas på vatten när jag kommer!

Veterinären anländer till stallet samtidigt som jag och vi går för att hämta in Lillstrumpa. Det lyssnas och kläms lite här och där och tjejen bedöms vara en alldeles frisk häst, som dock är väldigt öm i sin långa vinterpäls och gillar inte beröring på kroppen så värst mycket. Hon är också ännu stelare i ryggen nu än hon var i början. Nu är även ländmusklerna hårda och spända. Kan undra varför hon är så spänd och stel i ryggen för?
Men det blir alltså klartecken till att rida som vanligt - naturligtvis med en lugn inledning nu efter vilan - och tänka mycket på uppmjukande övningar för ryggen. Gärna många små volter. Matte blir yr i huvudet bara hon tänker på det.

Skogsmaskinisterna har lunchrast, så det är tyst och lugnt och vi inleder med lite borstning och hovkratsning. Sedan blir det sadel på. Spänna sadelgjorden är något som numera utförs ute på stallplan, gåendes runt runt på väldigt liten volt av någon anledning. Men det går det med.
Sedan ger vi oss iväg.
Vi hinner inte långt innan vi blir anfallna av en stor bajskorv som ligger mitt i vägen! Ve och fasa!! Sedan är det en jättestor sten som alldeles säkert inte låg där igår (?) och en granruska och en vinterblekt grästuva... Cola kastar sig hit och dit för att få skydd för dessa hemskheter och prövar även att ducka, genom att kasta sig ner mot marken och nästan sätta sig på rumpan...
Är detta månne uppmjukande övningar?

Sedan travar vi. Sedan måste hon ha lång tygel så hon kan gå med näsan vid marken och stretcha en stund. Sedan jobbar vi lite, stretchar, osv.
Jag förvånar henne med att svänga av på en väg som vi aldrig ridit förut.
"Finns det fleeer vägar!? Woow! Inga kossor här? Säkert? För jag ser taggtråd!"

Det blir lite uppför och nerför och klättring i skogsmiljö och även en liten liten galopp. Allt går alldeles utmärkt. Och det blir väldigt många lång-tygel-gå-med-näsan-i-marken-pauser.
Jag vet hur det känns att ha den där molande, dragande värken man kan ha bak i nacken och ner mot ryggraden. Usch. Hoppas hennes rygg kan bli lite uppmjukad snart. Massören kommer dessutom igen, strax efter nyår. Bra!

När vi är nästan hemma, så flyger hon nästan en meter åt sidan samtidigt som hon dyker. Jag ser inte ens en ilsken bajshög att vara rädd för här. Tills jag får syn på den murkna stocken som vi brukar passera här nästan varje dag.
"Du är aningen tröttsam nu lilla vännen", säger jag.
Hon har verkligen fått ett hispigt humör nu ihop med den ömma hårremmen, kylan och allt.

I hagen återtar hon sitt sura hag-jag. Hon har blivit extremt bakrädd i hagen också. Står det någon annan häst bara liite nära ingången när jag ska släppa henne och vill vända henne mot mig för att kunna knäppa loss grimman, så sparkar hon rakt ut mot den andre! Högt och intensivt. Det måste ha varit någon som varit onödigt närgången mot hennes bakdel den sista tiden.
Det ska bli skönt när hagarna kommit i ordning så de kan få lite större yta att gå på.

Ridtur

Idag tar vi i alla fall en liten ridtur. Fast vi går en bit längs vägen - bort från all röra med dånande skogsmaskiner som rör sig fram och tillbaka med stockar i gripklon - innan jag sitter upp.
Jag kan inte hjälpa att jag har alla känselspröt ute nu, men så är det. Hon känns ju precis som vanligt i skritten så jag måste ju bara trava lite lite grann också, för att känna.
Inför första traven jag ber henne om, så lägger hon först öronen tillbaka och bromsar ovilligt istället. ?  Men när jag försiktigt envisas, så går hon ändå tveksamt framåt och öronen får sin vanliga vinkel. Jag låter henne trava fram i en långsam jogg en liten stund innan jag bryter av.
Efter en stunds skrittande tar vi en trav igen och nu går det bra redan från början. Den tredje traven vi tar, långt senare på rundan, där bjuder hon även framåt bra, och känns precis som hon brukar.

En dag i taget.

I hagen, med de andra, återtar hon sitt sura, nya jag. Av någon anledning. Ingen får komma nära henne, utan hon kör iväg alla med tätt bakåtslickade öron och nafsande tänder. Hm. Kan inte riktigt komma ihåg ifall detta började i samband med att hagen blev mindre o skogsmaskinerna kom? Eller fanns detta beteende redan innan? Nej, men jag tog ju kort när hon och Mario var nere och undersökte granruskorna ju! Jag tittar ut i hagen en stund till. Visst är det så att samtliga hästar där verkar grinigare än vanligt? Det kanske helt enkelt beror på otrivsel med den plötsligt förkrympta ytan de har att röra sig på...

Gnissel, brak och muller

Röjningsarbetet fortsätter. Från gryning till kvällstid. Hästarna börjar bli vana vid oväsendet nu och står och äter mitt i kaoset. Det är alltså meningen att bl a hagarna ska få mera ljus och mindre granskog och det blir nog bra så småningom. Just nu går de dock hopträngda på för liten yta och de verkar lite missnöjda ut över detta och surar lite på varandra. Cola attackerar oprovocerat Mario med tänderna och Mario slänger upp sina berömda bakben så hon får fly...

 Här är Cruts hage. Den ser jättekonstig ut, utan granskog. :-)

 Utanför lösdriften. Eller kanske inuti lösdriften, sedan när allt är klart?

 Den nuvarande pyttelilla lösdriften - plus ligghallen då, som de faktiskt fortfarande kan komma till.

 Här ska alltså hagen fortsätta sedan, när de fått röjt undan. Ovan, plus de två undre bilderna.

Funderar på att rida lite i paddocken..? Eller inte... Vill då ställa upp Cola för fotografering här, men ljudet från själva avskalningen av grenar är liiiite obehagligt tyckre hon, och sprätter iväg på volter...

Så vi ställer oss framför Cruts hage istället, eftersom den maskinen bara höll på att lasta grenar. Och så kommer M och förevigar oss bägge två!

Det blir bara mat och liten promenad idag med, eftersom matte fegade ur pga alla skogsmaskiner som körde runt överallt. (Det är alltså inte Cola som fegar ur, utan matte. Detta vill hon ha till protokollet.) Hoppas det är aningen lugnare i morgon. Annars får det faktiskt bli ridtur ändå!