Spänt läge

Ännu en dag med idel farligheter ute. Fast idag är det inte plötsliga attacker från stenar och bajskorvar, utan en mer allmän överhängande fara, vilket får som följd att liten brun häst är spänd i hela kroppen mest hela tiden, för att kunna vara beredd att fly. Galopp är inte att tänka på. Hon försöker visserligen en gång, men trasslar då in alla stela ben i varandra och bär sig åt, så vi håller oss till skritt och trav, tappert utövande diverse lösgörande övningar. Det är först mot slutet av rundan som hon slappnar av i kroppen och då blir istället matte lite skärrad ett tag, tills hon inser att det som pågår är bara normal bjudning i trav!
"Men hur ska jag kunna veta det?" frågar jag. "Den bjudningen kom ju så plötsligt att jag trodde du tänkte rymma till skogs med mig!"

I stallet är vi nu flera som undrar hur länge till de egentligen ska behöva gå hopträngda på den här lilla ytan och hata varandra? Nu är ju faktiskt ris och stockar borttagna från hagarna och ligger uppstaplade längs vägen och i paddocken och väntar på att bli upphämtade. Alltså fritt fram att stängsla om hagen! Vi ska ha stallmöte på onsdag, men så länge ska vi väl ändå inte behöva vänta? Sedan vore det ju väldigt bra om även paddocken blev tömd och rensad på allt kvarliggande granris som gör att hela marken där ser grön ut. För om man jobbat på dagen, så är det inte alltid så kul att rida ut i pannlampa i skogen...

För övrigt kan intresseklubben meddela att det över huvud taget inte är populärt att närma sig hästar i kolmörkret, iförd stark pannlampa. De tycker det är jätteläskigt att bli bländade och backar hellre än står kvar när man närmar sig. Så det gäller att rikta den nedåt marken, vilket får till följd att man ändå får gissa sig fram till rätt häst, hi hi. Detta märkte jag särskilt igår, när jag var i hagen strax före halv sju på morgonen för att lägga på ett regntäcke...

I morgon bitti ska jag och Lisa ut och skritta tillsammans. Gör så att inte regnet har börjat än då, snälla!

Tag betäckning!

Jippii! Den årstiden har nu kommit, då vattnet i den väldigt långa slangen fryser, vilket innebär att man varje dag måste hämta hela slanghärvan inne i sadelkammaren och koppla på den för att kunna fylla vattenhoarna i hagen och sedan då koppla ifrån och samla ihop hela långa slangen igen och släpa tillbaka den till sadelkammaren. Och av någon anledning så behövs det alltid fyllas på vatten när jag kommer!

Veterinären anländer till stallet samtidigt som jag och vi går för att hämta in Lillstrumpa. Det lyssnas och kläms lite här och där och tjejen bedöms vara en alldeles frisk häst, som dock är väldigt öm i sin långa vinterpäls och gillar inte beröring på kroppen så värst mycket. Hon är också ännu stelare i ryggen nu än hon var i början. Nu är även ländmusklerna hårda och spända. Kan undra varför hon är så spänd och stel i ryggen för?
Men det blir alltså klartecken till att rida som vanligt - naturligtvis med en lugn inledning nu efter vilan - och tänka mycket på uppmjukande övningar för ryggen. Gärna många små volter. Matte blir yr i huvudet bara hon tänker på det.

Skogsmaskinisterna har lunchrast, så det är tyst och lugnt och vi inleder med lite borstning och hovkratsning. Sedan blir det sadel på. Spänna sadelgjorden är något som numera utförs ute på stallplan, gåendes runt runt på väldigt liten volt av någon anledning. Men det går det med.
Sedan ger vi oss iväg.
Vi hinner inte långt innan vi blir anfallna av en stor bajskorv som ligger mitt i vägen! Ve och fasa!! Sedan är det en jättestor sten som alldeles säkert inte låg där igår (?) och en granruska och en vinterblekt grästuva... Cola kastar sig hit och dit för att få skydd för dessa hemskheter och prövar även att ducka, genom att kasta sig ner mot marken och nästan sätta sig på rumpan...
Är detta månne uppmjukande övningar?

Sedan travar vi. Sedan måste hon ha lång tygel så hon kan gå med näsan vid marken och stretcha en stund. Sedan jobbar vi lite, stretchar, osv.
Jag förvånar henne med att svänga av på en väg som vi aldrig ridit förut.
"Finns det fleeer vägar!? Woow! Inga kossor här? Säkert? För jag ser taggtråd!"

Det blir lite uppför och nerför och klättring i skogsmiljö och även en liten liten galopp. Allt går alldeles utmärkt. Och det blir väldigt många lång-tygel-gå-med-näsan-i-marken-pauser.
Jag vet hur det känns att ha den där molande, dragande värken man kan ha bak i nacken och ner mot ryggraden. Usch. Hoppas hennes rygg kan bli lite uppmjukad snart. Massören kommer dessutom igen, strax efter nyår. Bra!

När vi är nästan hemma, så flyger hon nästan en meter åt sidan samtidigt som hon dyker. Jag ser inte ens en ilsken bajshög att vara rädd för här. Tills jag får syn på den murkna stocken som vi brukar passera här nästan varje dag.
"Du är aningen tröttsam nu lilla vännen", säger jag.
Hon har verkligen fått ett hispigt humör nu ihop med den ömma hårremmen, kylan och allt.

I hagen återtar hon sitt sura hag-jag. Hon har blivit extremt bakrädd i hagen också. Står det någon annan häst bara liite nära ingången när jag ska släppa henne och vill vända henne mot mig för att kunna knäppa loss grimman, så sparkar hon rakt ut mot den andre! Högt och intensivt. Det måste ha varit någon som varit onödigt närgången mot hennes bakdel den sista tiden.
Det ska bli skönt när hagarna kommit i ordning så de kan få lite större yta att gå på.

Ridtur

Idag tar vi i alla fall en liten ridtur. Fast vi går en bit längs vägen - bort från all röra med dånande skogsmaskiner som rör sig fram och tillbaka med stockar i gripklon - innan jag sitter upp.
Jag kan inte hjälpa att jag har alla känselspröt ute nu, men så är det. Hon känns ju precis som vanligt i skritten så jag måste ju bara trava lite lite grann också, för att känna.
Inför första traven jag ber henne om, så lägger hon först öronen tillbaka och bromsar ovilligt istället. ?  Men när jag försiktigt envisas, så går hon ändå tveksamt framåt och öronen får sin vanliga vinkel. Jag låter henne trava fram i en långsam jogg en liten stund innan jag bryter av.
Efter en stunds skrittande tar vi en trav igen och nu går det bra redan från början. Den tredje traven vi tar, långt senare på rundan, där bjuder hon även framåt bra, och känns precis som hon brukar.

En dag i taget.

I hagen, med de andra, återtar hon sitt sura, nya jag. Av någon anledning. Ingen får komma nära henne, utan hon kör iväg alla med tätt bakåtslickade öron och nafsande tänder. Hm. Kan inte riktigt komma ihåg ifall detta började i samband med att hagen blev mindre o skogsmaskinerna kom? Eller fanns detta beteende redan innan? Nej, men jag tog ju kort när hon och Mario var nere och undersökte granruskorna ju! Jag tittar ut i hagen en stund till. Visst är det så att samtliga hästar där verkar grinigare än vanligt? Det kanske helt enkelt beror på otrivsel med den plötsligt förkrympta ytan de har att röra sig på...

Gnissel, brak och muller

Röjningsarbetet fortsätter. Från gryning till kvällstid. Hästarna börjar bli vana vid oväsendet nu och står och äter mitt i kaoset. Det är alltså meningen att bl a hagarna ska få mera ljus och mindre granskog och det blir nog bra så småningom. Just nu går de dock hopträngda på för liten yta och de verkar lite missnöjda ut över detta och surar lite på varandra. Cola attackerar oprovocerat Mario med tänderna och Mario slänger upp sina berömda bakben så hon får fly...

 Här är Cruts hage. Den ser jättekonstig ut, utan granskog. :-)

 Utanför lösdriften. Eller kanske inuti lösdriften, sedan när allt är klart?

 Den nuvarande pyttelilla lösdriften - plus ligghallen då, som de faktiskt fortfarande kan komma till.

 Här ska alltså hagen fortsätta sedan, när de fått röjt undan. Ovan, plus de två undre bilderna.

Funderar på att rida lite i paddocken..? Eller inte... Vill då ställa upp Cola för fotografering här, men ljudet från själva avskalningen av grenar är liiiite obehagligt tyckre hon, och sprätter iväg på volter...

Så vi ställer oss framför Cruts hage istället, eftersom den maskinen bara höll på att lasta grenar. Och så kommer M och förevigar oss bägge två!

Det blir bara mat och liten promenad idag med, eftersom matte fegade ur pga alla skogsmaskiner som körde runt överallt. (Det är alltså inte Cola som fegar ur, utan matte. Detta vill hon ha till protokollet.) Hoppas det är aningen lugnare i morgon. Annars får det faktiskt bli ridtur ändå!

Skogsgallring

Mario är tillbaka i hagen igen, efter sin påtvingade boxvila, i sin tur efter utbrytningen från sjukhagen. Ordningen är alltså återställd och han och Cola passar på att gallra lite i skogen, och det här fotot kan väl tjäna som ett minne till frtamtiden, eftersom skogen inte kommer att finnas kvar efter nästa vecka! Dvs lövträden ska vara kvar, men de allra flesta granarna ska bort ur hagen, med förhoppning om att det kan börja växa lite mer på marken istället.

Som variation till granbarr och hösilage, äter nu Cola dessutom jäst varje dag, nedsmulat i hinken med mineralerna och den lilla lusernen. Det smakar tydligen mumma och knölarna på ryggen har nästan försvunnit! De kan knappt kännas längre. Hon verkar dessutom lite piggare idag - vi är ute och promenerar en stund och när vi kommer ut på vägen igen, bara hundra meter från stallet, vill hon inte alls gå hem utan tycker vi ska ta en sväng till. Så det gör vi! :-)

Det blev aldrig någon ridtur igår, men vi tog en rejäl promenad istället. Förbi kohagen. Men när jag äntligen fick tagit mig mod till detta, så visade sig naturligtvis inte korna!
I morgon jobbar jag tills det blir mörkt, men på tisdag hoppas jag kunna skritta en runda.

Är det någon det är fel på?

Är det jag eller Cola? Jag pratade med veterinären i morse, men han var på semester och skulle inte komma tillbaks förrän om fjorton dagar. Jag kan så klart ringa en annan. Men jag tror jag ska lugna ner mig lite och vänta tills efter helgen.
Idag börjar vi med allmän genomgång av kroppsdelar, inne i stallgången. Allt känns normalt, förutom några småskavanker som kommer av små bett av de andra små odjuren i hagen, men de är gamla. Några små knölar här och var under huden, som jag i och för sig inte vet vad det är, men de är inte ömma. Inga svullna kotleder. Mugg-benet ser ganska bra ut, men det skadar ju aldrig med lite rengöring och mjukgörande salva. Vi börjar med att spola av hovarna.

Sedan går jag och hämtar en bomullstuss, indränkt med rengöringsvätska. Tar mental sats inför det som ska komma. Böjer mig ner mot det vita benet och duttar lite med tussen.
Cola vänder ner blicken mot mig: "Vad gör du?"
"Jag tvättar dina sårskorpor."
"Jaha."
Jag duttar vidare och får bort lite gamla skorpor. En liten stund senare:
"Vad gör du nu då?"
"Jag sätter på lite salva."
"Jaså. Ok."
Detta är en stor stund för mig. Jag vågar nästan inte andas!

Sedan övergår vi direkt till longering i paddocken. Inga sura miner idag och det blir en god stund i både trav och galopp i båda varven. Hon har lite svårare för vänstergaloppen, det har hon haft hela tiden. Det går inte att komma ifrån. Det blir i och för sig rätt galopp, men ibland slår hon om till korsgalopp eller så blir det nån sorts jämfota studs-galopp. Eller så bryter hon av. När jag manar på henne i galopp efter tredje avbrytningen, så blir det först några varv i en enormt tjusig trav. Enorm steglängd, hög svansföring, trumpetande och i ett tempo som inte går av för hackor! Så jag får sakta ner henne så hon kan fatta galopp igen.
När man ser denna häst idag, så finns det absolut ingenting som tyder på att hon skulle ha ont någonstans. ?

Vi avslutar med att gå en halvtimmes promenad, med lite småövningar under tiden, som öppna, halter, ryggningar, trav/halt/trav, samt att äta godis från rumpan, hi hi. Hennes rumpa, inte min.
Liten stund avsätts även för gräsätning.

Jag vet varken ut eller in. Jag är medveten om att jag kan vara lite "skadad" efter mina dåliga erfarenheter med Polly och att jag skärrar upp mig i onödan. Men jag vill ju absolut inte hamna där igen! Så hellre en undersökning för mycket än en för lite. Jag kan be dem känna på knutorna och även ifall det skulle vara nån låsning som försvårar vänstergaloppen. Annars är det väl bara att träna.

Men som sagt, jag avvaktar några dagar. I morgon blir det ridtur igen, så får vi se hur det går då.

Orolig igen

Nu får det vara slut på elände!!! Jo, hostan och snuvan är ju borta och det är ju bra. Men nu är det något annat som inte är som det ska, och inte kan hon tala om vad det är heller, Lillstrumpa!

Vanligtvis är hon ju en glad och positiv tjej utan några som helst sura olater, rent humörmässigt. Men i förrgår så var hon väääldigt seg i paddocken och när vi sedan skulle börja trava lite, så krullade hela hästen ihop sig till en brun boll med öronen bakåt. Gick inte fram alls, utan lät förstå att om jag envisades så skulle hon minsann protestera ännu mer.
Väldigt olikt henne, detta. Efter några försök, så var jag helt övertygad om att något gjorde ont. Jag sadlade av och hämtade longeringslinan. Mest för att se om hon haltade. Normalt sett är det inga problem att få fram henne i både trav och galopp i longerlina på volten. Men nu rörde hon sig knappt. Jag fick hämta långpisken och jaga henne lite för att hon skulle trava och galoppera lite i bägge varven så jag kunde se. Så fort jag slutade jaga, så slutade hon springa. Hmmm... Men ingen hälta.

Igår fick hon hon bara vara. Idag blir det lite uteritt. Men även om hon till större delen är pigg och glad, så är det mycket som inte stämmer.

Hon stannar helt omotiverat två gånger. Som om bränslet plötsligt tar slut.

Hon verkar ändå pigg, generellt sett, så när vi travar lite på en gräsväg, tänker jag att okej, hon kan få galoppera en liten kort galopp här eftersom hon verkar vilja. Men redan efter första språnget, så krullar hon ihop sig till den där sura bollen igen och går inte fram alls, utan ställer sig att bocka gång på gång på stället. Definitivt inte likt henne!
När hon sedan går fram i skritt, så känns ryggen hård som en planka att sitta på under ett par minuter. ??

Resten av tiden går hon på i rask takt som vanligt och jag testar även trav i fem-sexhundra meter på grusvägen och det går bra. Hon haltar inte någonstans. Men hon känns på något sätt osäker. Mentalt.

Under turen så hoppar hon till några gånger precis på samma sätt som Polly gjort, när det plötsligt gjorde ont någonstans.

Nu har jag smsat veterinären om en tid för samtal. Han jobbar inte här i kommunen varje dag, så jag hoppas att han hör av sig i morgon. För då är jag ledig. Så får vi se vad han säger. Om han kan komma och känna? Är det ryggen?? Korset? I så fall var/på vilket sätt? Bakbenen? Varför?

I hagen springer hon ju omkring med de andra till synes obehindrat, men det kan man ju inte gå efter. Tillsammans med flocken springer de ju nästan oavsett hur ont de eventuellt skulle ha.

Kan inte saker och ting få lov att vara helt bra någon gång??